Ifrån denna stund stod han ensam på den sto:
miga höjd, der han hittills lånat sina råd och si!
biträde, och under egennyttans motsägelser, un
der afundens hemliga stämplingar och uppenbar
anall, förvärfvade han det namn en rättvis efter
verld ej skall heka honom, det af: folkets fade
Flere af de andra folkungarne buro ej liten af
und till Birger och Waldemar för denna upphö
jelses skull, och beslöto att mot dem anställa et
krig. De reste först till Norge och begärde hjelj
af dess konung, Håkan; men denne var sitt för-
bund med Birger trogen, och afslog deras begä
ran. Derpå forö de till Danmark och Tyskland
och samlade tillhopa en stor krigshär, med hvil-
ken de föllo in uti riket, dragande till sig många
anhängare. Birger hade äfven å sin sida samlat
mycket folk och mötte dem vid Herrewadsbro
uti Westmanland, och voro folkungarne på ena.
men Jarlen på andra sidan strömmen. En biskop
Kol af Strengnäs, som var jarlens kansler, skall
då hafva öfvertalat de flesta af folkungarne at!
begifva sig på andra sidan om bron, för att i
godo bilägga saken, och skall hafva svurit en svår
ed, att de oskadde skulle komma tillbaka igen;
men knappt voro de öfverkomna, förr än Birger
lät. gripa och halshugga dem, och då anförarne
voro döde, lät han genast angripa deras här, som
snart skingrades. Aila tyskar som kunde öfver-
kommas blefvo nedhuggna, men svenskarne sko-
nades. — Så berätta de fleste historieskrifvare
denna sak, men flera äldre häfdatecknare) om-
tala endast en stor drabbning, i hvilken flere
folkungar blifvit tillfångatagne och sedan hals-
huggne, samt en myckenhet tyskar nedgjorde,
utan att tillägga något vidare. Och månne icke
denna berättelse är trovärdigare, då Birgers hela
öfriga lenad icke företer något enda drag aflåg-
het eller trolöshet? Är åter den förra framställ-
ningen sann, så må man äfven härvid besinna,
) T. ex. en norsk krönika, Chronicon Vadstenense,
samt en annan gammal krönika, som slutar med
14153 (se Lagerbrings Sv. H.).