het Baron Rudolph Cederström. De hade varit vapenbröder, plöjt samma vågor, delat samma faror, hotats af samma död, på sätt och vis till och med skördat samma lagrar. Deraf uppstod dem emellan tillgifvenhet på lif och död, förtroende som endast kan äga rum mellan tvillingsjälar. Det är ett testamente af min och hans gemensamma välgörare; och om kittslige Ständer kunna förgäta hvad de äro skyldige Hoglands segrares minne — minnet af Sveriges skyddsengel den 43 Mars, af den furste, som skänkte dem regeringsformen den 6 Juni, skall jag åtminstone icke glömma, att valakten den 26 September 1810 bär Carl XIII:s insegel. i I sanning, nådigste Herre! — yttrade Grefve Essen, sedan Kungen tystnat — antingen är jag ej så lycklig att mäkta uppfatta syftningen af Ers Maj:ts tal, eller ock, om den är sådan jag anar, lärer man hafva fört Ers Maj:t bakom ljuset i afseende på det åtal, som är i fråga mot Baron Cederström. Han har felat mot formerna; lagarna må derföre bestämma påföljden; men till enskild förföljelse eller fara för hans person finnes intet spår., Är det ej fara nog att varda blottställd för älventyret af åtal inför Riksrätt? Och kallar ni icke förföljelse att undergå dylik hehandling för sin kända tillgifvenhet mot min person och mot min Högstsalige Herr faders?, for Konungen ut, med hetta, höjd röst och bister uppsyn. Jag hoppas — invände Essen, med allvar och värdighet — att det åtminstone icke är mig Ers Maj:t misstänker för dylika bevekelsegrunder?, Och Riksmarskalken var i begrepp att resa sig upp från stolen liksorå för att gå; men Konungen fattade inställsamt honom vid handen, hejdade och sköt honom tillbaka ned i stolen, yttrande med mildare stämme: Huru skulle ni kunna falla på den tankan, bästa vin! att det var er, mitt tal åsyftade? Jag bade väl då icke vändt mig just till er för att få ett missförstånd undahröjdt, som försätter begge statsmakterna i en falsk ställning och kastar oförtjent skugga på en hög oförvitlig embetsman. Ty som annat än missförstånd kan det ej förklaras, att Ständerna vilja låta ställa en af de Rådgifvare, jag hedrar med mitt förtroende, inför Riksrätt, och det redan vid början al min regering. Men em detta förtroende icke motsvaras, allernådigste Herre! så är det ju en vinst för Ers Maj:t sjelf, så väl som för riket, att vingarna i tid stäckas på dumdristigheten, som skulle vilja flyga för högt — Ni glömmer med hvem ni talar, Herr Grefvel, — Nej, nådigste Herrel Det är att redligt tjena min Konung, då jag öppnar hans ögon och visar honom en Rådgifvare, icke sådan han synes genom nådens förstoringsglas, utan sådan han är i sjelfva verket. — Bah! Ni hatar Rudolph Cederström. — Jag hatar ingen; jag har med Baron Cederström aldrig haft något personligen obytt; mellan oss finnas inga beröringspunkter, hyarken af vänskap eller fiendtlighet. Välan! — yttrade Konungen, i det han steg upp från soffan och gick till ett bord, på hvilket låg ett långt foderal af svart saffian, öfverst försedt med Carl XIII:s krönta namncehiffer, inpressadt med förgylda bokstäfver — det kan då icke vara er motbjudande att frelsa honom från en förödmjukelse, som tillika vore ett trotts mot mig och en skymf mot min Högstsalige Herr fader, er fordne beskyddares minne. Ni måste som en ädel riddare sans peur el sans reproche försvara det, äfven efter hans död, i en hans trogne och tillgifne tjenares person, hvilken, om någon förseelse är begången, har det gemensamt med hela menskligheten; ty ingen är ofelbar), hvarken jag eller ni, Herr Grefve. Priset för den ridderliga handling, jag af er begär, är denna hågkomst af er framlidne monark, hvilkens död tacksamme undersåter aldrig böra upphöra att begråta. Se här! (Carl Johan öppnade fodralet och tog derur en värja med fäste af guld, rikt infattadt med briljanter) den värja Konung Carl XII sjelf i lifstiden burit. Den kan aldrig komma i värdigare händer än i edra, aldrig bättre användas, än till belöning för upprätthållandet af den hädangångne monarkens anseende, förnärmadt i en bland hans mest tillgifnes person. Riksmarskalken Grefve von Essen bugade sig djupt, under det han med ena handen sköt den briljanterade värjan ifrån sig och yttrade: Heder och samvete, nådigste Herrel föreskrifva huru jag bör rösta öfver Baron Cederström och förbjuda mig, att emottaga belöning för en handling af sträng rättvisa.n , Men besinna er, Herr Grefve! — fortfor Carl Johan, enträget och med ett visst bryderi — Det är en Kunglig gåfva i alla afseenden: värjan gifves er nu af en Kung, har varit buren af en Kung och är bröder emellan värd 40,000 riksdaler, besxriper ni? Det är på min odödlige faders minne jag besvärjer er atticke sätta en fläck,