Jliga blef genom suveräniteten inskränkt. Preste
Iståndet hade nemligen (genom usurpation) på
riksdagarne konstituerat sig till ett national-kon.
cilium, under namn af rikskapitel, och utöfvade
såsom sådant högsta makten i äktenskapsfrågo;
och i tvister mellan presterna och församlingarne
Denna inrättning afskaffades belt och hållet a
I Carl XI och i kyrkoordningen 4686, och stadgar-
Ine om domkapitlens domsrätt blef kyrkoväsendet
Ipå nytt regleradt och Konungen förklarades för
Ikyrkans öfverhufvud.
) Absolutismen räckte icke länge; den aflöstes
4749 af den så kallade frihetstiden, under hvil-
Iken ståndsväsendet kulminerade och, såsom herr
Geijer säger, friheten gick under i lutter friheter.
i Kyrkans rättigheter bekräftades; presterna erhöllo
Ttill och med inflytande på valen till riksråd, samt
Ibekommo, jemte deputerade af tredje ståndet,
Isäte och stämma i sekreta utskottet. B-skopairne
Iblefvo nu pärer, med säte i ståndet, ntan att de
lvaldes eller kallades; de öfrige presteståndets le-
damöter deremot valdes. Ståndet borde, sedan
det sig å föreskrifven ort församlat, välja sin ta-
Jleman, på samma sätt som de öfrige stånden.
I Voteringen på riksdagen skulle ske ståndsvis, och
tre stånds röster vara tillräckliga att fatta ett be-
Islut, då frågan ej angick grundlag eller stånds-
I privilegier; förändringar i de sednare kunde blott
Iske med bifall af det stånd, som frågan rörde.
ISålunda var ständernas makt fulländad; det af
Idem tillsatte riksrådet erhöll till och med det
kungliga sigillet, för att begagna det i fall Ko-
nungen vägrade (4755). Tillika uppnådde äfven
Iståndssplittringen sin kulminationspunkt och redan
förmärktes tvifvel om tillförlitligheten af stånds-
representationen. Klasser bade i samhället upp-
kommit, som icke kunde inpassas i riksstånden.
Då de under absolutismen afskaffade adelspri-
vilegierne nu skuile återställas, förband sig pre-
steståndet med de oprivilegierade till en gemen-
sam opposition mot desamma, synnerligast mot
det stadgandet, att de högsta statsembeten skulle
besättas med adelsmän. Presterskapet framtvin-
gade derigenom en ny utvidgning af sina privi-
legier (4723). Presterskapet skulle för all fram-
tid behålla sina privilegier, tionden och räntor af
alla slag, hvilka det på grund af bäfd eller an-
dra titlar innehade; intet kyrkogods kunde genom
köp öfvergå till skattskyldig jord, utan bifall af
kammarkollegium och andra vederbörande myn-
digheter. Afven prestiusen i städerna befriades
från allmänna onera. Till och med presternas
enskilda gårdar skulle, så länge de innehades afi
presten sjelf, hans enka eller omyndiga barn, vara
fria från utskylder, så vida innebafvarne icke;
drefvo något borgerligt yrke. Biskopar, doktorer
och andra om kyrkan förtjente män ville Konun-
gen vid sig yppande tillfälle hafva i nådig åtan-
ke. B:skoparnes gårdar skulle i allt hänseendej
anses lika med adelns, och biskoparnes barn njuta
adeliga privilegier. Biskoparne hade rätt att för-
ordna huspredikanter hos adelsmän, dock borde
de ej missbruka denna rätt. Presterskapet för-
säkrades mot allt intrång. I brottmålsprocesser
mot prester ägde domkapitlet förordna ett ombud,
och ändtligen bekräftas åa nyo presterskapets rätt
alt utgöra ett riksstånd, och vederbörande åläggas
att hålla hand öfver iakttagandet af dessa privi-
legier.
Presteståndet, med undantag af biskoparne, var
likväl ieke tillfreds med dessa privilegier. Då
borgareståndet framställer det anspråket, att de
oadlige måtte äga tillträde till de högsta stats-
embeten, förband sig klerus med samma stånd
(1725) och då de adeliga i en konvention förbun-
do sig att med lif och gods försvara sina frihe-
ter, beslöto sig de tre andra stånden till en så
kallad reservationsakt, för att genom vissa embe-
tens besättande med oadeliga hålla jemnvigt mot
adeln. Denna strid mellan de tre stånden fort-
for ännu, då Gustaf II tillvägabragte en förän-
dring i regeringsformen (4772), genom hvilken
den före 1680 gällande författning sades vara å-
återställd. Konungen skulle nu sjelf tillsätta riks-
rådet, och sammankalla ständerna, som behöllo
sin lagstiftnings- och beskattningsrätt. Riddarhus-
ordningen af 4626, med klassvoteringen, äfven-
som riksdagsordningen 4647 återstältdes. Tre-
hundra familjer af tredje adelsklassen och kom-
mendörerne af riddareordnarne upptogos af den
blott af 43 familjer bestående andra klassen. Tal-
männen inom de två lägsta stinden äfvensom
landtmarskalken skulle utnämnas af Konungen,
men erkebiskopen i Upsala, såsom primas, alitid
vara presteståndets taleman. Tre stånds beslut
skulle gälla, utom i privilegiifrågor. Denna an-
ordning räckte till 4789, då Gustaf Ill genom
örenings- och säkerhetsakten usurperade enväl-
let. Riksstånden förlorade då sin politiska bety-
lelse. Men medan adein förlorade sin uteslutan-
le rätt t:ll statens högsta embeten, lät prestestån-
let på nytt bekräfta sina privilegier, så vida de
cke stredo mot den nya st.tsförfattningen. Adeln
orotesterade i början; men då den vid Gustaf
V:s kröning, år 4800, icke vägrade hyllnings-
eden, kunde den nya författningen betraktas så-
om antagen.
Förf. öfvergår nu till regementsförändringen
1809 och erinrar huru, emot bondeståndets yr-
ande af likhet i beskattningen och af biskops-
mbetenas indragning, och sedan ett löfte om
tåndsprivilegiernas öfverseende blifvit gifvet, Re-
eringsformen antogs, hvarigenom privilegierna
nyo bibehöllos och stlåndsinrättningen i det hela
örblef oförändrad. (Forts. följer).
. o
IM To rm et sr 2 mr JA AA
mmm G oh mm kost mm me förr br oh J— ÖV -- BR RE BR Brr
I —-— —-— -—
mA DAM NSX? mm ARA an ce
0
ti
sj
ti
al
s
re
ti
ir
hi