birivit tillkallad; dertill E. skall svarat: det är min
skuld; jag tyckte det väl kan hända att flere perso-
ner i en gård på samma gång insjukna, utan att
man deraf behöfver göra något väsen. Påföljde
söndags e. m, d. 8 Juni infann sig vittnet, efter an-
modan, åter på Attarp, då fru Ekvall i upprörd sin-
nesstämning sade sig undra hvem som kunnat ställ
allt detta onda öfver deras hus.. Derjemte hade fru
E. i errum för vittnet yttrat misstankar mot Hedda
Thormzan, hvilken hon trodde hafva velat undanrödja
pigan Forssberg såsom medvetande om Heddas haf-
vande tillstånd och barnförlossning. Vid flere till-
fällen hade vittnet samtalat med Ekvall, derunder
han aldrig yttrat missbolåtenhet med sin flyttning
till Attarp utan tvärtom sagt sig vara nöjd med stäl-
let, vid hvilket han var sysselsatt med åtskilliga be-
tydliga förbättringar. Hans lynne var dock tidta!s
melankoliskt; och han plägade då, som det sades.
stärga sig inne eller åtminstone vara mindre ute än
vanligt; men vittnet hade vid sådane tillfällen ej
träffat honom.
Af de öfrige vittnena förekallas härefter Joh. Lars-
son, hvilken tjent såsom stalldräng bos kontrollören
Ekvall 7 elier 8 år medan denne med sin familj
boddåe vid Borghamn. Detta vittne förmäler, på frå-
gor angående Ekvalls lefnadsvanor och husliga för-
hållanden, att han hade orolig sömn och var besyn-
nerlig till lynnet, men mådde bättre då han var i
jemn rörelse. Afven förplägsde han sig stundom
något för mycket med starka drycker och var då
särdeles kinkig.
Vidare spörjer domaren: Tror du min vän, att
han tagit lifvet af sig sjelf?
Vittnet (emåleende). Det är icke godt att säga.
Domaren. Vet du om han umgicks förtroligt med
andra qvinnor än sin hustru?
Vittnet, Det vet jag intet om.
Dokter Sköldberg får nu afgifva sitt vittnesmål
skriftligen uppsatt så lydande: (Detta utlåtande igen-
finnes redan i Aftonbladet för onsdagen och fredagen
och upptages således ej här.)
Fru Ekvall återkommer under uppläsningen häraf
i lugnare sinnesstämning och synes småningom full-
komligt återhemta själs- och kroppskrafter.
land den mängd frågor och svar, som i anledning
af doktor Sköldbergs vittnesmål så väl under dess
uppläsande som derefter vexlades mellan domaren å
ena samt fru Ekvall och hennes dotter Sof å andra
sidan, må följande här återgifvas:
Domaren till Sof. Huru kunde Sofi vara så lik-
nöjd, då hon talade om sin fars tillstånd med dok-
tor Sköldbergs tjenstfolk ?
Sofi (trotsigt). Jeg var visst icke liknöjd. Den
gängen såg doktorns piga allt hvad rasande var. I
Domaren. Hörde Sofi sin fars yttrande, att det;
var som hin onde farit i honom sedan han druckit
den halfva koppen hafresoppa?
Sofi. Jag minnes det ej; men pappa drack ej nå-
gon hafresoppa söndagsmorgon. Han tog blott en
tesked sådan soppa ur en kopp och spottade straxt
ut den igen. Sedan drack Henriette ut den soppa
som var i koppen.
Domaren till fru Ekvall. Hörde frun det af dok-
torn omvittnade buller, sora förorsakades af stötning
i köket natten mellan fredag och lörd2g?
Fru FE. lemnar på denna och flere i detta ämne
fremställda frågor blott undvikande svar, men säger
att det var kaffe som stöttes och alt ingen kom att
erinra, det sådant kunde störa doktorn.
Ytterligare frågar domaren: Ansåg icke frun sin
mans sjukdom så betänklig, att läkare bort tilikallas,
äfven om mannen icke önskat det?
Fru E. Det tordes jag icke då Ekvall cj ville det.
Domaren. Hvad kunde frun ha att befara deraf?
Fru E. Att han skulle bli ond.
Domaren. Men då Ekvall en gång i sitt friska
tillstånd var drucken, hade frun vågat att med våld
hindra honom från att gå ut.
Fru E. Var det underligt, att jag ville förekom-
ma, att han visade sig för folk öfverlastad?
Domaren. Ingalunda; men det utmärker att frun
ej var synnerligt rädd för sin man, hvilken nui allt
fall var så sjuk, att frun ej rimligen kunde frukta
något af honom.
Fru E. Häradshöfdingen kände icke Ekvall.
Domaren. Huru kom det sig att frun fann sig
förolämpad deraf, att doktorn undersökte kokkärlen
och hvad som för öfrigt fanns i köket?
Fru E. Jag har alltid sjelf skött mitt kök och
min matlagning; men det var ändock ett oförstånd
af mig, att jag yttrade mig så till doktorn som jag
gjorde; och jag ber derför om förlåtelse.
Domaren. Frun anser sig väl också då ännu skyl-
dig att ansvara för maten?
Fru E. Nej, Herre Gud! Icke vet jag huru gift
kunnat komma i maten. Sedan jag lagt sockerispe-
naten, gick jag åter upp i väfkammaren. (Vänder sig
till doktor Sköldberg.) Jeg sade ju till herr doktorn,
att om jag ej har någon annan förfljenst som hustru,
så har jag åtminstone den, att hålla mitt kök och
mina kärl rena, så att erg ej kommer i maten.
Doktor Sköldhberg säger sig minnas att fru E. haft
ett så beskaffadt yttrande, och anmärker tillika att
fruns försäkringar derom, att gift ej kunnat komma
i maten, vid tillfället uppfattades af herr doktorn
som ett försök att förekomma undersökning härom.
Domaren. Medger frun att hennes mening var
sådan ? !
Fru F. Det var ej min mening, om det än så fö-
tekom doktorn. !
Domaren. Sedan doktorn öppnat pigan Forssbergs!
lik och hos henne funnit gift samt bedt om penna
och papper för att skrifva till länsmannen o. s. V.,
blef frun så förskräckt att hon dänade. Hur kom
det sig?
Fru E. Jag minnes ej att jag ers hörde doktorns
yttrande härom.
Domaren. Men hvarföre blef då frun anfallen af
dåningen? -
Fru E. Det vet jag icke. Det samma hände mig
för några dagar sedan, utan att jag känner orsaken.
Rättens ledamöter åtskiljas nu för någon stund,
men sammanträda åter emot aftonen, då förhöret med
fru Ekvall fortsättes sålunda:
Domaren. Då frun efter dåningen återvann sans-
ning, förklarade frun sig fullkomligt fr Nu der-
emot har frun sagt att hon var sjuk den dagen. Fu-
ru hänger det ihop?
Fru E. Kanske jag mådde bättre i det
ket. Jag hade eljest hufvudvärk då ficra d
Domaren. Månne ei frun villa svnac