Han fattar sin älskling med senfull arm;
Hårdt trycker han honom intill sin barm.
Hvad gjorde, o kejsare, han väl dig!
Sår visar då ynglingen, leende, blid,
Från Ogstrolenkas och Grodnos strid.
Ärr visar han stolt då från Dembos jagt:
Se dessa, o fader, ha hit mig bragt.
Och sonen han tystnar, mot fadren böjd,
Som kysser de ärren med salig fröjd.
Då lossnar ett snöskred och öfver dem går.
Derunder tyrannen ej mer dem når.
E—RzRN.
(Ur Götheborgs H. o. S. T.)