komliga motsats, i det yttre så väl som i huf-
vud, vida mera slipad och fintlig statsman, vida
lättare och mera intagande i umgänge, men vida
mindre redbar, uppriktig och välmenande, redan
som Hofkansler, växte öfver v. Engeströms per-
sonliga anseende och inflytande, fördunklade Gref-
vinnan Wetterstedt och hennes förmak alla andra
i prakt, yppighet, nöjenas myckenhet och om-
vexling. Paris, London och Petersburg hade i
dessa afseenden ej bättre att bjuda på. Den ena
förströelsen aflöste den andra, den ena tillställ-
ningen var ej lik den andra; men alla voro de
utsökta, underbållande, lysande. Det var ett o-
afbrutet feeri af glänsande tidsfördrif, ett lefnads-
sätt så furstligt, att man frestades att misstänka,
det omkostnaderna bestriddes ur någon förtrollad,
outtömlig pung, hvarom i sagorna förtäljes. Och
då Grefvinnan för några veckor sommartiden be-
gaf sig till sitt präktiga lustslott Finspång, afbröts
icke nöjenas kedja; det var endast deras skåde-
plats, som förändrades.
Med mindre buller, men ieke mindre storar-
tadt förde Brahehuset sig upp. Förmaken der
stodo ständigt öppna för den högre sferen, äfven
sedan Grefvinnan blifvit enka. Dessa aftoncirk-
lar besöktes regelbundet hvarje vecka af de kung-
liga personerna, och voro nästan de enda bland
enskilda samqväm, Carl Johan sjelf hedrade med
sin närvaro. I mohn som den ursprungliga rike-
domen hopsmälte i Sveriges första grefveslägt,
räckte Konungen henne en hjelpsam hand. Det
låg af hvarjehanda beräkningar i hans plan, alt
detta hus skulle lefva på en ståtlig fot, och för
att dertill underlätta utvägarna åtnjöt, som det
berättades, Grefvinnan af hans handkassa 4600
riksdaler månadtligen.
I en annan skala, men likväl så, att det skulle
göra uppseende om någon embetsman nu förde
ett dylikt lefnadssätt, sågo Grefvarne Rosenblad och
Adolph Göran Mörner främmande. Det minskade
icke bjudningarnas antal hos Engeström, Weiter-
stedt och Brahe; men det beredde den på alla
ställen sjelfskrifna kretsen en ökad omvexling i
förströelser.
Norska Statsministern gaf i lefnadsglans icke
de svenske embetsmannen efter, i synnerhet så
länge Ancker innehade beställningen. Det var på
en af hans banketter följande ofall träffade Kam-
marjunkaren Gyldenpalm.
Sedan han svurit trohetsed, blef han anställd
som translator vid norska kansliet i Stockholm.
Löneinkomsterna af denna befattning förslogo dock
ej till hans lefnadskostnad, helst han, både i mat och
dryck, var en läckergom af första ordningen och
nästan dagligen umgicks med corps diplomatigque,
i hvars sällskap man den tiden måste strö ut pen-
ningar. Han hade derföre åtagit sig, att förse
redaktionen af en tidning i Hamburg med nyhe-
ter från Sverige, och erhöll en dukat för hvarje
bref, som han postdagligen skref. En vacker dag
fick han till öfversättning på norrska språket ett
bådskap, som Konungen ärnade affärda till Stor-
thinget. Några dagar derefter, sedan Gyldenpalm
var öfvertygad, att det kungliga meddelandet re-
dan befann sig ett godt stycke på vägen till Nor-
rige, skickade han en afskrift till Hamburg, be-
räknande att den skulle dit anlända samtidigt med
den första post, som borde der inträffa från Chri-
stiania, efter det talet blifvit uppläst på Storthin-
get. Men det begaf sig, af en eller annan orsak,
alt Konungen dröjde flera dagar med afsändan-
det, hvaraf följden blef, att den afskrift Gylden-
palm skickat till Hamburg stod ordagrannt att
läsa i tyska tidningarna korrt innan talet ännu
blifvit hållet i Christiania.
Carl Johan, utom sig af förtrytelse, lät anställa
sträng räfst, för att upptäcka den som föranledt
oregelbundenheten; och sedan skulden stadnat på
Gyldeppalm, som i alla fall stod illa anskrifven
hos monarken, lät han, genom Statsministern An-
ker, gifva den oförsiglige en dugtig skrapa och
varning för framtiden, hvilken Gyldenpalm, ur-
säktande sig så godt han kunde för hvad som
skedt, lofvade att dädanefter ställa sig till noggrann
efterrältelse.
Härmed ansåg Exellencen Anker saken vara
slutad och obetänksamheten böra vara glömd, och
bjöd Gyldenpalm, som vanligt, till en fest, som
han anställde för Konungen. Denne, vid det bä-
sta lynne då han anlände, och med den utsökta-
ste förbindlighet bemötande både värden och dem
bland gästerne, han hedrade med sin uppmärk-
samhet, öfverväldigades, vid åsynen af Gylden-
palm, på ea gång af elakt lynne och häftig vre-
de. Konungens förändrade sinnesstämning sprang
alla i ögonen, och den vördnadsvärde värden,
med sin vanliga öppenhet, men undfallande sätt,
frågade om och hvad vid detta tillfälle haft den
olyckan att ådraga sig Hans Maj:ts misshag? Carl
Johan dolde ej för Anker, att Gyldenpalms när-
varo vore anledningen till hans harm. För att
skiogra den återstod ej annan utväg, än att An-
ker nödgades i tysthet, med de mest skonsamma
ordalag som möjligt, tillsäga den stackars Gylden-
palm att aflägsna sig. Med hans bortgång åter-
kom Carl Johans goda lynne och spridde glädje
öfver banketten till dess slut ).
Till de tongifvande husen under denna period
hörde Grefve af Ugglas, hvars Grefvinna, född von
Stedingk, en bland de täckaste af den högsta sfe-
rens yngre fruar, skulle tillika varit den mestin-
tagande, om hon ej egt ett par medtäflerskor,
svåra att öfverglänsa, i sin svägerska, Friherrinnan
Akerbjelm, född af Ugglas, för snillrik, att man
enc blunda 3 hannac närvara minnacs det han aj