MR AR 0 AA. ten, förskansat sig mot den historiska utvecklingen, och stigit ned till en blott förvaltare af en från fordna tider ärfd skatt af dogmer och in stitutioner, så har denna förstening länge sedar hämnat sig, genom högst egna och abnorma fö reteelser i det religiösa lifvet och i kyrkans oförmåga att blifva herre öfver dem. Vi erinra blot om den bekanta predikosjukan, som anfallit flerc tusende bland allimogen; de sjukas predikan slutar sig vanligen med våldsamma ryckningar, vanmakt och magnetisk sömn. Väl påstår biskoper i Skara, herr Butsch,i ett ganska intressant embetsmemorial, att den blott var en kroppslig, själen på ett eget sält afficierande sjukdom; men efter den beskrifning herr biskopen sjelf lemnat på denna sjukdom, måste man snarare tvertom antaga, att man här har för sig en psykisk, kroppen på ett eget sätt afficierande sjukdom. Hur skulle man eljest förklara det karakteristiska kännetecknet på d:nna sjukdom, predikandet. Ett fördomsfritt betraktande kan icke härleda dessa företeelser på det religiösa gebietet från något annat, än det stelnade, ortodoxa kyrkodömet, som, sjelf saknande lif, icke tillfredsställer känslan, hvilken sednare, fatiad af bildningen och saknande en ledare, gifver sig luft i sådana vansinniga utsväfningar. Alven har man på riksdagen anfört dessa sjukdomsall, såsom ett bevis att presteståudet ej är silt kall vuxet. I detta hänseende erbjuder den engelska kyrkan eu intressant parallel. Afven dess presterskap ulgör en liflös, afsöndrad korporation, som icke förmår leda folkets religiösa lif; men genom den i England herrskande religiösa friheten kan den religiösa känslan genom bildande af sekter sörja för sin tillfredsställelse, och den kan derföre der aldrig komma till de utsväfningar, som blott genom den privilegierade försteningens tryck är möjligt. Hvad svenska kyrkans förhållande till vetenskapen, synnerligen teologi och filosofi, beträffar, så förutskicka vi först en anmärkning. Såvida den politiska kallelsen är en hufvudpunkt i den allmänna presterliga, och det egentliga målet för den sednare, så måste de andligas intresse för teologin, såsom en för detta mål! alldeles onödig! vetenskap, mycket försvagas; och då måttet af teologiska insigter icke kommer i betraktande för förstnämrde kallelse, så måste riktningen af teologien vara ganska likgiltig i andra fall, än då den står i nära sammanhang med någon farlig politisk doktrin. Hierarkins politiska ställning synes således icke kunna hota friheten i vetenskaplig forskning. Men då man betänker att det måste vara af vigt för hierarkin att gifva sin makt ett religiöst underlag, när man vet att erkebiskopen nedkallat himmelens hämnd öfver de tygellösa demagogerna, som förderfvat de presterliga privilegiernas helighet och okränkbarhet isynnerhet biskopstionden ), så inser man att äfven den politiska hierarkin måste, såsom sådan, äga och af sina medlemmar fordra en officiel teologi. Men det som isynnerhet måste inskränka utvecklingen af en fri teologi, är den rent religiösa sidan hos hierarkin, det kyrkliga förmynderskapet öfver folket, som har sin princip i en föråldrad och förstenad dogmatik, den det måste för klerus vara angeläget att upprätthålla; en teo!ogi, som skulle hota presterskapeis religiösa privilegium, är alltså oåterkalleligen bannlyst, och då svenska kyrkan icke såsom den engelska har en sjelfständig dogmatisk princip, som kan utarbetas och frambringa en egen teologi, så synes den nödsakad att inskränka sig till ett ideligt upprepande af det gamla historiska, och till bekämpande af de rörelser utifrån, som kunde vila störa den kära hvilan; men dessa rörelser, om än uppkomna på främmande botten, äro 1 kväl äfven i Sverige inhemska, i anseende till den gemensamma, protestantiska principen; jusl derföre att Sverige tillegnat sig den tyska reformationen, har det ej beller, kunnat förblifva främmande för följderna af dessl. utveckling, och sjelfva striden mot denna utveck-: ling och det beståendes skenbara seger deröfver : l hafva blott tjenat till dess befordrande. Svenska kyrkan har icke kommit på den tankan att fullkomligt lösrifva sig från den protestantiska historien och visa en ovilkorlig indifferens mot den !f vetenskapliga utvecklingen, såsom Grundtvig ilt Danmark gjort; hon kämpar blott deremot ochj! oaktadt sina skenbara segrar förlorar hon. Tyl? hvem kan väl betrakta det annorlunda än som j, ett nederlag, när hon icke har något vetenskap-, ligt att ställa mot de nya ideterna, utan måste ( nöja sig med en degradation (mot Almqvist) eller h ett tillbakasättande (mot Igneli). t Den bekanta, skandalösa rättegången mot ut-ji8 silfvaren i svensk öfversättning af Strauss Jesu j? efnad vidröres här af förf., som uppgifver att denna rättegång beslöts i en soarå hos den aflidne konunzen, vid hvilken flera biskopar voro närvarande. Författaren citerar härom erkebiskopen afln Wingårds yttrande med anledning af denna rät-i .egång uti den 4843 u!gifna skriften om kristna t cyrkans tillstånd och den särskilda afdelningen ilb amma skrift, om straussianismen i Sverige. Med inledning af den allmänna förkastelse erkebiskoven deri uttalar öfver den tyska teologien och ft hans yttrande alt en, från tvånget af den ty-. ka skolastiken befriad, sjelfständig, svensk teologilda r af nöden, bemärker slutligen förf:: Meningen-b ned detta yttrande är icke svår att gissa. Vilh afva redan sett att svenska kyrkan icke har nåon sjelfständig princip, hvarigenom den vore kicklig för utbildande af en egen teolog:; den ger snarare blott den allmänna protesiantiska då rincipen, i statutarisk, förstenad form. Skulle di u denna sednare egenhet upphöjas till ovanskligat