MR AR 0 AA.
ten, förskansat sig mot den historiska utvecklin-
gen, och stigit ned till en blott förvaltare af en
från fordna tider ärfd skatt af dogmer och in
stitutioner, så har denna förstening länge sedar
hämnat sig, genom högst egna och abnorma fö
reteelser i det religiösa lifvet och i kyrkans oför-
måga att blifva herre öfver dem. Vi erinra blot
om den bekanta predikosjukan, som anfallit flerc
tusende bland allimogen; de sjukas predikan slu-
tar sig vanligen med våldsamma ryckningar, van-
makt och magnetisk sömn. Väl påstår biskoper
i Skara, herr Butsch,i ett ganska intressant em-
betsmemorial, att den blott var en kroppslig, sjä-
len på ett eget sält afficierande sjukdom; men
efter den beskrifning herr biskopen sjelf lemnat
på denna sjukdom, måste man snarare tvertom
antaga, att man här har för sig en psykisk, krop-
pen på ett eget sätt afficierande sjukdom. Hur
skulle man eljest förklara det karakteristiska kän-
netecknet på d:nna sjukdom, predikandet. Ett
fördomsfritt betraktande kan icke härleda dessa
företeelser på det religiösa gebietet från något
annat, än det stelnade, ortodoxa kyrkodömet, som,
sjelf saknande lif, icke tillfredsställer känslan,
hvilken sednare, fatiad af bildningen och sak-
nande en ledare, gifver sig luft i sådana vansin-
niga utsväfningar. Alven har man på riksdagen
anfört dessa sjukdomsall, såsom ett bevis att
presteståudet ej är silt kall vuxet. I detta hän-
seende erbjuder den engelska kyrkan eu intres-
sant parallel. Afven dess presterskap ulgör en
liflös, afsöndrad korporation, som icke förmår leda
folkets religiösa lif; men genom den i England
herrskande religiösa friheten kan den religiösa
känslan genom bildande af sekter sörja för sin
tillfredsställelse, och den kan derföre der aldrig
komma till de utsväfningar, som blott genom den
privilegierade försteningens tryck är möjligt.
Hvad svenska kyrkans förhållande till veten-
skapen, synnerligen teologi och filosofi, beträffar,
så förutskicka vi först en anmärkning. Såvida
den politiska kallelsen är en hufvudpunkt i den
allmänna presterliga, och det egentliga målet för
den sednare, så måste de andligas intresse för
teologin, såsom en för detta mål! alldeles onödig!
vetenskap, mycket försvagas; och då måttet af
teologiska insigter icke kommer i betraktande för
förstnämrde kallelse, så måste riktningen af teo-
logien vara ganska likgiltig i andra fall, än då
den står i nära sammanhang med någon farlig
politisk doktrin. Hierarkins politiska ställning
synes således icke kunna hota friheten i veten-
skaplig forskning. Men då man betänker att det
måste vara af vigt för hierarkin att gifva sin makt
ett religiöst underlag, när man vet att erkebisko-
pen nedkallat himmelens hämnd öfver de tygel-
lösa demagogerna, som förderfvat de presterliga
privilegiernas helighet och okränkbarhet isynner-
het biskopstionden ), så inser man att äfven den
politiska hierarkin måste, såsom sådan, äga och
af sina medlemmar fordra en officiel teologi. Men
det som isynnerhet måste inskränka utvecklingen
af en fri teologi, är den rent religiösa sidan hos
hierarkin, det kyrkliga förmynderskapet öfver
folket, som har sin princip i en föråldrad och
förstenad dogmatik, den det måste för klerus vara
angeläget att upprätthålla; en teo!ogi, som skulle
hota presterskapeis religiösa privilegium, är alltså
oåterkalleligen bannlyst, och då svenska kyrkan
icke såsom den engelska har en sjelfständig dog-
matisk princip, som kan utarbetas och frambringa
en egen teologi, så synes den nödsakad att in-
skränka sig till ett ideligt upprepande af det gam-
la historiska, och till bekämpande af de rörelser
utifrån, som kunde vila störa den kära hvilan;
men dessa rörelser, om än uppkomna på främ-
mande botten, äro 1 kväl äfven i Sverige inhem-
ska, i anseende till den gemensamma, protestan-
tiska principen; jusl derföre att Sverige tillegnat
sig den tyska reformationen, har det ej beller,
kunnat förblifva främmande för följderna af dessl.
utveckling, och sjelfva striden mot denna utveck-:
ling och det beståendes skenbara seger deröfver :
l
hafva blott tjenat till dess befordrande. Svenska
kyrkan har icke kommit på den tankan att full-
komligt lösrifva sig från den protestantiska histo-
rien och visa en ovilkorlig indifferens mot den !f
vetenskapliga utvecklingen, såsom Grundtvig ilt
Danmark gjort; hon kämpar blott deremot ochj!
oaktadt sina skenbara segrar förlorar hon. Tyl?
hvem kan väl betrakta det annorlunda än som j,
ett nederlag, när hon icke har något vetenskap-,
ligt att ställa mot de nya ideterna, utan måste (
nöja sig med en degradation (mot Almqvist) eller h
ett tillbakasättande (mot Igneli). t
Den bekanta, skandalösa rättegången mot ut-ji8
silfvaren i svensk öfversättning af Strauss Jesu j?
efnad vidröres här af förf., som uppgifver att
denna rättegång beslöts i en soarå hos den aflidne
konunzen, vid hvilken flera biskopar voro närva-
rande. Författaren citerar härom erkebiskopen afln
Wingårds yttrande med anledning af denna rät-i
.egång uti den 4843 u!gifna skriften om kristna t
cyrkans tillstånd och den särskilda afdelningen ilb
amma skrift, om straussianismen i Sverige. Med
inledning af den allmänna förkastelse erkebisko-
ven deri uttalar öfver den tyska teologien och
ft hans yttrande alt en, från tvånget af den ty-.
ka skolastiken befriad, sjelfständig, svensk teologilda
r af nöden, bemärker slutligen förf:: Meningen-b
ned detta yttrande är icke svår att gissa. Vilh
afva redan sett att svenska kyrkan icke har nå-
on sjelfständig princip, hvarigenom den vore -
kicklig för utbildande af en egen teolog:; den -
ger snarare blott den allmänna protesiantiska då
rincipen, i statutarisk, förstenad form. Skulle di
u denna sednare egenhet upphöjas till ovanskligat