KIRABEAU OCH MIRABELLE, )
HISTORISK NOVELL AF HIPPOLYTE BADOU.
XII.
TAGELKLÄDNADEN.
Klockan var tio på aftonen. Markisinnan de
la Fere låg, liksom aftonen förut, nedlutad pi
sin bönpall, men i bänderna hade hon hvarken
sin bönbok eller sin dolk Benvenuto.
Hennes fina och smidiga vext hade icke mera
denna rakbet och styftet, hvari den svärmiska
exaltatiosen förut höll den. Då man nu såg
benn2 :å der hopfallen öfver bönstolen, med
hufvud t nedlutadt mot bröstet och med uttryck
af den djupaste bedröfvelse, skulle man ovilkor-
ligen baft medömkan med d-nna sjukliga sjä!s-
Organisation, som icke längre !örmått bära tyng:-
den af ett manligt hat, och som nu, med ct:
enda slag, dukade under för en olycklig kärlek.
Huru analysera, buru beskrifva hvad som fö-
regått i hennes säl, allt ifrån det ögonblick då
Mirabeau först framställde sig för henne, med en
Medusas tillintetgörande, allt först nande makt,
med en af forntidsgudarnes förtjusonde, fing-
sknde djerfhet?
Genom de stränga samvetsförhör, dem hon
hvarje aton plögade anställa med sig sjelf, hade
Ermelirda vant sig vid att genomgå, skärskåds
och nagelfara sin själs alla, äfven de hemligaste
rörelser. Hon hade således icke länge invagga
sin själ vid den ljufva musiken af ordet syskon
kärlek, som hennes besegrare hade uttalat.
Ung, endast aderton år, och helt och bålle
genomglödgad af denna jungfruliga eld, som ännt
icke funnit sin molsvarighet, kände hon inom sig
vid blotta tanken på Mirabeau, dessa köttets ha
giga rysningar, dessa märkbara nerfryckningar
som förebåda en ny, häftig och oloflig böjelse
men hon hade beslutat att bekämpa, att öfver
vinna denna böjelse, och det med alla de vapen
som en sträng, barbarisk religion gaf henne vic
handen. Med denna klarhet i omdömet, son
hennes medilerende lif hade gifvit henne, had
—X-
) Se Aftonbl. J4 208, 209, 210, 219, 214, 215, 216
218, 219, 220, 222 och 223,