naturen nedlagt i hans själ, om en ung, ren och
älskande qvinna bade, oaktadt hans originella ful-
het, redan vid hans första inträde i ynglingaåren,
omfattat honom med sitt deltagande.
Här kunde markisinnan icke hindra sig från
att albryta honom, i det hon skildrade den olyck-
liga Sophie de Monniers öde. Hon hade ju va-
rit ung, ren, kärleksfull. — utan att hennes dyg-
der i ritigaste :mån förmått hos hennes älskare
åstadkömima nåcon förbättring. - soc
: — Sophie, svarade han, kom både för sent och
för tidigt. För?sent; derföre att jag redan var
lastfull och förderfvad; för tidigt, emedan jag då
icke ännu hade lärt känna den tomhet, som lastens
och förförelsens njutnin:ar lemna efter sig. Nu
är det onda gjordt. Charen har flugit mot sitt
mål, till stor olycka för dem, hvilka hån under
sitt lopp skall krossa. Det står ej i någons makt
att hejda den..:- och
Dock .... jag bedrager mig — föll Mirabeau
sig sjelf i talet. — Här sitter helt nära mig en
qvinna, en engel, en ny Sophie, som lilläfven-
tyrs torde ba denna makt. Hvem vet, om icke
en uppriktig kärlek skulle lyckas henne bättre
än hatet, om icke hjertats värma hos henne skulle
vara mig nyttigare än hämndens åska!.... En
öm blick, ett ljuft ord, en talande handtryckning
har alltid verkat mera öfvertygande än dolken.
-Den allusion, som dessa sista ord innefattade,
var alltför genomskinlig, för att ej fattas af Er-
melinda. Denna grannlaga och ärbara hyllning
af en man, som var van alt mot alla fruntimmer
uppföra sig på ett cyniskt sätt, förfelade ej att
hos den unga markisinnan de la Fare uppväcka
en hemlig och blyg känsla af njutning, hvarmed
blandades en icke så liten dosis egenkärlek, den-
na omotståndliga driffjeder till så mycket ondt,
och hvarifrån äfven de renaste qvinnonaturer icke
äro fria. För Mirabeau, för denne i sådana sa-
ker erfarne man, var en enda blick nog, att visa
honom ait uti djupet af Ermelindas själ en sträng