DEN POLITISKA OCH RELIGIÖSA RÖREL
SEN I EDS-FÖRBUNDETS KANTONER,
efter egna iakttagelser under ett tioårigt vistan-
de i Schweitz. Af doktor Carl Erause.)
Vv. -
Den 43 Januari 4844 sammanträdde kanton
Aargaus stora råd. Upproret i de katolska de-
larne af landet var väl för ögomblicket tygladt,
men ingalunda för beständigt undertryckt. Are-
giriga och embetslystna menniskor, som bygde
På skiljsmessan från den öfriga delen af kanto-
nen, sågo sig bedragne i sina förhoppningar; mas
san af befolkningen var fanatiserad. Afväpningen
tjente till intet, så länge klostrens rikedomar när
som helst kunde begagnas att anskaffa nya vapen
och anstifta en ny uppresning. Fingo klostren
äga bestånd så var statens bestånd i fara. Skulle
kanton Aargaus odelbarhet icke vidare hotas, så
måste klostren upphäfvas. Under dessa omstän-
digheter framställde seminardirektör Keller i stora
rådet förslag att klostren måtte upphäfvas, och
detta antogs med stor pluralitet, i hvilken äfven
många katolska medlemmar befunno sig. Men
för att förebygga hvarje beskyllning, bestämdes,
först att betala en anständig lifstidspension it
munkarne, nunnorne och föreståndarne i de upp-
lösta klostren, och för det andra att använda klo-
sirens förmögenhet till förmån för blott den ka-
tolska delen at landet, samt att för den skull
fördela en del deraf till förökande af kommu-
nernas förmögenhet och använda räntorna af den
öfriga delen för välgörenhets- och uppfostrings-
anstalter i kantonens katolska del. Ransakningen
med upprorets anstiftare lemnades hvarken till
krigsrätter eller kommissioner, utan till de ordi-
narie domstolarne. Hvarken Bern eller Aargau
pålade de upproriska kommunerna någon ersätt-
ning. Intet byte hemfördes af segrarne och intet
schackrande drefs med de fångne. Hvad man
under nödvärnsstriden bemäktigat sig, fördelades
till de katolska kommunerna, af hvilka flera del-
tagit i upproret. Hvem hadekunnat föreställa
sig alt sådane mått och steg skulle af Luzern
och dess vänner begagnas för nya beskyllningar,
hvilka i förbittringen öfver den felslagna konspi-
rationen gingo så vida, att en af Luzerns gesand-
ter, statssekreter Meyer, kallade klostrens upphäf-
vande ett rån? I förbundsakten af 4843 lyder
42 artikeln: Klostrens och kapitlens bestånd och
säkerheten för deras egendom försäkras, så vidt
det beror af kantonerne. Derigenom förvandlas
visserligen klostrens sekularisation från en kantons-
angelägenhet till ett föremål för edsförbundet, för
landdagen. Men landdagens rättighet att sekula-
risera klostren har aldrig blifvit bestridd. Kort
före Septembertilldragelserna hade den händelsen
inträffat, att regeringen i kantonen St. Gallen af
egen myndighet upphäft klostret Pfeffers och se-
dermera inhemtat landdagens bifall. Icke dess
mindre upphäfde nu Luzern och dess vänner ett
nytt religionsskri; de talade om ett förbundsbrott
och, liksom hade de väntat ett offer, om en försam-
ling för förbundet, elt uttryck som sedan blef myc-
ket kärt. De skildrade klostrens upphäfvande som
en tillintetgörelse af trosfriheten, eller som man i
Schweitz utirycker sig, en kränkning af den
konfessionella pariteten; liksom behöfde de ka-
to!ska medborgarne för sin tro nödvändigt ett
kloster, och liksom börde till trosfriheten äfven
friheten att undertrycka olika troende och att
för den skull äfven anstifta uppror. I hela Schweitz
höjde sig röster för och emot. Till de upphäfna
klostren höra äfven benediktinerklostret Muri i
Bunztbal och cistercienserklostret Wettingen vid
Limmat; båda stodo i rop för oerhörda rikedo-
mar, och deras fall väckte mycken sympati hos
rikedomen, som ej gör afseende på konfessionen.
Mängder, icke vand vid eftertanka, döfvades af
de dundrande orden: brott mot förbundet och
försoning,, om den ock icke blifvit tillräckligt
förbluffad och rörd vid åsynen af en, alltid med
vördnad begapad storhets fall. En, om än ringa,
förstärkning erhöll luzernerpartiet i filosofen Trox-
ler, en infödd luzerner och alltså katolik. Förut
fördrifven från ena kantonen till den andra och
bekant äfven utom Schweitzs gränsor för försva-
ret af revolutionen och en öfverdrifven utsträck-
ning af frihetens grundsatser, hade han blifvit
kallad från Neuhaus till professor med betydlig
lön vid det nya univertitetet i Bern, blifvit be-
kant med beqvämlighet och hvila, samt talade
och handlade i öfverensstämmelse dermed. All-
männa opinionen hade sedan flera år brutit staf-!
ven öfver honom; han var förglömd, då han
plötsligt gjorde sig påmind genom en brochyr,
såsom försvarare af påfvedömet och kämpe för
klostrens återställande. Det finns menniskor, för!
hvilka intet är så odrägligt, som att lefva obe-