tändt hos honom, var redan slocknad och hade lemnat tillbörligt rum för den äldre kärleken till Seraphina. Han nalkades den balkong, under hvilken han så minga gånger hade gifvit henne serenader. Men, bedrogo honom hans ögon? — Nej; Seraphina, hon sjelf, den tillbedda Seraphina stod på balkongen. Iförtjusningen öfver detta återseende uppgaf ban ett rop och utbredde sina armar mot henne. Hon kastade en föraktlig blick på honom, drog sig hastigt tillbaka och stängde till och med fönstret. Kanske hon hade blifvit underrättad om hans förhållande till alkaldens dotter? Porten var öppen. Han sprang uppför trappan och in i rummet, der han kastade sig för hennes fötter. Hon gick förskräckt undan och tog sin tillflykt i en ung mans armar! — Vill herrn vara så god och förklara hvad detta skall betyda? frågade denne. — Hvad rätt har ni att fråga det, min herre? — Brudgummens rätt. Fernando bleknade och darrade. O, Seraphina! Seraphina! utropade ban i förtviflan. Är det den trohet, du svurit mig? — Seraphina? Hvad menar ni dermed? Detta unga fruntimmer heter icke Seraphina, utan Maria. — Är det då icke Seraphina Alvarez, och är icke det der hennes porträtt? frågade Fernando och pekade dervid på sin älskarinnas bild, som hängde på väggen. — Heliga jungfru Maria och Joseph! utropade det unga fruntimret. Han talar om min mormors mor! Detta gjorde Fernando ännu mera bestört. Fick han tro sina ögon, så stod hans älskade Seraphina framför honom; trodde han åter sina öron, så var det blott en af hennes alkomlingar, som ärft hennes drag. Det begynte gå omkring i hans hufvud. Han begaf sig ull sjöministern och afiade berättelse om sin lyckliga upptäckt af de sju städernas ö. Men ingen i hela expeditionen hade någonsin hört talas hvarken om en sådan ö eller om någon