folkets ifver för min sak. Giovano, jag har
en afton på stranden hört gondolierer sjunga
af er författade verser, de voro välljudande och
rörande, jag har hört tal skrifna af er upplästa i
konseljen, de voro fulla af vältalighet och kraft,
det är derföre jag valt er att författa denna pro-
klamation, som skall tillvinna mig folkets hjertan,
och derföre sade jag till er vid min ankomst hit:
att Di kan återgilfva mig en krona.
— Madame, jag känner mig lycklig och stolt
att kunna tjena er, men denna lycka skuile blifva
af kort varaktighet; ty om jag i afton skref pro-
klamationen åt er, skulle regenten i morgon låta
hugga hufvudet af mig.
— Jag trodde att ni ej satte högt värde på
lifvet, sade prinsessan med en top, som utmärkte
hvarken vrede eller bilterhet öfver afslaget.
— Det beror likväl...
— Likväl, återtog hon, är det mindre underligt
om ni fruktar faran. ... Ung, fri, lycklig, skulle
ni med lifvet förlora allt för mycket.
— Jag tager Gud till vittne, madame, att dei
icke är för mina tjugu år som jag skulle sakna
lifvet; men i mitt hjerta fionas förkoppningar.
som jag innan min död önskar se antingen gå i
fullbordan eller tillintetgöras.
— Således låter ni intet öfvertala er.
— Nej, madame.
— Betänk er väl; jag är prinsessan af Syra-
cusa, laglig arftagerska till thronen.
-- Måtte himlen beskydda ers majestät!
Då upplyfte det unga fruntimret sakta slöjan,
i det bon sade; :
— Jag är....;