birivit tillkallad; dertill E. skall svarat: det är min skuld; jag tyckte det väl kan hända att flere personer i en gård på samma gång insjukna, utan att man deraf behöfver göra något väsen. Påföljde söndags e. m, d. 8 Juni infann sig vittnet, efter anmodan, åter på Attarp, då fru Ekvall i upprörd sinnesstämning sade sig undra hvem som kunnat ställ allt detta onda öfver deras hus.. Derjemte hade fru E. i errum för vittnet yttrat misstankar mot Hedda Thormzan, hvilken hon trodde hafva velat undanrödja pigan Forssberg såsom medvetande om Heddas hafvande tillstånd och barnförlossning. Vid flere tillfällen hade vittnet samtalat med Ekvall, derunder han aldrig yttrat missbolåtenhet med sin flyttning till Attarp utan tvärtom sagt sig vara nöjd med stället, vid hvilket han var sysselsatt med åtskilliga betydliga förbättringar. Hans lynne var dock tidta!s melankoliskt; och han plägade då, som det sades. stärga sig inne eller åtminstone vara mindre ute än vanligt; men vittnet hade vid sådane tillfällen ej träffat honom. Af de öfrige vittnena förekallas härefter Joh. Larsson, hvilken tjent såsom stalldräng bos kontrollören Ekvall 7 elier 8 år medan denne med sin familj boddåe vid Borghamn. Detta vittne förmäler, på frågor angående Ekvalls lefnadsvanor och husliga förhållanden, att han hade orolig sömn och var besynnerlig till lynnet, men mådde bättre då han var i jemn rörelse. Afven förplägsde han sig stundom något för mycket med starka drycker och var då särdeles kinkig. Vidare spörjer domaren: Tror du min vän, att han tagit lifvet af sig sjelf? Vittnet (emåleende). Det är icke godt att säga. Domaren. Vet du om han umgicks förtroligt med andra qvinnor än sin hustru? Vittnet, Det vet jag intet om. Dokter Sköldberg får nu afgifva sitt vittnesmål skriftligen uppsatt så lydande: (Detta utlåtande igenfinnes redan i Aftonbladet för onsdagen och fredagen och upptages således ej här.) Fru Ekvall återkommer under uppläsningen häraf i lugnare sinnesstämning och synes småningom fullkomligt återhemta själsoch kroppskrafter. land den mängd frågor och svar, som i anledning af doktor Sköldbergs vittnesmål så väl under dess uppläsande som derefter vexlades mellan domaren å ena samt fru Ekvall och hennes dotter Sof å andra sidan, må följande här återgifvas: Domaren till Sof. Huru kunde Sofi vara så liknöjd, då hon talade om sin fars tillstånd med doktor Sköldbergs tjenstfolk ? Sofi (trotsigt). Jeg var visst icke liknöjd. Den gängen såg doktorns piga allt hvad rasande var. I Domaren. Hörde Sofi sin fars yttrande, att det; var som hin onde farit i honom sedan han druckit den halfva koppen hafresoppa? Sofi. Jag minnes det ej; men pappa drack ej någon hafresoppa söndagsmorgon. Han tog blott en tesked sådan soppa ur en kopp och spottade straxt ut den igen. Sedan drack Henriette ut den soppa som var i koppen. Domaren till fru Ekvall. Hörde frun det af doktorn omvittnade buller, sora förorsakades af stötning i köket natten mellan fredag och lörd2g? Fru FE. lemnar på denna och flere i detta ämne fremställda frågor blott undvikande svar, men säger att det var kaffe som stöttes och alt ingen kom att erinra, det sådant kunde störa doktorn. Ytterligare frågar domaren: Ansåg icke frun sin mans sjukdom så betänklig, att läkare bort tilikallas, äfven om mannen icke önskat det? Fru E. Det tordes jag icke då Ekvall cj ville det. Domaren. Hvad kunde frun ha att befara deraf? Fru E. Att han skulle bli ond. Domaren. Men då Ekvall en gång i sitt friska tillstånd var drucken, hade frun vågat att med våld hindra honom från att gå ut. Fru E. Var det underligt, att jag ville förekomma, att han visade sig för folk öfverlastad? Domaren. Ingalunda; men det utmärker att frun ej var synnerligt rädd för sin man, hvilken nui allt fall var så sjuk, att frun ej rimligen kunde frukta något af honom. Fru E. Häradshöfdingen kände icke Ekvall. Domaren. Huru kom det sig att frun fann sig förolämpad deraf, att doktorn undersökte kokkärlen och hvad som för öfrigt fanns i köket? Fru E. Jag har alltid sjelf skött mitt kök och min matlagning; men det var ändock ett oförstånd af mig, att jag yttrade mig så till doktorn som jag gjorde; och jag ber derför om förlåtelse. Domaren. Frun anser sig väl också då ännu skyldig att ansvara för maten? Fru E. Nej, Herre Gud! Icke vet jag huru gift kunnat komma i maten. Sedan jag lagt sockerispenaten, gick jag åter upp i väfkammaren. (Vänder sig till doktor Sköldberg.) Jeg sade ju till herr doktorn, att om jag ej har någon annan förfljenst som hustru, så har jag åtminstone den, att hålla mitt kök och mina kärl rena, så att erg ej kommer i maten. Doktor Sköldhberg säger sig minnas att fru E. haft ett så beskaffadt yttrande, och anmärker tillika att fruns försäkringar derom, att gift ej kunnat komma i maten, vid tillfället uppfattades af herr doktorn som ett försök att förekomma undersökning härom. Domaren. Medger frun att hennes mening var sådan ? ! Fru F. Det var ej min mening, om det än så fötekom doktorn. ! Domaren. Sedan doktorn öppnat pigan Forssbergs! lik och hos henne funnit gift samt bedt om penna och papper för att skrifva till länsmannen o. s. V., blef frun så förskräckt att hon dänade. Hur kom det sig? Fru E. Jag minnes ej att jag ers hörde doktorns yttrande härom. Domaren. Men hvarföre blef då frun anfallen af dåningen? Fru E. Det vet jag icke. Det samma hände mig för några dagar sedan, utan att jag känner orsaken. Rättens ledamöter åtskiljas nu för någon stund, men sammanträda åter emot aftonen, då förhöret med fru Ekvall fortsättes sålunda: Domaren. Då frun efter dåningen återvann sansning, förklarade frun sig fullkomligt fr Nu deremot har frun sagt att hon var sjuk den dagen. Furu hänger det ihop? Fru E. Kanske jag mådde bättre i det ket. Jag hade eljest hufvudvärk då ficra d Domaren. Månne ei frun villa svnac