åtskilliga smärre uppträden och dialoger mellan Konungen och personer af hans omgifning, samt åtskilligt om framl. presidenten baron Fock. Det 99:d;a, ett möte mellan Spinoletta och abb de Gridaine. Det 253:dje, om ettsällskap på Finspång. Det 24:de, om en gammal läkare vid namn Brandt, och bars förbållande till excellensen Brahe. I det 23::e finnes bland annat en matsedel såsom prof på anrättningen för Konungens dagliga bord; det handlar för öfrigt om öfverceremonimästaren von Hauswolff, som målas ganska lefvande. Det 96:te, en historia om Konungens rädsla för Gustavianska stämplingar, samt om polisåtgirden emot det Schwerinska debatterande sällskapet, och framl. presidenten baron Ehrenborgs förbållande dervid. Det 27:de, generaiauditören Forelii och revisionssekreteraren Wåhlins samt landshöfdingen baron Nieroths historia. De båda förstnömndes är ett hemskt blad ur historien om den tidens umgängeshf och de gängse höga spelen i vissa kretsar. Det 28:de, några smärre anekdoter, berättade i ett samtal emellan grefvarne Jacob De la Gardie och Robert von Rosen. Det 29:de, en mycket lång och nistan öfverflödigt detaljerad, men väl gjord skildring af Götha kanals öppnande på Westgöthalinien. Det 30:de kapitlet ändtligen, som är det sista, nämner i korthet om Kronprinsens återkomst från den utländska resan år 1822, samt den glädje som dervid rådde; men har ock en liten apostill i en monolog af abb Gridaine, som är af den riktigt gittiga sorten i anseende till de insinuationer, som deri utkastas emot ett par då i Sverge ännu icke befintliga personer. Eiter denna korta resumå, för att gifva ett ungefärligt, ehuru högst ofullständigt begrepp om denna brokigt sammansatta, men onekligen mycket underhål!ande andra del, sluta vi med att! meddela ännu ett kapitel, det tredje, hvari förf., såsom vi nämnt, på ett ganska målande sätt beskrifver salongslifvet i de högre kretsarna. Detta kapitel utgör också mera en afslutad episod för sig sjel, och egnar sig sålunda väl till ett utdrag: cHofvet i Stockholm antog på en gång skick och ton af sin nya beherrskare. Det var icke! mer jagtäfventyren i Fredrik Es tid; icke detusentals omvexlande tidsfördrifven i Lovisa Ulricas (ty hon, och icke Adolph Fredrik, var själen i den regeringens både förmak och kabinett); icke de srjrittande, skiftande nöjena i Gustaf III:s; icke den stela, majestätiska regelbundenheten i Gustaf IV Adolphs; icke ens det muntra, obesvärade umgängeslif, som Hedvig Elisabeth Charlotta vidmakthöll så länge spiran tillhörde Carl XIII: det var något split!ernytt, sammansatt afl: hågkomst-r från nära och fjerran, — Napoleons stora middagar, Ludvig XV:s smårums aftongillen, Gustaf III:s utflygter till lustslotten, lägrens sporrar på de bonade golfven, som från Carl XII:s tid, och hofmännens inställsamma språk vid va-! penöfningarna som i Ludvig XIV:s. A part un certain appareil militaire — skrifver en utländning, efter en uppvaktning hos Carl XIV Johan — Bernadotte ne mavait semble, å vrai dire, qwun homme daffaires dans le palais dun roir)Det fanns likväl en hofkrets och den erböd ej sällan tillfällen åt uppmärksamheten. Kungen sjelf älskade praktfulla tillställningar, i hvilka han var den lysande värden, eller det firade föremålet, och dessemellan utgjorde samspråken i en mindre cirkel hans älsklings tidsfördrifs och så föga tillgänglig ban var för folket, så många omgångar det erfordrades för att hos honom slippa in till företräden; så obesvärad var han sjelf och tillät andra att vara, med hvilka han inlät sig i samtal, ofta sittande bredvid honom i soffan, eller under ett mellan-fyra-ögon, om samtalsämnet var upplifvande, spatserande med honom fram och tillbaka på gollvet. Den högsta kretsen var i början af Carl XIV:s regering ingalunda att försmå. Minnet af den roll, Sverige nyss spelat och kunnat spela i det stora befrielsedramat, för hvars sista uppträde S:t Helena blef skådeplats, hade föranlåtit utländska makter att skicka till Stockholm sändebud, som uppburo sina befattningar öfver och icke under deras sannskyldiga betydenhet. Österrike upphörde väl med Carl XIII:s regering att förse Sveriges hufvudstad med sina utmärktheter af första ordningen sådane, som då vi här sågo en Grefve Neipperg, sedermera hemligen förmäld med Napoleons enka, samt tillika Hertigdömet Parmas sannskyldige regent, och en Grefve Ficquelmont, slutligen Fältmarskalks-Löjtnant och Ambassadör hos alla ryssars sjelfherrskare. Men äfven Grefve Woyna, ehuru icke af det skrot och korn, som fordrades, för att blifva måg åt Fursten Metternich (hvadan ock denne, för att bringa honom i glömska hos sin dotter, som förälskat sig i honom, fästade honom vid Österrikes beskickning i Sverige,) var något att bjuda på för Stockholms umgängeskretsar, der han förstod att upptina isen i mången nordisk tärnas hjerta. Kort efter General Fiecquelmont lemnade Lord Strangford den svenska huvudstaden, som i Milady förlorade ett fruntimmer af behag och verld. Lordens efterträdare Sir Fitz Gerald gjorde väl egentligen les honneurs för det engelska köket; men gjorde det så grundligt, så en grand seigneur, att det som ett afbrott i Stockholms öfriga förnäma umgängeslif den tiden bidrog att öka dess omvexling och förlustelser. Det var hkväl ett hus endast för det kraftiga könet. En a Roenue de Paris 1830, unpnsatsenIne visile au