— Konung! .... Jag skall blifva konung. — För tusan! sade hertigen, en ståtlig dröm. Den sofvande fortfor: — Gemil åt det vackraste fruntimmer i verlden! ... — 5e der! återtog Foscolo, nu få vi ej störa honom. — Jag är alltför lycklig, mumlade ånyo den unge mannen. — Alltför lycklig, sade dödgräfvaren, af barmhertigbet dela då med er litet åt mig. Men i detsamma uppvaknade den drömmande, uppreste sig till hälften, utsräckte sinz domnade armar, i det han sade till sig sjelf: — O Gud! det var icke annat än en dröm. Jag är ännu den fattige Giovano, ännu soldat, nej matros, nej skrifvare, jag har minsann haft så många yrken, att jag knappt vet hvad jag nu är. Dödgräfvaren nalkades förlöger— Öm förlåtelse, herre, jag ämnade bedja er om en liten tjenst. — Hvad då? — Att rädda mitt Lif. — Gerna. — För alla de penningar jag eger och alla de böner jag kan framstappla, besvär jag er, att lemna mig en af edra rosenbuskar. — J2g sätter mycket värde på dessa rosenbuskar, och det utaf ctt för mig dyrbart skäl, men ännu högre önskar jag alt göra en tjenst när jag kan; tag en af dem. — Tusen tack, herre, huru mycket är jag skyldig? Å — Hvad penningar beträffar, så ser du bra fattig ut, och dina böner ... du ser just inte ut att vara något helgon ... tag busken och gå. Gubben valde utan krus den vackraste och aflägsnade sig glad, sedan han flere gånger bugat sig ända ned till marken. Hertigen af Foscolo, hvilket namn vi hört dödgräfvaren gifva honom, närmade sig derpå skrifvaren med detta yttrande, som tycktes hafva mycken likhet med ett skämt, ehuru hofmannens utsökt artiga ton gaf deråt ett utseende af belefvenhet. — Min herre, jag har äfven en ynnest att begära af er. — Jaså, svarade den unge mannen småleende,