KIRABEAU OCH MIRABELLE, ) HISTORISK NOVELL AF HIPPOLYTE BADOU. XII. TAGELKLÄDNADEN. Klockan var tio på aftonen. Markisinnan de la Fere låg, liksom aftonen förut, nedlutad pi sin bönpall, men i bänderna hade hon hvarken sin bönbok eller sin dolk Benvenuto. Hennes fina och smidiga vext hade icke mera denna rakbet och styftet, hvari den svärmiska exaltatiosen förut höll den. Då man nu såg benn2 :å der hopfallen öfver bönstolen, med hufvud t nedlutadt mot bröstet och med uttryck af den djupaste bedröfvelse, skulle man ovilkorligen baft medömkan med d-nna sjukliga sjä!sOrganisation, som icke längre !örmått bära tyng:den af ett manligt hat, och som nu, med ct: enda slag, dukade under för en olycklig kärlek. Huru analysera, buru beskrifva hvad som föregått i hennes säl, allt ifrån det ögonblick då Mirabeau först framställde sig för henne, med en Medusas tillintetgörande, allt först nande makt, med en af forntidsgudarnes förtjusonde, fingsknde djerfhet? Genom de stränga samvetsförhör, dem hon hvarje aton plögade anställa med sig sjelf, hade Ermelirda vant sig vid att genomgå, skärskåds och nagelfara sin själs alla, äfven de hemligaste rörelser. Hon hade således icke länge invagga sin själ vid den ljufva musiken af ordet syskon kärlek, som hennes besegrare hade uttalat. Ung, endast aderton år, och helt och bålle genomglödgad af denna jungfruliga eld, som ännt icke funnit sin molsvarighet, kände hon inom sig vid blotta tanken på Mirabeau, dessa köttets ha giga rysningar, dessa märkbara nerfryckningar som förebåda en ny, häftig och oloflig böjelse men hon hade beslutat att bekämpa, att öfver vinna denna böjelse, och det med alla de vapen som en sträng, barbarisk religion gaf henne vic handen. Med denna klarhet i omdömet, son hennes medilerende lif hade gifvit henne, had —X) Se Aftonbl. J4 208, 209, 210, 219, 214, 215, 216 218, 219, 220, 222 och 223,