helt och hållet voro riktade mot den beskedliga martinachskommitten. Tvertemot bestående lag för associationen blef denna kommitt af storridet upplöst. Under tiden ankom till landdagen en Juzerneremissarie, Bernhard Meyer, som gaf sig ut för privatman, men i bemlighet egde en representantfullmakt på fickan, på det han måitte kunna handla efter omständigheterna; han beredde representanterna i sammankomster för de stez som tagas borde. pStatstidningen för det katolska Schweitz, gaf genast det rådet att samla oberw. friskarorna och gripa Morits Barman. Imedlertid pågick diskussionen om martinachska kommitten. För att visa det ogrundade i dennas beskyllningar mot statsrådet, förklarade detta att det aldrig sökt den, ofvan omtalda bemedlingen från Luzern ; men då statsrådets brefvexlipg kom i dagen, märktes snart att den var förfalskad; en ledamot af rådet, herr Torrent, förklarade att han var främmande för bedrägeriet, och uppskof begärdes, för att lemna statsrådet tid att rättfärdiga sig. Storrådets president förklarade sammankomsten slutad och lofvade kalla till nytt sammanträde; de liberala ledamöterne, som intet ondt anade, gingo hem, de af motpartiet qvarstadnade med presidenten. En del af dem underrättades nu om den redan omtalade uppbådningen af oberw. friskarorne och att dessa befunno sig i Siders, under befäl af presidentens egen son, Adr. v. Curten, Läder och Kalbermatten. Biskopen och korherrn Rivas voro tillstädes — det lärer varit de, som i förening med tre ledamöter af statsrådet utfärdat orderna till friskarorne. Man beslöt alt förklara statsrådet för redan rättfärdigadt och att med makt tvinga unterwalliserne till lydnad, samt för den skull uppbåda folket i massa till religionens försvars. Då uppsteg presten Rivas och förklarade med hög röst: hvad j beslutit, M. H., är redan verkstäldt; trupperne äro redan församlade i Siders och kunna i natt eller i morgon vara hör i Sitten,. Klockan 6 e. m. samlades ånyo storrådet. Trettionio ledamöter (en mindre än enkel pluralitet) beslöto att framställa det på morgonen af de konservative fattade beslut, i form af böneskrift, för regeringen. I detsamma lemnade man Morits Barman en af v. Curtens order till trupperne; han uppstod genast och gaf del deraf åt försaralingen samt frågade, om regeringen kände till detta förräderi. Just de ledamöter af rådet, som varit med i komplotten, förklarade oblygt, att regeringen icke utgifvit någon order om friskarornes uppbådande. Barman förklarade att han nog insåg förhållandet, men att så derft och väl rustadt förräderiet än gjorde sitt anfall, skulle det likväl stöta på män, isste sälla våld mot våld. srådet handlade nu icke raskt nog för de sammansvurne, men ställdes under en sådan uppsigt, att det snart måste utfärda de önskade orderne till friskarorne, under Wilb. v. Kalbermattens befäl. Denne person hade förut varit officer vid den fördrifne franska konungen Carl X:s garde och redaktör af den presterliga Simplonzeitung. Sedan de liberale och med dem statsrådsledamoten Torrent lemnat storrådets sal, — Morits Barman för att uppbåda det unga Schweitz — fortsattes sammankomsten af de konservativa, och dessa åtskiljdes ej förr än de gjort v. Kalbermatten till — diktator. Detta skedde natten till den 42; på morgonen denna dag, kl. 6, församlades ledamöterne ånydg och statsrådet med dem, men hade ej länge varit tillsamman, förr än de mottogo den underrättelsen, att de altschweilziska friskarorne ryckte fram ofvanför Sitten och de ungsechweitziska nedanför. (Forts. följer.)