komliga motsats, i det yttre så väl som i hufvud, vida mera slipad och fintlig statsman, vida lättare och mera intagande i umgänge, men vida mindre redbar, uppriktig och välmenande, redan som Hofkansler, växte öfver v. Engeströms personliga anseende och inflytande, fördunklade Grefvinnan Wetterstedt och hennes förmak alla andra i prakt, yppighet, nöjenas myckenhet och omvexling. Paris, London och Petersburg hade i dessa afseenden ej bättre att bjuda på. Den ena förströelsen aflöste den andra, den ena tillställningen var ej lik den andra; men alla voro de utsökta, underbållande, lysande. Det var ett oafbrutet feeri af glänsande tidsfördrif, ett lefnadssätt så furstligt, att man frestades att misstänka, det omkostnaderna bestriddes ur någon förtrollad, outtömlig pung, hvarom i sagorna förtäljes. Och då Grefvinnan för några veckor sommartiden begaf sig till sitt präktiga lustslott Finspång, afbröts icke nöjenas kedja; det var endast deras skådeplats, som förändrades. Med mindre buller, men ieke mindre storartadt förde Brahehuset sig upp. Förmaken der stodo ständigt öppna för den högre sferen, äfven sedan Grefvinnan blifvit enka. Dessa aftoncirklar besöktes regelbundet hvarje vecka af de kungliga personerna, och voro nästan de enda bland enskilda samqväm, Carl Johan sjelf hedrade med sin närvaro. I mohn som den ursprungliga rikedomen hopsmälte i Sveriges första grefveslägt, räckte Konungen henne en hjelpsam hand. Det låg af hvarjehanda beräkningar i hans plan, alt detta hus skulle lefva på en ståtlig fot, och för att dertill underlätta utvägarna åtnjöt, som det berättades, Grefvinnan af hans handkassa 4600 riksdaler månadtligen. I en annan skala, men likväl så, att det skulle göra uppseende om någon embetsman nu förde ett dylikt lefnadssätt, sågo Grefvarne Rosenblad och Adolph Göran Mörner främmande. Det minskade icke bjudningarnas antal hos Engeström, Weiterstedt och Brahe; men det beredde den på alla ställen sjelfskrifna kretsen en ökad omvexling i förströelser. Norska Statsministern gaf i lefnadsglans icke de svenske embetsmannen efter, i synnerhet så länge Ancker innehade beställningen. Det var på en af hans banketter följande ofall träffade Kammarjunkaren Gyldenpalm. Sedan han svurit trohetsed, blef han anställd som translator vid norska kansliet i Stockholm. Löneinkomsterna af denna befattning förslogo dock ej till hans lefnadskostnad, helst han, både i mat och dryck, var en läckergom af första ordningen och nästan dagligen umgicks med corps diplomatigque, i hvars sällskap man den tiden måste strö ut penningar. Han hade derföre åtagit sig, att förse redaktionen af en tidning i Hamburg med nyheter från Sverige, och erhöll en dukat för hvarje bref, som han postdagligen skref. En vacker dag fick han till öfversättning på norrska språket ett bådskap, som Konungen ärnade affärda till Storthinget. Några dagar derefter, sedan Gyldenpalm var öfvertygad, att det kungliga meddelandet redan befann sig ett godt stycke på vägen till Norrige, skickade han en afskrift till Hamburg, beräknande att den skulle dit anlända samtidigt med den första post, som borde der inträffa från Christiania, efter det talet blifvit uppläst på Storthinget. Men det begaf sig, af en eller annan orsak, alt Konungen dröjde flera dagar med afsändandet, hvaraf följden blef, att den afskrift Gyldenpalm skickat till Hamburg stod ordagrannt att läsa i tyska tidningarna korrt innan talet ännu blifvit hållet i Christiania. Carl Johan, utom sig af förtrytelse, lät anställa sträng räfst, för att upptäcka den som föranledt oregelbundenheten; och sedan skulden stadnat på Gyldeppalm, som i alla fall stod illa anskrifven hos monarken, lät han, genom Statsministern Anker, gifva den oförsiglige en dugtig skrapa och varning för framtiden, hvilken Gyldenpalm, ursäktande sig så godt han kunde för hvad som skedt, lofvade att dädanefter ställa sig till noggrann efterrältelse. Härmed ansåg Exellencen Anker saken vara slutad och obetänksamheten böra vara glömd, och bjöd Gyldenpalm, som vanligt, till en fest, som han anställde för Konungen. Denne, vid det bästa lynne då han anlände, och med den utsöktaste förbindlighet bemötande både värden och dem bland gästerne, han hedrade med sin uppmärksamhet, öfverväldigades, vid åsynen af Gyldenpalm, på ea gång af elakt lynne och häftig vrede. Konungens förändrade sinnesstämning sprang alla i ögonen, och den vördnadsvärde värden, med sin vanliga öppenhet, men undfallande sätt, frågade om och hvad vid detta tillfälle haft den olyckan att ådraga sig Hans Maj:ts misshag? Carl Johan dolde ej för Anker, att Gyldenpalms närvaro vore anledningen till hans harm. För att skiogra den återstod ej annan utväg, än att Anker nödgades i tysthet, med de mest skonsamma ordalag som möjligt, tillsäga den stackars Gyldenpalm att aflägsna sig. Med hans bortgång återkom Carl Johans goda lynne och spridde glädje öfver banketten till dess slut ). Till de tongifvande husen under denna period hörde Grefve af Ugglas, hvars Grefvinna, född von Stedingk, en bland de täckaste af den högsta sferens yngre fruar, skulle tillika varit den mestintagande, om hon ej egt ett par medtäflerskor, svåra att öfverglänsa, i sin svägerska, Friherrinnan Akerbjelm, född af Ugglas, för snillrik, att man enc blunda 3 hannac närvara minnacs det han aj