klåpares imitationer råkat i en viss aversion,
att det fordras en stor förmåga, för att numel
inom densamma skapa något, som gör effekt j
fullt allvar. Till nyssnämnda demoniska gen
torde man äfven få hänföra ett par andra sty
ken i samlingen: I fångeellen, och Trashanken
Den sistnämnde. bilden innehåller utan fråga my
ken sanning, men man kan med något skäl ir
vända mot-det nästan något groteska i utförande
Till prof på författarens lynne och konstnärli;
het i de sednast anförda poemerna må det va
tillräckligt att meddela några verser ur det mi
leriska jagtstycket:
Snart Auroras gyllene lockar svalla
öfver bergens toppar, dimmor kalla
ännu hölja dal och sjö och skog;
ingen hackspett hamrar än, och ingen
orre sträcker morgnande på vingen;
tyst! — en trast der borti grenen slog!
Vaknen, bröder! det är tid att ila
ut i skogen, låt de gamle hvila!
upp med solen måste jägarn stå.
Hör, hur tusen röster uti lunden
sjunga lifvets lof i morgonstunden!
vaknen, bröder, upp! Halloh, halloh!
Ropa hundarna! hå, hå! se, håret
reser gamle Bran, han är på spåret!
varglon är på benen efter rof.
Hvilken kör! nu blef det lif i trakten;
raskt hon brusar fram, den vilda jagten,
än framåt, än bugtigt, lof på lof.
Genom kärr och snår sig jägarn bryter,
pannan perlas,: andedrägten tryter,
eldgeväret skälfver i hans hand;
ögat, blixtrande som svängda stålet,
varsnar ren bland löfven gömda målet,
flämtande i middagssolens brand. o. s. Vv.
Efter allt detta för och mot hvad skall jag
äga? Att denna unge skald med sina ungdoms
el är något mindre alldagligt, hvaraf kan bl
vågot vackert, modigt och ädelt, att det blomma
hans dikter något, hvaraf kan utveckla sig er
kön frukt, och att jag skall tacka himlen om
nan aldrig sticker mig i handen mindre tack-
amma böcker än denna. 0. 0.
Åse HR