folkets ifver för min sak. Giovano, jag har en afton på stranden hört gondolierer sjunga af er författade verser, de voro välljudande och rörande, jag har hört tal skrifna af er upplästa i konseljen, de voro fulla af vältalighet och kraft, det är derföre jag valt er att författa denna proklamation, som skall tillvinna mig folkets hjertan, och derföre sade jag till er vid min ankomst hit: att Di kan återgilfva mig en krona. — Madame, jag känner mig lycklig och stolt att kunna tjena er, men denna lycka skuile blifva af kort varaktighet; ty om jag i afton skref proklamationen åt er, skulle regenten i morgon låta hugga hufvudet af mig. — Jag trodde att ni ej satte högt värde på lifvet, sade prinsessan med en top, som utmärkte hvarken vrede eller bilterhet öfver afslaget. — Det beror likväl... — Likväl, återtog hon, är det mindre underligt om ni fruktar faran. ... Ung, fri, lycklig, skulle ni med lifvet förlora allt för mycket. — Jag tager Gud till vittne, madame, att dei icke är för mina tjugu år som jag skulle sakna lifvet; men i mitt hjerta fionas förkoppningar. som jag innan min död önskar se antingen gå i fullbordan eller tillintetgöras. — Således låter ni intet öfvertala er. — Nej, madame. — Betänk er väl; jag är prinsessan af Syracusa, laglig arftagerska till thronen. -Måtte himlen beskydda ers majestät! Då upplyfte det unga fruntimret sakta slöjan, i det bon sade; : — Jag är....;