tändt hos honom, var redan slocknad och hade
lemnat tillbörligt rum för den äldre kärleken till
Seraphina. Han nalkades den balkong, under
hvilken han så minga gånger hade gifvit henne
serenader. Men, bedrogo honom hans ögon? —
Nej; Seraphina, hon sjelf, den tillbedda Seraphi-
na stod på balkongen. Iförtjusningen öfver detta
återseende uppgaf ban ett rop och utbredde sina
armar mot henne. Hon kastade en föraktlig blick
på honom, drog sig hastigt tillbaka och stängde
till och med fönstret. Kanske hon hade blifvit
underrättad om hans förhållande till alkaldens
dotter? Porten var öppen. Han sprang uppför
trappan och in i rummet, der han kastade sig
för hennes fötter. Hon gick förskräckt undan
och tog sin tillflykt i en ung mans armar!
— Vill herrn vara så god och förklara hvad
detta skall betyda? frågade denne.
— Hvad rätt har ni att fråga det, min herre?
— Brudgummens rätt.
Fernando bleknade och darrade.
O, Seraphina! Seraphina! utropade ban i för-
tviflan. Är det den trohet, du svurit mig?
— Seraphina? Hvad menar ni dermed? Detta
unga fruntimmer heter icke Seraphina, utan Maria.
— Är det då icke Seraphina Alvarez, och är
icke det der hennes porträtt? frågade Fernando
och pekade dervid på sin älskarinnas bild, som
hängde på väggen.
— Heliga jungfru Maria och Joseph! utropade
det unga fruntimret. Han talar om min mor-
mors mor!
Detta gjorde Fernando ännu mera bestört. Fick
han tro sina ögon, så stod hans älskade Seraphina
framför honom; trodde han åter sina öron, så var
det blott en af hennes alkomlingar, som ärft hen-
nes drag. Det begynte gå omkring i hans hufvud.
Han begaf sig ull sjöministern och afiade berät-
telse om sin lyckliga upptäckt af de sju städernas
ö. Men ingen i hela expeditionen hade någonsin
hört talas hvarken om en sådan ö eller om någon