- 00 Fo on KT 8 RE
tyget eller någon underrättelse om dess öde till
Calmar ankommit.
REVY AF TIDNINGARNA.
Under den förflutna veckan har inom tidnings-
polemiken i de öfriga bladen förekommit åtskilligt,
som vi hittills förbigått, men som kan förtjena
att åtminstone med några ord antydas.
Det märkligaste häribland är, att man ändtli-
gen tycker sig hafva sett slutet på en långvarig
skriftvexling emellan Dagligt Allehanda och Sven-
ska Minerva, i anledning af frih. N. Palmstjernas
rappell från ministerplatsen i Petersburg. En in-
sändare från Skåne, som likväl lärer hafva för
tillfället uppehållit sig i Stockholm, framställde
nemligen åtskilliga anmärkningar mot tidningarnas
sätt att reflektera öfver denna händelse från en
politisk synpunkt. Härpå svarade Allehanda; Mi-
nerva replikerade, och på sådant sätt hafva ut-
byten af tankar skett i tre eller fyra repriser,
hvarjemte Posttidningen äfven i sin öfversigt vid-
rört saken, tagit parti af Minervas tankar och
sagt: det gör så. Det blefve nu alltför vidlyftigt
och tröttande att-referera innehållet af hela denna
polemik, deri den sluga Minerva ej underlåtit att
begagna alla de fördelar hon kunnat i taktiskt
hänseende draga af Allehandas yttranden. Men
Minerva har tillika, under behandlingen af sjelfva
hufvudfrågan, sökt fastställa en princip, som sy-
nes oss alldeles oantaglig i ett konstitutionelt och
fritt samhälle.
Minerva är nemligen, som man vet, visst icke
nöjd med friberre Palmstjernas rapellerande, men
har likväl flera gånger bedyrat, att hon ej hade
något att erinra mot denna åtgärd i sig sjelf,
blott den ej blifvit af andra tidningar satt isam-
band med friherre Palmstjernas politiska trosbe-
kännelse. Under hela vår polemik om frih. P:s
rappell, heter det i JV 416, har det ifrån
Svenska Minervas sida, alldeles icke varit fråga
om sjelfva återkallelsen, såsom regeringsåtgärd,
vd, len sUsom Rev 6ck hället beroende af
konungens personliga godtfinnande, icke är nå-
gon kritik underkastad;, och i JM 449 förekom-
mer åter: Emot denna filldragelse inom svenska
diplomatien hade vi ingenting att anmärka, då
ingen borde tillåta sig att bedöma Kongl. Maj:ts
begagnande af en konstitutionel rättighet, hvar-
till ingen kände motivernan.
Man ser väl, hvad åsyftningen är med denna
sats, nemligen: att allt hvad som hör till den ut-
rikes politiken äfvensom sättet hvarpå den besör-
jes, skulle vara icke blott öfverlemnadt åt regen-
tens godtycke, utan ock fridlyst ifrån allt vidrö-
rande inför opinionen inom Jandet. I anledning
häraf måste vi fråga: hvar står det skrifvet? Icke
är det åtminstone i grundlagen. Reg:f. säger väl
i 32 S: Sändebud hos främmande makter — —
nämne konungeni statsministerns för utr. ärend. och
någon annan tillkallad statsrådsledamots tillvaro;
och efter analogien kan man således sluta, att
med en ministers rappellerande kan tillgå på sam-
ma sätt, samt att sådana mål ej behöfva inför
hela statsrådet föredragas. Men häraf måtte icke
följa, att dessa ärenden mer än andra offentliga
ämnen, äro undantagne ifrån den granskningsrätt,
som tryckfrihetslagen utsträcker till alla föremål
för mensklig kunskap, endast med vilkor att
framställningssättet är anständigt.
Antagom t. ex. att landet hade en svag eller
dålig regent, som antingen af personlig hämdlystnad
ville afsätta en utmärkt man från en sådan post
eller tillsätta en oduglig gunstling, och att ryktet
derom spridde sig bland allmänheten. Skulle ic-
ke pressen då äga rätt och befogenhet att varna
emot en åtgärd af så nära inflytande på rikets
välfärd? Eller om en redan varande minister
befunnes otjenlig och bevisligen beginge den ena
bocken efter den andra; skulle man ej hafva rätt
att yttra sin önskan om dess aflägsnande? Vi
framställa båda dessa motsatta suppositioner, utan
att någondera kan hänföras till förevarande fall;
men Minerva bör åtminstone visa hvarifrån hon
hemtat sin doktrin. Månne hon icke i alla
fall sjelf brutit emot densamma, då hon i sam-
manhang med denna rappell talat om dem som pfal-
lit offer för sin fritalighet emot statsrådety, o. s. v.?
Hvad för öfrigt angår frih. Palmstjernas per-
son, så var det lika naturligt som ursäktligt, att
ti!lfället af hans vänner blifvit begagnadt, att
gifva honom all möjlig upphöjelse. Vi hafve re-
dan en gång tillförene yttrat, att vi ej hafve nå-
got häremot att invända. Om vi än ej speciellt
känna några stora frukter af frih. Palmstjernas
befattning såsom minister, så antage vi gerna att
han i alla afseenden motsvarat högstsal. konun-
gens fordringar såsom representant af dess rege-
ring. Han har dessutom det vitsordet om sig
att vara hvad man kallar en fullkomlig gentle-
man, om han äfven såsom representant under
sista riksdag någon gång måhända yttrade sig med
mera hetta än behöfligt varit, och afskar sina
motståndares argumenter med summariska dom-
slut, i stället att upptaga dem till vederläggning.