sinuerade delaktighet i Hr Erik Gust. Tindströms
förbiseende vid en bjudning hos H. Maj:t Konungen.
Jag har i min sista tvist med redactionen förklarat
mig vara, vid bekämpandet af dess orättvisor mot
mig, fast besluten att fortgå på den bana jag be-
trädty, d. v. s. häldre ha det obehagliga besväret att
vederlägga hans ilskna anklagelser, än att, af feghet,
eller det tråkiga af conflicten, sky den. Det är af
detta skäl jag upptar den kastade handsken, så obe-
höfligt det eljest kunde vara, i anseende till tidnin-
gens allmänt erkända oförsynthet i valet af medel att
nedsmutsa och nedsätta sina motståndare.
Se här i korthet svaret:
Fordom ansågs det för en samhällspligt att visa
vördnad och aktning för förmän och högre embets-
män i allmänhet; i följd häraf besöktes de Lands-
höfdingar som bevistade Riksmötena af deras Läns
annorlunda: dock hade jag det nöjet att, under för-
lidit Riksmöte se alla Bohusläns representanter hos
mig. med undantag af Stadens Götheborgs, samt bon-
deståndets representant från Inland. Efter orsaken
till detta förhållande behöfver ingen som, under de
sistförflutna 16 månaderne läst vårt blad, letan säger
H. o, S. T. ganska naift, och häri instämmer äfver
jag, ty skäl til vanvYördnad och bristande förtroende
för mig hoppas jag sjelf icke hafva gifvit någon af
tänets innebyggare. Då jeg fortsatt saknade Lars
Rasmusson blard dem som då och då besökte mig.
och af hans ståndsbröder underrättade mig om han
vore sjuk? erhöll jag, efter någon tvekan, det svar,
att icke endast han sjelf icke skulle komme, utan
att han, i uppdrag af talemannen, ifrigt arbetade
uppå att afhålla de andra Bohusläns bönderne från
att besöka mig, hvilket likväl ingen af dem funnit
skäligt att efterkomma. Denna skymf försåtligt mig
tillfogad, ty den skedde lönligen ehuru i högst så-
rande ordalag, fann jag mig oförtjent utaf, besluten
att utan omsvep förklara detta vid första tillfälle,
förklara detta för den till split och osämja upviglan-
de bonden. Detta första tillfälle gafs mig på Ström,
der jag kort före Hushållnings-Sällskapets samman
komst språkade med allmogen, enskilåt. Då påträ
fade jag samma Lars Rasmusson, men nu fryntlig
leende, och vänligt hälsande på mig med framräckt
hand. Jag drog min undan och yttrade högt min
förundran att en msn, som under Riksdagsmanna
ansvarstöshet, ej aktat för rof att håna och föroläm-
på sin Landshöfdinge, af hvilken han aldrig rönt
någon oförfrätt, här nu, omgifven af en aktningsvärd
del af länets befolkaing, bytte om roll, och vågade
spela en sådan comedia med mig. Jag meddelade då
till de kringstående den oförtjenta skymf Lars Ras-
musson tilifogat mig i Stockholm; afklippte hans för-
sök att neka dertill, dermed att jag nämnde mina
sagesmän, och slöt den välförtjenta läxan, så, som
artikeln, mot vana, uppgifver. Deremot är artikelns
föregifvande att jag förevitat honom hans närvaro på
stället, osannt. Så och ej annorlunda tilldrog sig
saken, hvad mig beträffar: andra lära nog svara för
sig. Min vana var ännu aldrig att krusa med mina
fiender, och som sådan måste den betraktas som af
partihat, och med fullt medvetande, skymfar mig o-
förskyllt, och ej erbjuder uprättelse. Intryck gjorde!
visst detta ailt på de kringstående; men då de up-
lystes om saken, blef intrycket alldeles motsatt det
som tidningen upger. Af de närstående tror jag
mig, som vittnen kunna åberopa Hr A. Otterdahl;
Lars Olsson i Dannvik; Pchr Olsson i Backa, m. fl.
Må nu läsaren dömma !
Upplysningen angående hr Lindströms förbi-
gående vid middagsbjudningen följer i samman-
hang härmed:
I sammanhang härmed — (märk!) — söker redactio-
nen (af G.H.o.S.T.) att insinuera att jag vore orsaken
derti!l, att Hr Erik Gust. Lindström icke under H. M:ts
sednaste härvaro bjöds till den Kongl. taffeln. An-
ledning till denna min intrig skulle vara den, att
Hr Lindström, lika litet som hans tvenne medrepre-
sentanter för denna stad besökt mig i Stockholm.
Mig sades väl der att Hr Lindström yttrat: att jag
vore en man som ej kunde besökas; men vare sig
härmed huru som hälst: i bjudnings omissionen är
jag fullkomligt oskyldig. Det updrogs visserligen åt
mig att upgöra bjudningslistan, hvarvid jag rådförde
mig med tvenne aktade embetsmän härstädes. På
vår lista stod Hr E. G. Lindström. Jag har den öf-
vertygelse att hans namn vid utskrifningen blifvit
tillfälligt förbisedt. Hvad jag vet är, att jag var den,
som, vid bordet först anmärkte misstaget. Må nu
läsaren sjelf stafva och lägga ihop.
Rörande tilldragelsen på ångfartyget Wester-
götbland, ställer hr grefven följande svar till in-
sändaren i G. H. o. S. T. herr x från Weners-
borg:
Ett svar på det nya anfall mot mig, nu mera för-
flyttadt helt och hållet på det enskildta lifvets om-
räde, som H. o, 8. T. i stt AM 233 infört, vore all-
deles obehöfligt för dem, som känna mig, och utan
interesse för andra. Men trogen min föresats, att
ej stillatigande tåla oförskyldta tillmälen, ehuru ab-
surda, förvrängda och gemena de kunna vara, — (och
i denna hänsigt ha ,insändarens tankar och till och
med stil, en förundransvärd frändskap med de nid-
skrifter, som hr Prytz och hans officin sjelfyc erkän-
na,) — får jag härmed allmängöra såsom berigti-
gande:
Att ångfartzget i fråga var, al mig ensam för-
hyrdt; hvadan jag, med billig förundran, såg passa-
gerare, som voro mig obekante;
Att missförständet afbandlades ganska fogligt med
fartygets befälhafvare, med hvilken mina goda rela-
tioner ej ett ögonblick blefvo störda;
Att de omförmäldte våldsamheterne, befallningar-
ne, de äro idel osanningar, och reduceras till en en-
kel förfrågan till en af de flere Passagerarne, med
hvad rätt han vore der? hvarpå ban naturligtvis sva-
rade: pmed Ceaptens tillstånd.
Alt jag i mörkret, kl. 44 om aftonen, på Weners-
borgs brygga, ej ens kunde urskilja den person, som
fått uppdrag att anskaffa qvarter;
Ått jag omöjligen kunde ana, att det var en fjen-
sleman ;
Att jag, i blåst och regn. ej hade lust att göra
långa complimenter, utan var angelägen att skaffa en
sjuk hustru och små barn avarter;
Att jag visserligen icke haft för afsigt att såra
representanter. Nu i emancipationernes tid är läran
I
I
I
I
NN —— INO A IN
mannen, antingen han varit Tullförvaltare eller pen
betient.