sina kommittenter, räkenskap för sina riksdagsman-
nahandlingar skyldig, och dels emedan han icke an-
såg det rum, hvarest både han och Hr friherren be-
funno sig, vara rätta stället för yppande af kif och
tvist, hvarken i ett eller annat hänseende.
Så väl grefve Löwenhjelms som friherre Åkerbjelms
i högsta måtto opassande beteende vid detta tillfälle
lärer bland den församlade mängden hafva väckt den
djupaste ovilia och indignation. Också kunde ingen-
ting i verlden vara naturligare, än att så skedde.
Lars Rasmusson var, såsom ledamot af Götheborgs och
Bohus läns Kongl. Hushållningssällskap, sjelfskrifven
att bevista det vid säteriet Ström hållna landtbruks-
mötet. Han var följakteligen icke der någon obe-
hörig person,, hvilken de begge högvälborne herrar-
ne på grund deraf kunde taga sig friheten att öfver-
falla med otidigheter. Minst af allt kunde man väl
förmoda, att grefve Löwenhielm, såsom Hushållnings-
sällskapets Ordförande, skulle så glömma sig, att han
begagnade en Sällskapets sammankomst till medel,
för att revangera sig på en honom misshaglig per-
son, hvilken på det stället icke hade det ringaste
med honom obytt. och som på intet sätt gaf de hög-
mögne bherrarne någon anledning till att så bemöta
honom, som de gjorde.
I sammanhang härmed torde förtjena nämnss, att
en af Götheborgs stads representanier vid sistförflut-
na riksmöte, Hr E. G. Lindström, hvilken, såsom
sådan, uppfördes på listan öfver de personer, som
skulle inbjudas till den middagsmältid, som H. M.
Konungen den 4 i förra månaden gaf Götheborgs
stads auktoriteter och korporationer, aldrig erhöll
någon kallelse att sig vid densamma infinna. Detta
väckte för tillfället en ganska stor uppmärksamhet,
och det med så mycket mera skäl, som H. M. just
vid eller straxt efter middagsmåltiden frågade efter
Hr Lindström, med hvilken H. M. förut, så väl i
hufvudstaden, som sedan i Götheborg, ofta samtalat.
Såsom förut blifvit nämndt, var Hr L. äfven en af
dem, som vid riksdagen icke uppvaktade Hr grefven
och landshöfdingen. Skulle orsaken till att Hr Lind-
ström icke erhöll någon inbjudning till den kungliga
banketten möjligtvis böra sökas derutinnan?
Efter att hafva läst det ofvanstående, samt med
kännedom om åtskilliga andra föregående utbrott
af grefve L:s lynne, synes man, utan att ega nå-
gon hetta eller bitterhet, kunna fråga, om en
person som är så alldeles ur stånd att styra sig
sjelf, att han icke förmår iakttaga ens det vanli-
ga sällskapsumgängets fordringar, längre är pas-
sande att i en hel provins och i den andra sta-
den i riket representera Konungen såsom dess
befallningshafvande? Hvad åter hr baron Åker-
hjelm beträffar, så är han blott en privatman och
för öfrigt i orten ansedd för ett så inskränkt
hufvud, att det betyder mindre hvad han gör
eller låter, för att göra sig grön för hr landshöf-
dingen. Man föranledes blott att anmärka såsom
en egen omständighet, att personer, som förmod-
ligen anse sig höra till la haute volee, och 1 frå-
gan om representationsreormen utan tvifvel ropa
på bildningens anspråk, icke blott inom det en-
skilda lifvet, utan äfven i en större samling kun-
na låta komma sig till last eitså pöbelaktigt upp-
förande, som, enligt sammanstämmande uppgilter,
här verit fallet. Det var vid sådant förhållande
åtminstone ganska lyckligt för de båda herrarne,
att bonden denna gången visade sig ega mera
hyfsning än både grefven och friherrn. Det vore
i sanning intressant att fråga de konservative,
som äro så rädda för de obildades öfvervigt i den
Norska representationen, eller det s. k. bondre-
gemente!, huruvida de under de trettio åren se-
dan införandet af det landets nuvarande stats-
skick, kunua uppleta något drag af partiilska el-
ler politisk fanatism, så karakteristiskt, som det
en af deras egna hjeltar här lemnat.
rr
— En insändare har, med anledning af Afton-
bladets reflexion öfver Rezeringens afslag på Brodde-
torps församlings ansökning att komministraturen der-
städes måtte indragas, gjort den anmärkning, att dettal
afslag skuile vara grundadt derpå, att komminister i
församlingen icke kunde umbäras, en uppgift, som ins.
likväl icke vidare styrkt, än med den reflexionen, att
då komministern ansågs nödig när komministraturen
inrättades, så måtte den nu, sedan folket ökat sig,
vara ännu nödigare. För öfrigt yttrar ins. den tan-
kan, att lika gerna pastorn som komministern i Brod-
detorp kunde indragas; att församlingens afsigt blott
varit att pastor skulle bestrida komministerrs tjonst
genom adjunkt — denna uppgift är ej heller styrkt
— samt att konsistorium gjort klokast i att till in-
dragning föreslå hvarje syssla, som icke föder sin
man, men att komministraturerna i alla fall snart
skola utgå af sig sjelfva, emedan ingen skall vilja
söka dem, sedan fordringarne på presterna så myc-
ket ökats. Dessa insändarens tankar hafva vi icke
velat förhålia, ehuru vi anse dem föga upplysande i
afseende på riktigheten eller oriktigheten af den om-
handlade reflexionen.
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
— Det ser ut, som om en mängd händelser på en
gång samlada sig för att inför allmänheten lemna be-
vis om det sätt, på hvilket den lägre polisbetjeningen
och vakterna ej sällan behandla personer ur den arbe-
tande foikkiassen, som de få i sitt våld. För några
dagar sedan omtalades, att en vwvälfrejdad man frän
landsorten vid namn Skog, som sent på aftonen hade
stadnat utanför ett marknadsstånd vid Skeppsbron,
fasttogs och häktades af de patrullerande stadssolda-
terna, emedan de inbillade sig att han ville bryta sig
in, ehuru han var stadd i en helt annan, för honom
nödvändig förrättning, och hvarföre han äfven dagen
derpå genast lösgafs i polisen, då saken vidare rTe-
mitterades till kämnersrätten. Mannen var ej heller
försedd med något slags verktyg, som kunde göra
honom skäligen misstänkt att vilja bryta sig in eller
ens att kunna göra det. Oaktadt alla dessa omstän-
digheter talade för hans oskuld, visas det nu af 2.ne
serskilda läkarebetyg att hau blifvit på det grymma-
ste misshandlad vid häktandet. Dessa läkarebetyg,
Am I dan hlifalt ana fönrnnliesada fan Ak2ila följa n sn