ändamål, nemligen att utan pålning ingen bygg-
nad här borde äfventyrasv — var upp- och ned-
vänd, och falsk.
D.t hade ej skadat om de kommitterade her-
rar byggmästarne, innan de satt sig ned till doms
på Carl XIII:s torg, skulle hafva sett sig litet om
i bokliga konster, just för deras fack. De hade
då kanske funnit hos t. ex. en väl ansedd man,
Belidor, i la science des ingenieurs, följande
stycke, nu ordagrannt öfversatt:
Oaktadt man, sedan långliga tider, betjenat
sig af pålar för att stärka en dålig mark, finnes
det icke destomindre en mängd tillfällen, då det
skulle vara farligt att använda dem; om t. ex.
det vore fråga om en vattensjuk trakt, hvarest
funnes elt stort antal källådror, så får man icke
tro att pålarne skulle vara särdeles nyttiga, för
att der bilda grundläggning, men tvärtom, eme-
dan man funnit, att, vid deras nedslående, man
gifvit luft åt källorne, hvilka derefter gåfvo vat-
ten till sådant öfverföd, att marken blef ojemn-
förligt sämre än förut: och det, som man skall
anse rätt besynnerligt, är, att pålar som man
hade indrifvit till vägran för hejaren, med hka
mycken svårighet som om de hade råkat god
botten, uppstego till ens förundran dagen derpå,
eller några timmar derefter, ur marken, emedan
källornas vatten hade uppdrifvit dem, under sitt
bemödande att framkomma; på sält att man må-
ste slå ur bågen, a!t betjena sig af dem vidare,
och taga sin tillflykt till nigra andra medel, myc-
ket svårare att tillvägabringa, än dem, af hvilka
man kunnat straxt betjena sig, om, i stöllet för
att uppväcka svårigheter, man hade sökt att fö-
rekomma dem; hvilket allt visar nödvändigheten
af alt moget besinna naturen af det arbete, man
har att utföra, innan man lägger hand vid ver-
ket.n
Imedlertid finnes det visserligen tillfällen då
pålningar äro, äfven för stenbyggnader, både nyt-
tiga och nödige; men det är icke till grund som
skall bära svåra tyngder, utan till skyddsdammar,
t. ex. med plankor i spunt mellan fålarne, för
att hindra strömskärningar mot grunden eller
marken under den. Scamozzi förmanar ait, i
synnerhet framför hörnen af en byggnad som
ligger i oroligt vatten, göra sådane förpålningar;
och så säger han sig hafva gått till väga vid grun-
dens anläggande för le procuralie nuovei Venezia,
der, mot kanalen vid Myntet, han lät nedslå kring
ett hörn ett utsprång af pålning i form af en
hastionp.
Det framlyser uti allt hvad man af det under-
dåniga utlåtandet vidrör, att de herrar byggmä-
stare, som på Carl XIII:s torg föreslagit grund
för National-Museum, föreställde sig att konsten
ej var större, än att låta folk hamra på några
pålar, intill dess de stannade; och ait längden af
dessa pålar kunde blifva halfvägs till China, om
det gällde på. Deri ligger villfarelsen.
Säkert är alltid, att exemplet, äfven såsom blott
förslag — men af ett öfver-intendents-embete —
att bygga palatser på 75 fots höga pålar, må kun-
na anses oerhördt, och — hade man så långt, med
god min öfverträdt den venetianske byggmästa-
rens klagan och ogillande redan vid 44 fots pål-
ningsdjup — så vet ins. sannerligen icke hvarföre
man skulle stanna vid någon gräns, eller någon
förmätenhet.
Handlingen är imedlertid så mycket mer an-
svarsfull, som en mängd föreskrifter af ålder fin-
nas gilna, så på teoretisk som praktisk väg, om
sättet att tillvägagå i denna del af byggnads-
konsten.
Lätt är att begripa, det för pålarne, om de
skola bära något, måste finnas ett minimum af
tjocklek i förhållande till deras längd.
Leon-Batlista Alberti (2) är, så vidt ins. har sig
bekant, den första som gifvit en bestämd före-!
skrift i detta afseende. Han säger i sin Archi-
tetturan, tryckt på italienska i Venetia år 1563,
p. 66, att pålning till grund skall vara dubbelt
så bred som den blifvande muren, och pålarne,
under intet vilkor längre än 4 af höjden
för den blifvande muren, samt så grofva, att
tjockleken motsvarar i det minsta Ya af de-
ras längd.
(2) Denne utmärkte man var född 1398. Vasari sä-
ger att latinska upplagan af hans här nämnde verk:
De re waificaloria blef af honom, utgifven är
41481. Han var således då 83 år gammal.
Milizia i Memorie degli architetti yttrar om
honom bland annat följande:
Han var hemmastadd i målning och bildhuggeri;
men sällsynt var i synnerhet hans kunskap i arki-
tekturen, vunnen genom att granska och mäta forn-
tidens byggnader, till hvilket ändamål han företog
många resor. — — — Välförtjent, är han derföre
ansedd såsom en af de förnämsta återställarne af
Jan antika hvognadskansten som han lIvckligen