— On Carini! utropade Giovano.
— Hvad fattas er? frågade den beslöjade damen.
— Ingenting, ingenting, madame. Förlåt ...
en hågkomst.... han tillade för sig sjelf: denna
röst... namnet på denna ö... O Gud!... Men
nej, . .. hvilken dåraktig tanke!
Prinsessan af Syracusa fortfor:
— Mina bemödanden voro, som jag förutsett,
fruktlösa. Hertigen af Arcos afstår aldrig god-
villigt från makten, hvarmed han nu mättar sin
länge hungrande äregirighet. Adeln, folket och
stora rådet i Palermo äro för mig, men våga ej
af fruktan för despoten yttra sina önskningar.
Vapenplyckan måste således afgöra, och redan i
morgon skall striden stå i grannskapet af Mazara.
För några dagar sedan var jag nog oförsigtig att
våga mig inom Palermos murar, blef tillfångata-
gen och af regenten insatt i förvar uti en af slot-
tets flyglar, hvarifrån jag ensam och beslöjad i
hemlighet måste smyga mig ut. Men alla dessa
tappre riddare skola strida i mitt namn och för
min sak, som Om Jag vore midt ibland dem, och
morgondagen skall afgöra allas vårt öde.
— Om en räitvis Försyn bestämmer vapenlyc-
kan, är det utan tvilvel ni, madame, som skall-
segra.
— Jag hoppas det; men des: enan vill jag
vit en för mig gynnsam proklamation skall kring-
pridas öfverallt i hela Palermo; jag vill att kun-
sörelser, uppsatte på murarne och utkastade bland
olket, just vid den tid då aftonens svalka lockar
lem ur sina hus, skola inför allmänna opinionen
ramdraga hertigens af Arcos begångna orättvisa,
ydligen bevisa rättmätigheten af mina anspråk,
lerigenom förskaffa mig anhängare och upplifva