störelse, som denne man kan anställa, om han, såsom hofvets fiende, inträder i generalstaterna. 5e der orsaken hvarföre jag har lemnat Versailles, orsaken hvarföre ni fått se mig i Aix. — Ni har således hitkommit för att köpa Mirabeau, roxade den gamle konsuln med dundrande röst. Och ni har icke rodnat öfver att åtaga er ett sådant ärende? — Jag har icke gjort annat än åtlydt en högre vilja, och jag är öfvertygad att ni, min onkel, skulle, i mitt ställe, gjort precist detsamma. — Aldrig!!! — Men det var ju fråga om ingenting mindre än konungamaktens räddning. All tvekan var omöjlig. Dessutom kunde man ju icke åt någon annan än mig anförtro ett så kinkigt uppdrag. Mirabeau skulle säkert hafva afslagit en fiendes anbud; med en vän skulle han åtminstone ingå i underhandling. Min öfver allt utskrikna lättsinnighet, min stora obetydlighet i fråga om politiska angelägenheter skulle gifva tillräckligt skäl åt de kontraherande parterne att förneka öfverenskommelsen, i fall de så funno för godt. — En dålig uträkning!... En brottslig intrig, som ni borde nekat att beblanda er med. — Det kunde jag icke, min onkel; jag kunde det icke, ropade Rudolf med hög röst. Jag fann mig vara en behöflig, en oundgänglig person. Min skyldighet var att åtaga mig uppdraget. Jag reste således och jag anlände till Aix d. 9 Februari. Jag fann Mirabeau utom sig a! harm öfver den skymf adeln tillfogat honom. — Han förtjenar den, sade konsuln, och jag smickrar mig med att hafva varit den egentliga driffjedern till hans uteslutande.