LEDRU ROLLINS SEDNASTE TAL TILL SI-
NA VALMÄN I MANS.
Den berömde fransyske advokaten Ledru Rol-
lin bar7 nyligen hållit ett tal till sina valmän,
hvilket förtjenar uppmärksamhet, hufvudsakligen
såsom ett samladt uttryck af den radikala oppo-
sitionens åsigter om ställningen i Frankrike. Le-
dru Rollin tillbör, som bekant är, den yttersta
venstra sidan, hvarföre ock färgerna i hans skil-
dring på sina ställen äro ganska bjerta. I det
hela skall dock detta tal utan tvifvel läsas med
mycket intresse.
För oss demokrater, så börjar talet, låta sig
de mödosamma och dock ofruktsamma kammar-
sammankomsterna, så rika på sorg och osmaklig-
heter, medelst några ord karakteriseras. I det
inre: förtryck af friheten, förnekande af fram-
skridandet, fullkomlig förgätenhet af revolutions-
tidens traditioner. I det yttre: dynastiska intres-
sens förherrskande öfvervigt, försummandet af de
nationella intressena, ett systematiskt nedsättande
af vår national-ära och vår inflytelse. Hvem kän-
ner sig ej harmsen, då man ser, att under det
England gör utomordentliga rustningar till sjös,
ingenting göres för förstärkandet af flottan? Ett
system, så afgöfande fiendtligt emot vårt lands
sträfvande efter ära och folkets stolta anda, kan
endast vidmakthållas genom våld eller svek. Också
har Hr Guizot midt under freden och under det
statsmakten uttröttar sig med knäböjningar för
Europa, här fordrat fästningsverkens beväpnande
omkring hufvudstaden. Hvad korruptionen angår,
så lärer det vara svårt att pråla dermed på ett
mera cyniskt sätt, än Hr Guzot gjort vid sitt
sednaste tal till valmännen. Har han icke frågat
folk, som njuta hans afgjorda gunst och efter-
trakta tjenster och löneinkomster, om de ansågo
sig sjelfve vara bestuckna genom emottagandet af
någon belöning för sina röster? Har han icke
låtit falla några såta ord öfver tryckfrihet, som
han föregifver sig uppskatta såsom menniskotan-
kens ädla rörelser? Tryckfrihet och yttranderätt
bredvid bastiljer och under Septemberlagar — är
det icke att drifva ett alltför stort missbruk med
uttryck? Förgäfves söker Hr Guizot att, likasom
förut under koalitionstiden, 1838—539, kasta sig
in uti en hycklande liberalism. Nej! han tillhör
hvarken sin tid eller sitt land. Han är ej af sin
tid den partimannen, som, i stället att bekänna
sig till jemlikhetens och broderlighetens tros-!
satser, indelar menniskorna, följande troget sin:
Calvin, efter en oblidkelig predestination i de från
evig tid goda och de af evighet onda, och af
hvilka de förra, nemligen de, som tänka såsom
han sjelf, äro ämnade att obevekligen herrska öf-)
ver de andra, straffa och skrämma dem; han är!
ej af sitt land den doktrinär, som, utan att egna
aktning åt Frankrikes väsendtligen på enhet rig-
tade anda, efter något slags brittiskt mönster or-
ganiserat en antagonism i statslifvet och vill in-
planta den på fädernejorden, huru den än må
strida emot natur och seder. Då den förträlade
nationen höjer sin röst, för att fordra mera fri-
het, svarar han henne: Huru måste jag ej be-
klaga eder? Glädjens I icke åt en statsförfatt-
ning, som tillfredsställer jerdens största folk?
Ja! vi hafva visserligen individuell frihet, men!
med preventiva förvaringshäkten och tjogtals bi-
omständigheter, som alla erinra om den gamla
regeringens hemliga arresterings-ordres. Vi hafve
tryckfrihet, men förenad med 48533 års drakoni-
ska lagar, utan frihet för tryckpressen och utan
garanti af jury. Vi hafve äfven brottmålsjury,
men är den väl att jemföra med de oberoende
engelska edsvurnes? National-suveräniteten är in-
ristad öfverst uti våra lagtaflor, men huru utöfvas
den ej af en oligarki, som icke erkänner andra
rättigheter hos menniskorna än de, som öfverlå-
tas dem af herrskaren. Vi hafva äfven en repre-
sentativ regering, men hos oss liknar den alltför
mycket envåldsregeringarne. Hvad Engelsmännen
hafva, det hafva de helt och med rätta; hvad vi
hafva, är blandadt med en stark dosis af monar-
kisk despotism. Och den ifrigaste befordraren af
denna tvetydiga, hoplappade konstitution förgudas
af besoldade tidningar; i honom ser engelska pres-
sen vår största statsman. De kalla honom fre-
dens Napoleon — den välgörande anden, som ge-
nom sin klokhet, sin vishet har förskaffat Frank-
rike ett regeringssystem, hvilket betryggar det
om den högsta lycka. Kanske befinver sig, på
de skäl, jag vidare will utveckla, nu för tiden
mera guld i vissa påsar än någonsin förut; men
visst är, att det finnes så mycket mindre koppar
i proletärernes händer. Pauperismens tilltagande
kan ej förnekas. J talen om landets framsteg il
välstånd: frågen då ojäfvige vittnen, frågen pärs-.
kammarens finans-karlar, om vi icke med vårt!
irliga deficit skynda emot bankrutten. J skryten:
af att hafva bibehållit freden: men har den välj
någonsin hvilat på osäkrare grundval än nu? Deni