het Baron Rudolph Cederström. De hade varit
vapenbröder, plöjt samma vågor, delat samma fa-
ror, hotats af samma död, på sätt och vis till
och med skördat samma lagrar. Deraf uppstod
dem emellan tillgifvenhet på lif och död, förtro-
ende som endast kan äga rum mellan tvilling-
själar. Det är ett testamente af min och hans
gemensamma välgörare; och om kittslige Ständer
kunna förgäta hvad de äro skyldige Hoglands
segrares minne — minnet af Sveriges skyddsen-
gel den 43 Mars, af den furste, som skänkte dem
regeringsformen den 6 Juni, skall jag åtminstone
icke glömma, att valakten den 26 September 1810
bär Carl XIII:s insegel. i
I sanning, nådigste Herre! — yttrade Grefve
Essen, sedan Kungen tystnat — antingen är jag
ej så lycklig att mäkta uppfatta syftningen af Ers
Maj:ts tal, eller ock, om den är sådan jag anar,
lärer man hafva fört Ers Maj:t bakom ljuset i
afseende på det åtal, som är i fråga mot Baron
Cederström. Han har felat mot formerna; lagar-
na må derföre bestämma påföljden; men till en-
skild förföljelse eller fara för hans person finnes
intet spår.,
Är det ej fara nog att varda blottställd för
älventyret af åtal inför Riksrätt? Och kallar ni
icke förföljelse att undergå dylik hehandling för
sin kända tillgifvenhet mot min person och mot
min Högstsalige Herr faders?, for Konungen ut,
med hetta, höjd röst och bister uppsyn.
Jag hoppas — invände Essen, med allvar och
värdighet — att det åtminstone icke är mig Ers
Maj:t misstänker för dylika bevekelsegrunder?,
Och Riksmarskalken var i begrepp att resa sig
upp från stolen liksorå för att gå; men Konun-
gen fattade inställsamt honom vid handen, hejda-
de och sköt honom tillbaka ned i stolen, yttran-
de med mildare stämme:
Huru skulle ni kunna falla på den tankan,
bästa vin! att det var er, mitt tal åsyftade? Jag
bade väl då icke vändt mig just till er för att
få ett missförstånd undahröjdt, som försätter beg-
ge statsmakterna i en falsk ställning och kastar
oförtjent skugga på en hög oförvitlig embetsman.
Ty som annat än missförstånd kan det ej för-
klaras, att Ständerna vilja låta ställa en af de
Rådgifvare, jag hedrar med mitt förtroende, in-
för Riksrätt, och det redan vid början al min
regering.
Men em detta förtroende icke motsvaras, al-
lernådigste Herre! så är det ju en vinst för Ers
Maj:t sjelf, så väl som för riket, att vingarna i
tid stäckas på dumdristigheten, som skulle vilja
flyga för högt
— Ni glömmer med hvem ni talar, Herr
Grefvel,
— Nej, nådigste Herrel Det är att redligt tje-
na min Konung, då jag öppnar hans ögon och
visar honom en Rådgifvare, icke sådan han synes
genom nådens förstoringsglas, utan sådan han är
i sjelfva verket.
— Bah! Ni hatar Rudolph Cederström.
— Jag hatar ingen; jag har med Baron Ce-
derström aldrig haft något personligen obytt;
mellan oss finnas inga beröringspunkter, hyarken
af vänskap eller fiendtlighet.
Välan! — yttrade Konungen, i det han steg
upp från soffan och gick till ett bord, på hvilket
låg ett långt foderal af svart saffian, öfverst för-
sedt med Carl XIII:s krönta namncehiffer, inpres-
sadt med förgylda bokstäfver — det kan då icke
vara er motbjudande att frelsa honom från en
förödmjukelse, som tillika vore ett trotts mot mig
och en skymf mot min Högstsalige Herr fader,
er fordne beskyddares minne. Ni måste som en
ädel riddare sans peur el sans reproche försvara
det, äfven efter hans död, i en hans trogne och
tillgifne tjenares person, hvilken, om någon för-
seelse är begången, har det gemensamt med hela
menskligheten; ty ingen är ofelbar), hvarken jag
eller ni, Herr Grefve. Priset för den ridderliga
handling, jag af er begär, är denna hågkomst af
er framlidne monark, hvilkens död tacksamme
undersåter aldrig böra upphöra att begråta. Se
här! (Carl Johan öppnade fodralet och tog derur
en värja med fäste af guld, rikt infattadt med
briljanter) den värja Konung Carl XII sjelf i
lifstiden burit. Den kan aldrig komma i värdi-
gare händer än i edra, aldrig bättre användas,
än till belöning för upprätthållandet af den hä-
dangångne monarkens anseende, förnärmadt i en
bland hans mest tillgifnes person.
Riksmarskalken Grefve von Essen bugade sig
djupt, under det han med ena handen sköt den
briljanterade värjan ifrån sig och yttrade: Heder
och samvete, nådigste Herrel föreskrifva huru jag
bör rösta öfver Baron Cederström och förbjuda
mig, att emottaga belöning för en handling af sträng
rättvisa.n ,
Men besinna er, Herr Grefve! — fortfor Carl
Johan, enträget och med ett visst bryderi —
Det är en Kunglig gåfva i alla afseenden: värjan
gifves er nu af en Kung, har varit buren af en
Kung och är bröder emellan värd 40,000 riks-
daler, besxriper ni? Det är på min odödlige fa-
ders minne jag besvärjer er atticke sätta en fläck,