a a nn en landsman beklädd med Wasa-purpurn, och förödmjukelsen att i Sverige tillbedja hvad de ij Frankrike skulle sett öfver axeln: — erkänslan för det kraftiga och afgörande handtag Carl Johan, medelst sitt uppträdande i Europas strid mot Napoleon, beredt hvad främst låg dem om hjertat: denna erkänsla åt ett barn af den föregående, dödligt hatade statshvälfningen, åt en f. d. jakoJäsande spotskheten inom sig; men de täta ombytena af sändebud ådagalade, att dessa ej hade något angelägnare, än att blifva qvitt det tvång, Restaurationen, och förtrytelsen att vara skyldig bin, Dem återstod ingen annan utväg, än att förevisa diplomatisk underdånighet och stänga den l: hbvaruti de försattes af en sådan, mindre kanske sakernas, än känslornas ställning. Kejsar Alexander hedrade Carl Johans thronuppstigning med ett utomordentligt lyckönskningssändebud, och valet af detta gaf denna hedersbevisning ökad glans och ökad vigt. Det var nemligen kejsarens egen förtrogne gunstling, ofta be-l gagnad i hemliga, kinkiga och maktpåliggande värf, nu mera Krigsministern Fursten Czernicheff, af den mest förfinade belefvenhet, den utsöktaste i sättet att kläda sig, med ett begrepp om sin oemotståndlignet hos det täcka könet, som ej kun-j nat jäfvas, om anletsdragens ädelhet motsvarat hans urbildliga växt. Han blef naturligtvis alla dandys lejon. Kläderna syntes på honom ej påsatta, utan fastvuxna: ej ett veck tillkommet utan beräkning; ej en skrynkla, som kunde lemna något öfrigt att önska i afseende på klädselns nog-j grannhet på pricken. Hans benkläder af hvit silkestricot voro så fina och åtsittande, att det endast var färgen som visade, att han vid sitt nattduksbord begagnat annan kammartjenare, än naturen. Sabelfästets blixtrande juveler och diamanternes bloss i de ordenstecken, hvarmed hans : bröst var öfversådt, hindrade blickarna att längre stunder dröja i hans betraktande och utgjorde således i och med detsamma ett slags värn för de öfverdrifvet sedesammas blygsamhet. Czernicheffs sätt att skicka sig var lika utsökt som hans klädsel. Med monarker var han fin hofman, bland krigare general, hos statsmän slipad diplomat och i sällskap med det vackra könet den artigaste fruntimmerspilt. Vid en ball: på hofvet tog han i stora galleriet plats bredvid Fru Lilljenheim (sedermera Friherrinnan von Beskow) — en af hufvudstadens skönaste qvinnor, — och medan han med henne förde ett fint och underhållande samtal, slog Grefve De la Gardiel — då General, slutligen Excellence — sig ned bredvid henne på andra sidan. pApresent, Madame! vous ätes tris-bien gardee, par deux geånerauxn, tog De la Gardie, skämtande, till ordet. . Cependant — föll Czernicheff, skalkaktig in — ilny a du danger que pour la garden): ett svar af dubbel mening, innefattande både en artighet mot Fru Lilljenheim och en ordlek med De la Gardies namn, så att uttrycket lika väl kunde betyda, att hennes skönhet vore farlig för begge, hvilka omgåfvo henne, som att faran endast gällde De la Gardie. Den sednare tydningen öfverensstämde med l Czernicheffs begrepp om sin egen älskvärdhet. Han hade vid något tillfälle yttrat, att intet fruntimmer kunde motstå honom. Dessa ord blefvo på ryktets vingar burna till de skönas krets i svenska hufvudstaden, innan han der uppträdde. l Den qvinliga sjelfkänslan fann sig derafstött, och ehuru ingen kunde neka den lysande ryssens förföriska egenskaper, träffade han öfver allt i Stockholm blott hjertan af marmor och höflighet som is af de sköna. Endast Konungen sjelf var! utom sig af belåtenhet med Czernicheffs ankomst och visade det i hela sitt bemötande mot honom. Det smickrade Carl Johan, jal det lugnade hans : farhågor för Alexanders fruktade planer i afseende på sin myndling, Prinsen af Wasa, det Kejsaren skickade en så utmärkt person att å sina vägnar offentligen lyckönska i anledning af Ko-: nungens kröning. Det var ett bevis på aktning, som hela Europa måste begripa; ty öfver allt kände man den Kejserlige gunstlingen. Om denna öfverblick, ehuru hastig och ofull: ständig, visar, att Stockholm vid början af Carl Johans regering var samlingsplats för en diplomatisk corps, hvilken anstått hvilken bufvudstad som helst, bör också nämnas, att svenskar af de högre och rikare klasserna åtutländningarne öppnade hus, som icke ledo vid jemförelsen med deras egna hemlands. Grefve v. Engeström, Sta!sminister för utrikes ärenderna, redlig fosterlandsvän, men inskränkt i kabinettet, var af naturen utrustad med ett utseende, som bar skylten af en förnäm man, och gjorde som sådan skäl för sig i sina förmak, oaflåtligen hvimlande af gäster, vid middagar så välsom aftoncirklar. Hans Grefvinna, af pohlsk börd, stolt öfver sina 400-åriga anor och sina ägodelar i fäderneslandet, fann behag i att tåla om sina slott i Pohlen, tills Carl Johan sjelf vid ett tillfälle för denna lilla svaghet gaf henne den skämtsamma tillrättavisningen: att Ministerhuset, hvilket hon bebodde i Stockholm, dock vore af sten; men hennes pohlska slott blott träbyggnader,). Hon var ingalunda vacker, men ett fruntimmer af bildning och verld, med lätt umgängeston. — Det låg mera politik än böjelse i den enträgna byllning, en viss dansk minister egnade henne i början af hennes mans ministere, helst inga statshemligheter funnos desse makar a ME ff lausnnAR av PA AA RS KA ooo KRA . —