a a nn
en landsman beklädd med Wasa-purpurn, och
förödmjukelsen att i Sverige tillbedja hvad de ij
Frankrike skulle sett öfver axeln: — erkänslan
för det kraftiga och afgörande handtag Carl Jo-
han, medelst sitt uppträdande i Europas strid mot
Napoleon, beredt hvad främst låg dem om hjertat:
denna erkänsla åt ett barn af den föregående,
dödligt hatade statshvälfningen, åt en f. d. jako-
Jäsande spotskheten inom sig; men de täta om-
bytena af sändebud ådagalade, att dessa ej hade
något angelägnare, än att blifva qvitt det tvång,
Restaurationen, och förtrytelsen att vara skyldig
bin, Dem återstod ingen annan utväg, än att fö-
revisa diplomatisk underdånighet och stänga den l:
hbvaruti de försattes af en sådan, mindre kanske
sakernas, än känslornas ställning.
Kejsar Alexander hedrade Carl Johans thron-
uppstigning med ett utomordentligt lyckönsknings-
sändebud, och valet af detta gaf denna hedersbe-
visning ökad glans och ökad vigt. Det var nem-
ligen kejsarens egen förtrogne gunstling, ofta be-l
gagnad i hemliga, kinkiga och maktpåliggande
värf, nu mera Krigsministern Fursten Czernicheff,
af den mest förfinade belefvenhet, den utsöktaste
i sättet att kläda sig, med ett begrepp om sin
oemotståndlignet hos det täcka könet, som ej kun-j
nat jäfvas, om anletsdragens ädelhet motsvarat
hans urbildliga växt. Han blef naturligtvis alla
dandys lejon. Kläderna syntes på honom ej på-
satta, utan fastvuxna: ej ett veck tillkommet utan
beräkning; ej en skrynkla, som kunde lemna nå-
got öfrigt att önska i afseende på klädselns nog-j
grannhet på pricken. Hans benkläder af hvit sil-
kestricot voro så fina och åtsittande, att det en-
dast var färgen som visade, att han vid sitt natt-
duksbord begagnat annan kammartjenare, än na-
turen. Sabelfästets blixtrande juveler och dia-
manternes bloss i de ordenstecken, hvarmed hans :
bröst var öfversådt, hindrade blickarna att längre
stunder dröja i hans betraktande och utgjorde
således i och med detsamma ett slags värn för
de öfverdrifvet sedesammas blygsamhet.
Czernicheffs sätt att skicka sig var lika utsökt
som hans klädsel. Med monarker var han fin
hofman, bland krigare general, hos statsmän sli-
pad diplomat och i sällskap med det vackra kö-
net den artigaste fruntimmerspilt. Vid en ball:
på hofvet tog han i stora galleriet plats bredvid
Fru Lilljenheim (sedermera Friherrinnan von Bes-
kow) — en af hufvudstadens skönaste qvinnor,
— och medan han med henne förde ett fint och
underhållande samtal, slog Grefve De la Gardiel
— då General, slutligen Excellence — sig ned
bredvid henne på andra sidan.
pApresent, Madame! vous ätes tris-bien gardee,
par deux geånerauxn, tog De la Gardie, skämtan-
de, till ordet. .
Cependant — föll Czernicheff, skalkaktig in —
ilny a du danger que pour la garden): ett
svar af dubbel mening, innefattande både en ar-
tighet mot Fru Lilljenheim och en ordlek med
De la Gardies namn, så att uttrycket lika väl
kunde betyda, att hennes skönhet vore farlig för
begge, hvilka omgåfvo henne, som att faran en-
dast gällde De la Gardie.
Den sednare tydningen öfverensstämde med l
Czernicheffs begrepp om sin egen älskvärdhet.
Han hade vid något tillfälle yttrat, att intet frun-
timmer kunde motstå honom. Dessa ord blefvo
på ryktets vingar burna till de skönas krets i
svenska hufvudstaden, innan han der uppträdde. l
Den qvinliga sjelfkänslan fann sig derafstött, och
ehuru ingen kunde neka den lysande ryssens
förföriska egenskaper, träffade han öfver allt i
Stockholm blott hjertan af marmor och höflighet
som is af de sköna. Endast Konungen sjelf var!
utom sig af belåtenhet med Czernicheffs ankomst
och visade det i hela sitt bemötande mot honom.
Det smickrade Carl Johan, jal det lugnade hans :
farhågor för Alexanders fruktade planer i afseen-
de på sin myndling, Prinsen af Wasa, det Kej-
saren skickade en så utmärkt person att å sina
vägnar offentligen lyckönska i anledning af Ko-:
nungens kröning. Det var ett bevis på aktning,
som hela Europa måste begripa; ty öfver allt kän-
de man den Kejserlige gunstlingen.
Om denna öfverblick, ehuru hastig och ofull- :
ständig, visar, att Stockholm vid början af Carl
Johans regering var samlingsplats för en diplo-
matisk corps, hvilken anstått hvilken bufvudstad
som helst, bör också nämnas, att svenskar af de
högre och rikare klasserna åtutländningarne öpp-
nade hus, som icke ledo vid jemförelsen med de-
ras egna hemlands. Grefve v. Engeström, Sta!s-
minister för utrikes ärenderna, redlig fosterlands-
vän, men inskränkt i kabinettet, var af naturen
utrustad med ett utseende, som bar skylten af
en förnäm man, och gjorde som sådan skäl för
sig i sina förmak, oaflåtligen hvimlande af gäster,
vid middagar så välsom aftoncirklar. Hans Gref-
vinna, af pohlsk börd, stolt öfver sina 400-åriga
anor och sina ägodelar i fäderneslandet, fann be-
hag i att tåla om sina slott i Pohlen, tills Carl
Johan sjelf vid ett tillfälle för denna lilla svaghet
gaf henne den skämtsamma tillrättavisningen: att
Ministerhuset, hvilket hon bebodde i Stockholm,
dock vore af sten; men hennes pohlska slott blott
träbyggnader,). Hon var ingalunda vacker, men
ett fruntimmer af bildning och verld, med lätt
umgängeston. — Det låg mera politik än böjelse i
den enträgna byllning, en viss dansk minister eg-
nade henne i början af hennes mans ministere,
helst inga statshemligheter funnos desse makar
a ME ff lausnnAR av PA AA RS KA ooo KRA . —