tIeNIilet, Pall all Delasta sina siolt O. S. Vv. MC:
dessa privilegier afskaffades till en del genom re
formationen, och presterskapet räknades från der
tiden till de ofrälse (icke skattefria, oadeliga) stån
den. Dock förstod ståndet att så begagna om
ständigheterna till sin fördel, att det kort deref
ter kunde uppträda som en inflytelserik korpora
tion. På riksdagen i Wesierås 1327, der de för.
samlade ständerna antogo reformationen, beslöts
att kronans svaga inkomster skulle förstärkas ge-
nom biskoparnes, klostrens och domkapitlens öf-
verflidiga rikedomar. Konungen skulle bestäm-
ma hvad nödvändigt vore till biskoparnes och
domkapitlens anständiga underhåll, samt taga de-
ras slott och fästen i besittning. Klostergodsen
ullerkändes adeln, dock med förbindelse att sörja
för munkarnes underhåll. Adeln borde vidare
återfå de af dess förfäder till kyrkan försålda, för-
pantade eller legerade gods; i första fallet skulle
adeln likväl gifva en ersättning, så vida icke, un-
der den tid presterskapet innehaft godset, köpe-
summan kunde anses ersatt af räntorna. Man ser
alt denna reformation hade utseende af ett kyr-
korån, hvilket dock presterskapet sjelf förskyllat,
då det hulpit adeln att utesluta de oprivilegiera-
de stånden från deltagande i riksdagarne vid an-
dra än de tillfällen, då dessa stånd tillkallades för
att biträda vid genomdrifvandet af presteståndets
egna afsigler. Prelaterne voro nog sluga att icke
motsätta sig nyssnämnde riksdags för dem oför-
delaktiga beslut, utan förklarade sig tillfreds huru
rika eller fattiga Hans Nåde dem hafva wille. I
ett bihang till riksdagsbeslutet förklarades dess-
utom, att intet andeligt embete kunde tillsättas
utan Konungens bifall, och att Konungen kunde
afsätta de af biskoparne tillsatte prester, om han
befann dem ovärdiga. Andliga jurisdiktioner i
verldsliga mål upphäfdes, och presterna underka-
stades verldslig domstol i mål, som ej rörde prest-
embetet, och som skulle afgöras af biskoparne; kyr-
kans bann borde dock användas med mer måtta,
än tillförene. Slutligen uteslötos prelaterne från
riksdagen ). Vi finne likväl äfven hädanefter pre-
sterna på riksdagen, der de inställde sig genom
ombud; de nämnas på riksdagen i Söderköping
45935 omedelbart efter riksrådet och före adeln,
och sednare (4597) mellan den nybildade adeln
af grefvar och friherrar och den gamla. Ännu
ägde man ingen egentlig representationsförfattoing.
Reformationen stadgades först på ett kyrkomöte
i Upsala 4572, genom en af biskopen författad
kyrkoordning, som den 46 Mars 1594 af Sigis-
mund bekräftades. I densamma bibehöllos dom-
kapitlen och stiftsförfattningen: medlemmarne af
domkapit!et nämnas deri. Erkebiskopen skulle
vara kyrkans primas, men ej äga rätt att utan
Konungens tillstånd sammankalla någon national-
församling; stiftsynoder kunde deremot de re-
spektive biskoparne årligen hålla. Presterna skulle
efter hvarje orts bruk tillsättas af Konungen, bi-
skopen eller församlingen. Till biskop skulle pre-
sterskapet föreslå Konungen tre personer, af hvil-
ka han utnämnde endera. Rättighet till tionde
och till frihet från vissa allmänna onera tiller-
kändes presterskapet. Utfärdandet af de egent-
liga prestprivilegierna ägde rum först 4647. En
af Regeringen fattad plan att sätta kyrkan i fuli-
komligt beroende af staten medelst inrättande af
en art kyrkominister (superintendenter) strandade
mot presterskapets häftiga motstånd. Gustaf Adolf
måste bekräfta kyrkoordningen. I början af 47:e
århundradet finna vi presterskapet såsom det an-
dra ståndet på riksdagarne, der det, gemensamt
med adeln och med uteslutande af de lägre stån-
den, tillkräktat sig alla vigtigare ärenden. Till
de allmänna riksdagarne kallade Konungen alla
biskopar, jemte en medlem af domkapitlet och
en prest från hvarje härad. För öfrigt hade adeln
efter reformationen alldeles bekommit öfvervigt.
Icke rog att den kunde hindra hvarje densamma
misshagligt förslag, den hade äfven medelst riks-
rådet tillkräktat sig hela regeringen och bildade
en kastmessig byråkrati, som hårdt tryckte de o-
frälse stånden. Dessa bildade städse under anfö-
rande af presteståndet, såsom deras egentliga in-
telligens (dock med undantag af biskoparne, som
stundom höllo med den högre adeln) och den tal-
rika, lögre adela, en häftig opposition mot be-
mälde byråkrati; så länge denna byråkrati fort-
varade, blefvo imediertid de enstaka bestämmel-
ser, man genomdref mot adelsprivilegierna, för
exempel alt embete och statstjenst skulle äga fö-
reträde framför stånd och börd, temligen bety-
delselösa.
Presterna stredo med adeln om patronatsrätten
och om tionden, hvilken vägrades dem från de
adeliga godsen. Efter försöket att genom inrätt-
ningen af ett generalkonsistorium ställa kyrkan
under adelsbyråkratiens inflytande, stegrades pre-
sternas misstänksamhet och afund till det högsta,
och de gåfvo sig ingen ro förr, än Christina vid
sin kröning 46350 bekräftade de, redan 1647 ut-
färdade privilegierna. Presternas rätt att bilda
elt eget riksstånd blef nu formligen fastställd.
Klerus, till hvilket också universitetet och gym-
nasierna räknas, erhöll bekräftelse på sina gods
och gårdar (som fritogos från borgerliga onera),
så väl som på tionden och andra rättigheter och
inkomster. Privilegierna utsträcktes till och med
ill de skattkyldiga hemman en prest kunde för-
värfva. En prest kunde icke häktas, om han ej
sreps å bar gerning. Åt det högre presterskapet
itlofvades allehanda utmärkelser och kungliga nå-
lebevis, och åt presterskapet i allmänhet, att pre-
tesöner skulle njuta särskildt afseende vid be-
ordringar. Dessa privilegier bidrogo dels ait
tälla klerus upp emot adeln, dels att resa en
lillan — fl 4209 Ta Rn