sinuerade delaktighet i Hr Erik Gust. Tindströms förbiseende vid en bjudning hos H. Maj:t Konungen. Jag har i min sista tvist med redactionen förklarat mig vara, vid bekämpandet af dess orättvisor mot mig, fast besluten att fortgå på den bana jag beträdty, d. v. s. häldre ha det obehagliga besväret att vederlägga hans ilskna anklagelser, än att, af feghet, eller det tråkiga af conflicten, sky den. Det är af detta skäl jag upptar den kastade handsken, så obehöfligt det eljest kunde vara, i anseende till tidningens allmänt erkända oförsynthet i valet af medel att nedsmutsa och nedsätta sina motståndare. Se här i korthet svaret: Fordom ansågs det för en samhällspligt att visa vördnad och aktning för förmän och högre embetsmän i allmänhet; i följd häraf besöktes de Landshöfdingar som bevistade Riksmötena af deras Läns annorlunda: dock hade jag det nöjet att, under förlidit Riksmöte se alla Bohusläns representanter hos mig. med undantag af Stadens Götheborgs, samt bondeståndets representant från Inland. Efter orsaken till detta förhållande behöfver ingen som, under de sistförflutna 16 månaderne läst vårt blad, letan säger H. o, S. T. ganska naift, och häri instämmer äfver jag, ty skäl til vanvYördnad och bristande förtroende för mig hoppas jag sjelf icke hafva gifvit någon af tänets innebyggare. Då jeg fortsatt saknade Lars Rasmusson blard dem som då och då besökte mig. och af hans ståndsbröder underrättade mig om han vore sjuk? erhöll jag, efter någon tvekan, det svar, att icke endast han sjelf icke skulle komme, utan att han, i uppdrag af talemannen, ifrigt arbetade uppå att afhålla de andra Bohusläns bönderne från att besöka mig, hvilket likväl ingen af dem funnit skäligt att efterkomma. Denna skymf försåtligt mig tillfogad, ty den skedde lönligen ehuru i högst sårande ordalag, fann jag mig oförtjent utaf, besluten att utan omsvep förklara detta vid första tillfälle, förklara detta för den till split och osämja upviglande bonden. Detta första tillfälle gafs mig på Ström, der jag kort före Hushållnings-Sällskapets samman komst språkade med allmogen, enskilåt. Då påträ fade jag samma Lars Rasmusson, men nu fryntlig leende, och vänligt hälsande på mig med framräckt hand. Jag drog min undan och yttrade högt min förundran att en msn, som under Riksdagsmanna ansvarstöshet, ej aktat för rof att håna och förolämpå sin Landshöfdinge, af hvilken han aldrig rönt någon oförfrätt, här nu, omgifven af en aktningsvärd del af länets befolkaing, bytte om roll, och vågade spela en sådan comedia med mig. Jag meddelade då till de kringstående den oförtjenta skymf Lars Rasmusson tilifogat mig i Stockholm; afklippte hans försök att neka dertill, dermed att jag nämnde mina sagesmän, och slöt den välförtjenta läxan, så, som artikeln, mot vana, uppgifver. Deremot är artikelns föregifvande att jag förevitat honom hans närvaro på stället, osannt. Så och ej annorlunda tilldrog sig saken, hvad mig beträffar: andra lära nog svara för sig. Min vana var ännu aldrig att krusa med mina fiender, och som sådan måste den betraktas som af partihat, och med fullt medvetande, skymfar mig oförskyllt, och ej erbjuder uprättelse. Intryck gjorde! visst detta ailt på de kringstående; men då de uplystes om saken, blef intrycket alldeles motsatt det som tidningen upger. Af de närstående tror jag mig, som vittnen kunna åberopa Hr A. Otterdahl; Lars Olsson i Dannvik; Pchr Olsson i Backa, m. fl. Må nu läsaren dömma ! Upplysningen angående hr Lindströms förbigående vid middagsbjudningen följer i sammanhang härmed: I sammanhang härmed — (märk!) — söker redactionen (af G.H.o.S.T.) att insinuera att jag vore orsaken derti!l, att Hr Erik Gust. Lindström icke under H. M:ts sednaste härvaro bjöds till den Kongl. taffeln. Anledning till denna min intrig skulle vara den, att Hr Lindström, lika litet som hans tvenne medrepresentanter för denna stad besökt mig i Stockholm. Mig sades väl der att Hr Lindström yttrat: att jag vore en man som ej kunde besökas; men vare sig härmed huru som hälst: i bjudnings omissionen är jag fullkomligt oskyldig. Det updrogs visserligen åt mig att upgöra bjudningslistan, hvarvid jag rådförde mig med tvenne aktade embetsmän härstädes. På vår lista stod Hr E. G. Lindström. Jag har den öfvertygelse att hans namn vid utskrifningen blifvit tillfälligt förbisedt. Hvad jag vet är, att jag var den, som, vid bordet först anmärkte misstaget. Må nu läsaren sjelf stafva och lägga ihop. Rörande tilldragelsen på ångfartyget Westergötbland, ställer hr grefven följande svar till insändaren i G. H. o. S. T. herr x från Wenersborg: Ett svar på det nya anfall mot mig, nu mera förflyttadt helt och hållet på det enskildta lifvets omräde, som H. o, 8. T. i stt AM 233 infört, vore alldeles obehöfligt för dem, som känna mig, och utan interesse för andra. Men trogen min föresats, att ej stillatigande tåla oförskyldta tillmälen, ehuru absurda, förvrängda och gemena de kunna vara, — (och i denna hänsigt ha ,insändarens tankar och till och med stil, en förundransvärd frändskap med de nidskrifter, som hr Prytz och hans officin sjelfyc erkänna,) — får jag härmed allmängöra såsom berigtigande: Att ångfartzget i fråga var, al mig ensam förhyrdt; hvadan jag, med billig förundran, såg passagerare, som voro mig obekante; Att missförständet afbandlades ganska fogligt med fartygets befälhafvare, med hvilken mina goda relationer ej ett ögonblick blefvo störda; Att de omförmäldte våldsamheterne, befallningarne, de äro idel osanningar, och reduceras till en enkel förfrågan till en af de flere Passagerarne, med hvad rätt han vore der? hvarpå ban naturligtvis svarade: pmed Ceaptens tillstånd. Alt jag i mörkret, kl. 44 om aftonen, på Wenersborgs brygga, ej ens kunde urskilja den person, som fått uppdrag att anskaffa qvarter; Ått jag omöjligen kunde ana, att det var en fjensleman ; Att jag, i blåst och regn. ej hade lust att göra långa complimenter, utan var angelägen att skaffa en sjuk hustru och små barn avarter; Att jag visserligen icke haft för afsigt att såra representanter. Nu i emancipationernes tid är läran I I I I NN —— INO A IN mannen, antingen han varit Tullförvaltare eller pen betient.