i det han kastade en blick på sig sjelf; det tyckes som jag skulle vara en mäktig man... Hvarg med kan jag tjena er? — Jag ville bedja er att tänka på mig när ni kommer i åtnjutande af er lycka. — Denna drägt, ... anmärkte skrifvaren, som blef varse hertigens rika klädsel framskymta under kappan. — Drägten tillkännagifver dagens lycka, som icke alltid är morgondagens. — Och ni kommer att begära den af en fattig satan som jag? — Nyss tycktes ni, herr Giovano, hafva goda förhoppningar. Den unge mannen betraktaktade honom med förvånad upjsyn. — Ja... några ord som undföllo er under det ni låg och sof på denna bänk... — Jaså, jag förstår, jag har talat i sömnen. Ja, jag påminner mig, jag hade en gyldene dröm .. Denne morgon mötte jag en tiggare eller rättare sagdten narr, hvars ord emot min vilja sysselsatte mig och som förorsakat denna besynnerliga dröm. — En tiggare? — Ja, se bär händelsen: På den ensliga väg, som leder kring kyrkogården, hade jag fallit på knä framför ett kors, som der höjer sig öfver träden, för att göra bön. En gubbe, som uppmärksamt betraktade mig, sade då med särdeles tonvigt: — Bed, min son, ni skall snart hafva ett vigtigt värf att utföra. — Hvilket då? frågade jag: — Åtlt styra Sicilien; ni skall blifva konung och konungamakten är cen tung börda... men en vacker och älskvärd gemål skall dela den med er. Jag fann väl att han var ifrån sina sinnen, men oaktadt hans usla klädnad och förvirringen uti hans tal, var det likväl någonting ädelt och vördnadsbjudande uti hans person och sätt att uttrycka sig, som ingaf aktning. Jag åtnöjde mix derföre at att småleende fråga honom hvarilran han åt mig medförde så goda nyheter. Ifrån grafven,, sade han, i det han pekade på den öppna gallerporten, hvarigenom man inkom på kyrkogården, och jag återvänder dit. ...