och började beslutsamt omröra det ämne, son
utgjorde föremålet för hennes besök.
Vid ljudet af hennes vackra och harmonisk:
röst, som ännu mera än hennes närvaro impone
rade på honom, kände Giovano en lätt darrning
— Herr Giovano, sade hon, jag kommer at
af er begära...
Hon stannade.
— Hvad, madame?
— En krona.
— Se der, sade Giovano för sig sjelf, nyss va
jag blott en engel, nu är jag visst en Gud, di
man af mig begär en sådan tjenst.
Den unga damen, helt och hållet intagen af sit
vigtiga ämne, fortfor:
— Huru bosynaerliga mina ord än må före-
alla er, så hör mig. Det beror kanhända af er.
uti återgifva mig en thron, som tillhör mig.
Den på en gång okonstlade och stolta, ljufva
och dock djerfva ton, hvarmed dessa ord uttala-
les, ingaf på en gång vördnad ech tro på san-
lingen deraf.
— Jag är, fortfor hon, den sisia ältlingen af
suset Colonna, som är beslägtadt med Andreas
Joria: Uppfostrad vid sicilianska hofvet, bar jag
ler namn af prinsessa af Syracusa, men vid vice
onungens död förlidet år blef jag nödsakad aut
raga mig undan till Spanien, ty vid min ålder
unde jag ej qvarblifva ensam i palatset efter
ens död, som mig varit i faders ställe. Jag
rhöll likväl kunskop om allt hvad som tilldrog
ig i Palermo. Då Andreas aflidit, utan att ef-
erlerana någon känd arfvinge till thronen, hade
erligen af Arco3, af ringa börd, men som små-
ingom genom förre monarkens blinda förtroende