medelst Cederströms fällande; ty jag för min per-
son har ju deraf hvarken nytta eller skada? Det
förfogande, ni vill anse oriktigt, är icke vidtaget
under min regeringstid: det är å Carl XIII:s väg-
nar och i hans, min höge faders, namn jag er-
bjuder er denna hedersväria, Herr Grefvel,
Ers Maj:t har således denna gången ej något
annat att befalla? frågade Essen, med vördnads-
full åtbörd, men högtidlig ton och en blick af
stolthet, som mera än orden tillkännagaf, att un-
derhandliogen var oåterkalleligen afbruten).
Ne:, min Herre! — svarade Konungen med
qväfd vrede — i det han slängde värian på bor-
det — Jag önskar, att er heder och ert samvete
aldrig må råka ut för vådligare prof, än detta,
alltid bestå dem med samma fasthet som nu...
Måhända behöfver ni mig någon gång framdeles:
jag skall då hafva glömt hvad nu oss emellan
förelupit; ni kan göra huru er lyster, Herr Gref-
vel... Farvällp
Och Riksmarskalken Grefve v. Essen afträdde.
De förbannade aristokraternel — mumlade
Konungen vid sig sjelf, slungade efter Essen ett
ögonkast, hvari vreden lågade — Men vänta ba-
ra, jag träffar er nog någon gång, mine herrar,
och dålll...
Carl Johans åtrå och bemödanden att rädda sin
gunstling, Rådgifvaren i Kommandomål, Generaladju-
tanten för Flottorna, Statsrådet Baron Cederström
undan den grundlagliga räfstens påföljder, blefvo i
stället olja i elden till hans fällande. Dittills hade
det blott gällt att näpsa en obetänksam rådgifvare,
som , medelst ett regeringsförfogande, öfverskridit
gränsen för sina rättigheter; nu hade man tillika
den ena statsmaktens rättigheter, skyldigheter och
värdighet att upprätthålla mot den andras ansträng-
ningar att göra dem till intet. Frågan var blifven
om ingenting mindre, än huruvida grundlagen och
Konungens Rådgifvares ansvarighet skulle varda en
sanning, eller icke.
Man uppböd å ömse sidor hela sin förmåga, satte
alla tillgängliga drifbjulirörelse. Å ena sidan: hög-
sta maktens kreatur och Cederströms vänner; å den
andra: det lagbundna samhällsskickets, de rättän-
kande och Cederströms fiender, — i hemlighet un-
derstödde af hans kamrater i Konungens Råd.
Det var nu man sökte upplysningar och vidtalade
på alla håll. Det var nu Grefve Essens Adjutant
Öfverstelöjtnant Gustaf Hjerta, skickad isådana ären-
den, gaf det bekanta svaret: att han sprunge andan
ur halsen på sig, i anseende till Statsrådets förban-
nade bönhasjagt: ett uttryck, som spridde sig, kom
till och med för Carl Johans öron och upptogs af ho-
nom med mycket bifall). Cederström3 kamraters
illa dolda skadefröjd öfver det ofall, som nu hotade,
gaf förnyad näring åt den bestämda ovilja Carl Johan
alltid hyste mot Statsrådet som corps, oaktadt hans
personliga bevågenhet för en och annan bland dess
medlemmar, undantagsvis.
Denna gången slog bönhasjagten ut efter önskan.
Konstitutionsutskottet ställde Cederström under åtal
inför Riksrätt. Ständernas fördelning handlade vid
detta tillfälle med så fast hållning, att sedan, under
öfverläggningen inom Utskottet, hvarje dess ledamot
öppet uttalat sin mening, och deraf visade sig, att
Cederström blef fälld, någon bland hans vänner yr-
kade, att omröstning måtte anställas med slutna sed-
lar, då man hoppades att de här och der enskildt
tillitade bevekande skälen skulle göra sig gällande,
obehindrade af allmänna omdömets kontroll. Men
denna slutna omröstning öfverensstämde på pricken
med den öppna, som föregått. Ingen enda röst hade
vacklat, hvarken hit eller dit.
Denna utgång verkade nedslående på gunstlingen
och uppretande på hans höge beskyddare.
Folkombuden — utbrast Carl Johan — hafva ej
låtit tala med sig: så mycket sämre för de uppstud-
sige tjurskallarna, om domrarne i Riksrätten varda
medgörligare !
Desse, som bestodo af embetsmän, till största de-
len beroende af Regeringen, blefvo nu från alla håll
kända på pulsen; men höllo profvet vid första påkän-
ningen. De högre tillfrågades, en och en i sender,
huru de ärnade rösta; och då Högste dåvarande be-
fälhafvaren öfver de i hufvudstaden förlagda trupper,
Generalmajoren Baron von O:ter, med fordom svensk
manna öppenhet och fasthet förklarade, att hans sam-
vete ej tillät honom att fria den anklagade Rådgifva-
ren, skiljdes von Otter, under någon förevändning, i
ögonblieket från detta sitt befäl samt i och med det-
samma från rättigheten att deltaga i besluts fattande
öfver åtalet mot Baron Cederström.
Icke desto mindre blef denne fälld till ansvar af
Riksrättens flesta röster.
Cederströms förskräckelse och Konungens förtry-
telse öfver denna sakens utgång öfvergingo all be-
skrifning. Till välviljan för Cederström och harmen,
att ej kunna besegra motståndet, sällade sig fruktan
för besvärliga framtida kontroller, i det första exem-
plets fotspår. Frågan upphörde i och med detsamma
att vara: Statsrådets och Amiralen Baron Cederströms
ensak: Konungen förknippade numera med den sin
enskilda fördel, sin personliga egenkärlek; och det
var så mäktiga bevekelsegrunder, som föranledde de
nya, utomordentliga, oerhörda mått och steg, hvilka
nu vidtogos, för att tillintetgöra det beslut, Riksrät-
ten på omförmäldte sätt fattat.
Baron Rudolph Cederström var en af de få per-
soner, som Carl Johan förunnat rättighet, att en gång
ör alla slippa in till företräde, utan föregående an-
mnälan af kammarherrar eller adjutanter. Vid förstal
) Anekdoten, som är historisk, finnes antydd, menl.
kunde naturligvis ej expressis verbis under Carl
Johans regeringstid herättas. i Skildringar ur det