DEN POLITISKA OCH RELIGIÖSA RÖREL SEN I EDS-FÖRBUNDETS KANTONER, efter egna iakttagelser under ett tioårigt vistande i Schweitz. Af doktor Carl Erause.) Vv. Den 43 Januari 4844 sammanträdde kanton Aargaus stora råd. Upproret i de katolska delarne af landet var väl för ögomblicket tygladt, men ingalunda för beständigt undertryckt. Aregiriga och embetslystna menniskor, som bygde På skiljsmessan från den öfriga delen af kantonen, sågo sig bedragne i sina förhoppningar; mas san af befolkningen var fanatiserad. Afväpningen tjente till intet, så länge klostrens rikedomar när som helst kunde begagnas att anskaffa nya vapen och anstifta en ny uppresning. Fingo klostren äga bestånd så var statens bestånd i fara. Skulle kanton Aargaus odelbarhet icke vidare hotas, så måste klostren upphäfvas. Under dessa omständigheter framställde seminardirektör Keller i stora rådet förslag att klostren måtte upphäfvas, och detta antogs med stor pluralitet, i hvilken äfven många katolska medlemmar befunno sig. Men för att förebygga hvarje beskyllning, bestämdes, först att betala en anständig lifstidspension it munkarne, nunnorne och föreståndarne i de upplösta klostren, och för det andra att använda klosirens förmögenhet till förmån för blott den katolska delen at landet, samt att för den skull fördela en del deraf till förökande af kommunernas förmögenhet och använda räntorna af den öfriga delen för välgörenhetsoch uppfostringsanstalter i kantonens katolska del. Ransakningen med upprorets anstiftare lemnades hvarken till krigsrätter eller kommissioner, utan till de ordinarie domstolarne. Hvarken Bern eller Aargau pålade de upproriska kommunerna någon ersättning. Intet byte hemfördes af segrarne och intet schackrande drefs med de fångne. Hvad man under nödvärnsstriden bemäktigat sig, fördelades till de katolska kommunerna, af hvilka flera deltagit i upproret. Hvem hadekunnat föreställa sig alt sådane mått och steg skulle af Luzern och dess vänner begagnas för nya beskyllningar, hvilka i förbittringen öfver den felslagna konspirationen gingo så vida, att en af Luzerns gesandter, statssekreter Meyer, kallade klostrens upphäfvande ett rån? I förbundsakten af 4843 lyder 42 artikeln: Klostrens och kapitlens bestånd och säkerheten för deras egendom försäkras, så vidt det beror af kantonerne. Derigenom förvandlas visserligen klostrens sekularisation från en kantonsangelägenhet till ett föremål för edsförbundet, för landdagen. Men landdagens rättighet att sekularisera klostren har aldrig blifvit bestridd. Kort före Septembertilldragelserna hade den händelsen inträffat, att regeringen i kantonen St. Gallen af egen myndighet upphäft klostret Pfeffers och sedermera inhemtat landdagens bifall. Icke dess mindre upphäfde nu Luzern och dess vänner ett nytt religionsskri; de talade om ett förbundsbrott och, liksom hade de väntat ett offer, om en församling för förbundet, elt uttryck som sedan blef mycket kärt. De skildrade klostrens upphäfvande som en tillintetgörelse af trosfriheten, eller som man i Schweitz utirycker sig, en kränkning af den konfessionella pariteten; liksom behöfde de kato!ska medborgarne för sin tro nödvändigt ett kloster, och liksom börde till trosfriheten äfven friheten att undertrycka olika troende och att för den skull äfven anstifta uppror. I hela Schweitz höjde sig röster för och emot. Till de upphäfna klostren höra äfven benediktinerklostret Muri i Bunztbal och cistercienserklostret Wettingen vid Limmat; båda stodo i rop för oerhörda rikedomar, och deras fall väckte mycken sympati hos rikedomen, som ej gör afseende på konfessionen. Mängder, icke vand vid eftertanka, döfvades af de dundrande orden: brott mot förbundet och försoning,, om den ock icke blifvit tillräckligt förbluffad och rörd vid åsynen af en, alltid med vördnad begapad storhets fall. En, om än ringa, förstärkning erhöll luzernerpartiet i filosofen Troxler, en infödd luzerner och alltså katolik. Förut fördrifven från ena kantonen till den andra och bekant äfven utom Schweitzs gränsor för försvaret af revolutionen och en öfverdrifven utsträckning af frihetens grundsatser, hade han blifvit kallad från Neuhaus till professor med betydlig lön vid det nya univertitetet i Bern, blifvit bekant med beqvämlighet och hvila, samt talade och handlade i öfverensstämmelse dermed. Allmänna opinionen hade sedan flera år brutit staf-! ven öfver honom; han var förglömd, då han plötsligt gjorde sig påmind genom en brochyr, såsom försvarare af påfvedömet och kämpe för klostrens återställande. Det finns menniskor, för! hvilka intet är så odrägligt, som att lefva obe