störelse, som denne man kan anställa, om han,
såsom hofvets fiende, inträder i generalstaterna.
5e der orsaken hvarföre jag har lemnat Versail-
les, orsaken hvarföre ni fått se mig i Aix.
— Ni har således hitkommit för att köpa Mi-
rabeau, roxade den gamle konsuln med dundran-
de röst. Och ni har icke rodnat öfver att åtaga
er ett sådant ärende?
— Jag har icke gjort annat än åtlydt en hö-
gre vilja, och jag är öfvertygad att ni, min on-
kel, skulle, i mitt ställe, gjort precist detsamma.
— Aldrig!!!
— Men det var ju fråga om ingenting min-
dre än konungamaktens räddning. All tvekan
var omöjlig. Dessutom kunde man ju icke åt
någon annan än mig anförtro ett så kinkigt upp-
drag. Mirabeau skulle säkert hafva afslagit en
fiendes anbud; med en vän skulle han åtmin-
stone ingå i underhandling. Min öfver allt ut-
skrikna lättsinnighet, min stora obetydlighet i
fråga om politiska angelägenheter skulle gifva till-
räckligt skäl åt de kontraherande parterne att för-
neka öfverenskommelsen, i fall de så funno för godt.
— En dålig uträkning!... En brottslig in-
trig, som ni borde nekat att beblanda er med.
— Det kunde jag icke, min onkel; jag kunde
det icke, ropade Rudolf med hög röst. Jag fann
mig vara en behöflig, en oundgänglig person.
Min skyldighet var att åtaga mig uppdraget. Jag
reste således och jag anlände till Aix d. 9 Fe-
bruari. Jag fann Mirabeau utom sig a! harm öf-
ver den skymf adeln tillfogat honom.
— Han förtjenar den, sade konsuln, och jag
smickrar mig med att hafva varit den egentliga
driffjedern till hans uteslutande.