medelst Cederströms fällande; ty jag för min person har ju deraf hvarken nytta eller skada? Det förfogande, ni vill anse oriktigt, är icke vidtaget under min regeringstid: det är å Carl XIII:s vägnar och i hans, min höge faders, namn jag erbjuder er denna hedersväria, Herr Grefvel, Ers Maj:t har således denna gången ej något annat att befalla? frågade Essen, med vördnadsfull åtbörd, men högtidlig ton och en blick af stolthet, som mera än orden tillkännagaf, att underhandliogen var oåterkalleligen afbruten). Ne:, min Herre! — svarade Konungen med qväfd vrede — i det han slängde värian på bordet — Jag önskar, att er heder och ert samvete aldrig må råka ut för vådligare prof, än detta, alltid bestå dem med samma fasthet som nu... Måhända behöfver ni mig någon gång framdeles: jag skall då hafva glömt hvad nu oss emellan förelupit; ni kan göra huru er lyster, Herr Grefvel... Farvällp Och Riksmarskalken Grefve v. Essen afträdde. De förbannade aristokraternel — mumlade Konungen vid sig sjelf, slungade efter Essen ett ögonkast, hvari vreden lågade — Men vänta bara, jag träffar er nog någon gång, mine herrar, och dålll... Carl Johans åtrå och bemödanden att rädda sin gunstling, Rådgifvaren i Kommandomål, Generaladjutanten för Flottorna, Statsrådet Baron Cederström undan den grundlagliga räfstens påföljder, blefvo i stället olja i elden till hans fällande. Dittills hade det blott gällt att näpsa en obetänksam rådgifvare, som , medelst ett regeringsförfogande, öfverskridit gränsen för sina rättigheter; nu hade man tillika den ena statsmaktens rättigheter, skyldigheter och värdighet att upprätthålla mot den andras ansträngningar att göra dem till intet. Frågan var blifven om ingenting mindre, än huruvida grundlagen och Konungens Rådgifvares ansvarighet skulle varda en sanning, eller icke. Man uppböd å ömse sidor hela sin förmåga, satte alla tillgängliga drifbjulirörelse. Å ena sidan: högsta maktens kreatur och Cederströms vänner; å den andra: det lagbundna samhällsskickets, de rättänkande och Cederströms fiender, — i hemlighet understödde af hans kamrater i Konungens Råd. Det var nu man sökte upplysningar och vidtalade på alla håll. Det var nu Grefve Essens Adjutant Öfverstelöjtnant Gustaf Hjerta, skickad isådana ärenden, gaf det bekanta svaret: att han sprunge andan ur halsen på sig, i anseende till Statsrådets förbannade bönhasjagt: ett uttryck, som spridde sig, kom till och med för Carl Johans öron och upptogs af honom med mycket bifall). Cederström3 kamraters illa dolda skadefröjd öfver det ofall, som nu hotade, gaf förnyad näring åt den bestämda ovilja Carl Johan alltid hyste mot Statsrådet som corps, oaktadt hans personliga bevågenhet för en och annan bland dess medlemmar, undantagsvis. Denna gången slog bönhasjagten ut efter önskan. Konstitutionsutskottet ställde Cederström under åtal inför Riksrätt. Ständernas fördelning handlade vid detta tillfälle med så fast hållning, att sedan, under öfverläggningen inom Utskottet, hvarje dess ledamot öppet uttalat sin mening, och deraf visade sig, att Cederström blef fälld, någon bland hans vänner yrkade, att omröstning måtte anställas med slutna sedlar, då man hoppades att de här och der enskildt tillitade bevekande skälen skulle göra sig gällande, obehindrade af allmänna omdömets kontroll. Men denna slutna omröstning öfverensstämde på pricken med den öppna, som föregått. Ingen enda röst hade vacklat, hvarken hit eller dit. Denna utgång verkade nedslående på gunstlingen och uppretande på hans höge beskyddare. Folkombuden — utbrast Carl Johan — hafva ej låtit tala med sig: så mycket sämre för de uppstudsige tjurskallarna, om domrarne i Riksrätten varda medgörligare ! Desse, som bestodo af embetsmän, till största delen beroende af Regeringen, blefvo nu från alla håll kända på pulsen; men höllo profvet vid första påkänningen. De högre tillfrågades, en och en i sender, huru de ärnade rösta; och då Högste dåvarande befälhafvaren öfver de i hufvudstaden förlagda trupper, Generalmajoren Baron von O:ter, med fordom svensk manna öppenhet och fasthet förklarade, att hans samvete ej tillät honom att fria den anklagade Rådgifvaren, skiljdes von Otter, under någon förevändning, i ögonblieket från detta sitt befäl samt i och med detsamma från rättigheten att deltaga i besluts fattande öfver åtalet mot Baron Cederström. Icke desto mindre blef denne fälld till ansvar af Riksrättens flesta röster. Cederströms förskräckelse och Konungens förtrytelse öfver denna sakens utgång öfvergingo all beskrifning. Till välviljan för Cederström och harmen, att ej kunna besegra motståndet, sällade sig fruktan för besvärliga framtida kontroller, i det första exemplets fotspår. Frågan upphörde i och med detsamma att vara: Statsrådets och Amiralen Baron Cederströms ensak: Konungen förknippade numera med den sin enskilda fördel, sin personliga egenkärlek; och det var så mäktiga bevekelsegrunder, som föranledde de nya, utomordentliga, oerhörda mått och steg, hvilka nu vidtogos, för att tillintetgöra det beslut, Riksrätten på omförmäldte sätt fattat. Baron Rudolph Cederström var en af de få personer, som Carl Johan förunnat rättighet, att en gång ör alla slippa in till företräde, utan föregående anmnälan af kammarherrar eller adjutanter. Vid förstal ) Anekdoten, som är historisk, finnes antydd, menl. kunde naturligvis ej expressis verbis under Carl Johans regeringstid herättas. i Skildringar ur det