klåpares imitationer råkat i en viss aversion, att det fordras en stor förmåga, för att numel inom densamma skapa något, som gör effekt j fullt allvar. Till nyssnämnda demoniska gen torde man äfven få hänföra ett par andra sty ken i samlingen: I fångeellen, och Trashanken Den sistnämnde. bilden innehåller utan fråga my ken sanning, men man kan med något skäl ir vända mot-det nästan något groteska i utförande Till prof på författarens lynne och konstnärli; het i de sednast anförda poemerna må det va tillräckligt att meddela några verser ur det mi leriska jagtstycket: Snart Auroras gyllene lockar svalla öfver bergens toppar, dimmor kalla ännu hölja dal och sjö och skog; ingen hackspett hamrar än, och ingen orre sträcker morgnande på vingen; tyst! — en trast der borti grenen slog! Vaknen, bröder! det är tid att ila ut i skogen, låt de gamle hvila! upp med solen måste jägarn stå. Hör, hur tusen röster uti lunden sjunga lifvets lof i morgonstunden! vaknen, bröder, upp! Halloh, halloh! Ropa hundarna! hå, hå! se, håret reser gamle Bran, han är på spåret! varglon är på benen efter rof. Hvilken kör! nu blef det lif i trakten; raskt hon brusar fram, den vilda jagten, än framåt, än bugtigt, lof på lof. Genom kärr och snår sig jägarn bryter, pannan perlas,: andedrägten tryter, eldgeväret skälfver i hans hand; ögat, blixtrande som svängda stålet, varsnar ren bland löfven gömda målet, flämtande i middagssolens brand. o. s. Vv. Efter allt detta för och mot hvad skall jag äga? Att denna unge skald med sina ungdoms el är något mindre alldagligt, hvaraf kan bl vågot vackert, modigt och ädelt, att det blomma hans dikter något, hvaraf kan utveckla sig er kön frukt, och att jag skall tacka himlen om nan aldrig sticker mig i handen mindre tackamma böcker än denna. 0. 0. Åse HR