jag, att i öfverensstämmelse med rättvisa och bil
lighet gifva befallning åt hertigen af Arcos, at
åt mig öfverlemna de stater, som jag, i kraft a
mitt kungliga blod, ensam ägde rätt att styra
Ferdinand, som beskyddar regenten (förmodlige
derföre att de uti grymhet och list likna hvar
andra), vägrade med hårdhet att åt mig återställ
mitt arfrike, och då jag af honom begärde ei
armå, för alt sjelf eröfra det, var ett medömkan
smålöje hans enda svar. Imedleriid hade, unde
det jag gjorde mina framställningar vid hofvet
en hop unga riddare samlat sig omkring mig
nvilka, eldade af ädel ifver för min sak och för-
argade öfver konungens af Spanien upprepade af.
slag, uppsatte en frikorps med mina färger i sit
bantr, och kommo knäböjande att erbjuda mig
sin tjenst. Ferdinand hotade att med döden straff:
införarne för detta mot hans vilja stridande fö-
etag, om de vågade fulfölja det. De spanska
riddarne, föraktande de kungliga hotelserna, an-
völlo, att jag skulle sälta mig i spetsen för dem
ch ledsaga dem till Sicilien. Alla deltagarne i
letta tåg buro på venstra armen en ring, dylik
ned denna (hon pekade på den hon sjelf bar)
isom tecken till slafveri, hvilken de svuro att
cke aflägga, förrän de eröfrat Sicilien. Efter en
ort resa anlände vi till Mazara. Så snart vi
ngo Palermos höga torn i sigte, lemnade jag
nina ädla försvarare och hbegaf mig ensam till
iciliens hufvudstad, jag ansåg för min skyldighet,
(t, innan jag vädjade till vapen, försöka allt, för
tt förmå hertigen af Areos att erkänna mina
itligheter; till detta ändamål valde jag till bo-
ad ön Carini, hvarifrån jag kunde öppna under-
andlingar med honom,