sina kommittenter, räkenskap för sina riksdagsmannahandlingar skyldig, och dels emedan han icke ansåg det rum, hvarest både han och Hr friherren befunno sig, vara rätta stället för yppande af kif och tvist, hvarken i ett eller annat hänseende. Så väl grefve Löwenhjelms som friherre Åkerbjelms i högsta måtto opassande beteende vid detta tillfälle lärer bland den församlade mängden hafva väckt den djupaste ovilia och indignation. Också kunde ingenting i verlden vara naturligare, än att så skedde. Lars Rasmusson var, såsom ledamot af Götheborgs och Bohus läns Kongl. Hushållningssällskap, sjelfskrifven att bevista det vid säteriet Ström hållna landtbruksmötet. Han var följakteligen icke der någon obehörig person,, hvilken de begge högvälborne herrarne på grund deraf kunde taga sig friheten att öfverfalla med otidigheter. Minst af allt kunde man väl förmoda, att grefve Löwenhielm, såsom Hushållningssällskapets Ordförande, skulle så glömma sig, att han begagnade en Sällskapets sammankomst till medel, för att revangera sig på en honom misshaglig person, hvilken på det stället icke hade det ringaste med honom obytt. och som på intet sätt gaf de högmögne bherrarne någon anledning till att så bemöta honom, som de gjorde. I sammanhang härmed torde förtjena nämnss, att en af Götheborgs stads representanier vid sistförflutna riksmöte, Hr E. G. Lindström, hvilken, såsom sådan, uppfördes på listan öfver de personer, som skulle inbjudas till den middagsmältid, som H. M. Konungen den 4 i förra månaden gaf Götheborgs stads auktoriteter och korporationer, aldrig erhöll någon kallelse att sig vid densamma infinna. Detta väckte för tillfället en ganska stor uppmärksamhet, och det med så mycket mera skäl, som H. M. just vid eller straxt efter middagsmåltiden frågade efter Hr Lindström, med hvilken H. M. förut, så väl i hufvudstaden, som sedan i Götheborg, ofta samtalat. Såsom förut blifvit nämndt, var Hr L. äfven en af dem, som vid riksdagen icke uppvaktade Hr grefven och landshöfdingen. Skulle orsaken till att Hr Lindström icke erhöll någon inbjudning till den kungliga banketten möjligtvis böra sökas derutinnan? Efter att hafva läst det ofvanstående, samt med kännedom om åtskilliga andra föregående utbrott af grefve L:s lynne, synes man, utan att ega någon hetta eller bitterhet, kunna fråga, om en person som är så alldeles ur stånd att styra sig sjelf, att han icke förmår iakttaga ens det vanliga sällskapsumgängets fordringar, längre är passande att i en hel provins och i den andra staden i riket representera Konungen såsom dess befallningshafvande? Hvad åter hr baron Åkerhjelm beträffar, så är han blott en privatman och för öfrigt i orten ansedd för ett så inskränkt hufvud, att det betyder mindre hvad han gör eller låter, för att göra sig grön för hr landshöfdingen. Man föranledes blott att anmärka såsom en egen omständighet, att personer, som förmodligen anse sig höra till la haute volee, och 1 frågan om representationsreormen utan tvifvel ropa på bildningens anspråk, icke blott inom det enskilda lifvet, utan äfven i en större samling kunna låta komma sig till last eitså pöbelaktigt uppförande, som, enligt sammanstämmande uppgilter, här verit fallet. Det var vid sådant förhållande åtminstone ganska lyckligt för de båda herrarne, att bonden denna gången visade sig ega mera hyfsning än både grefven och friherrn. Det vore i sanning intressant att fråga de konservative, som äro så rädda för de obildades öfvervigt i den Norska representationen, eller det s. k. bondregemente!, huruvida de under de trettio åren sedan införandet af det landets nuvarande statsskick, kunua uppleta något drag af partiilska eller politisk fanatism, så karakteristiskt, som det en af deras egna hjeltar här lemnat. rr — En insändare har, med anledning af Aftonbladets reflexion öfver Rezeringens afslag på Broddetorps församlings ansökning att komministraturen derstädes måtte indragas, gjort den anmärkning, att dettal afslag skuile vara grundadt derpå, att komminister i församlingen icke kunde umbäras, en uppgift, som ins. likväl icke vidare styrkt, än med den reflexionen, att då komministern ansågs nödig när komministraturen inrättades, så måtte den nu, sedan folket ökat sig, vara ännu nödigare. För öfrigt yttrar ins. den tankan, att lika gerna pastorn som komministern i Broddetorp kunde indragas; att församlingens afsigt blott varit att pastor skulle bestrida komministerrs tjonst genom adjunkt — denna uppgift är ej heller styrkt — samt att konsistorium gjort klokast i att till indragning föreslå hvarje syssla, som icke föder sin man, men att komministraturerna i alla fall snart skola utgå af sig sjelfva, emedan ingen skall vilja söka dem, sedan fordringarne på presterna så mycket ökats. Dessa insändarens tankar hafva vi icke velat förhålia, ehuru vi anse dem föga upplysande i afseende på riktigheten eller oriktigheten af den omhandlade reflexionen. RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Det ser ut, som om en mängd händelser på en gång samlada sig för att inför allmänheten lemna bevis om det sätt, på hvilket den lägre polisbetjeningen och vakterna ej sällan behandla personer ur den arbetande foikkiassen, som de få i sitt våld. För några dagar sedan omtalades, att en vwvälfrejdad man frän landsorten vid namn Skog, som sent på aftonen hade stadnat utanför ett marknadsstånd vid Skeppsbron, fasttogs och häktades af de patrullerande stadssoldaterna, emedan de inbillade sig att han ville bryta sig in, ehuru han var stadd i en helt annan, för honom nödvändig förrättning, och hvarföre han äfven dagen derpå genast lösgafs i polisen, då saken vidare rTemitterades till kämnersrätten. Mannen var ej heller försedd med något slags verktyg, som kunde göra honom skäligen misstänkt att vilja bryta sig in eller ens att kunna göra det. Oaktadt alla dessa omständigheter talade för hans oskuld, visas det nu af 2.ne serskilda läkarebetyg att hau blifvit på det grymmaste misshandlad vid häktandet. Dessa läkarebetyg, Am I dan hlifalt ana fönrnnliesada fan Ak2ila följa n sn