i-litet lustiga öfver hans äfventyr, och upptäc r-I för stadsmajoren Kummellund hans svågers ver st liga belägenhet. Af en besynnerlig slump h neml. stadsmajoren, som nyligen erhållit unde glrättelse att hans med många tusen kannor brä vin lastade galeas sjunkit vid Wellinge qvarn: ss gjort en promenad till Kastellholmen, för att fö nIströ sig litet. Han träffar der sin kära svåger ss I nyssnämnde sällskap, vill låna penningar af h ålnom och blir utskrattad af de halfrusiga sjömä å nen. Stadsmajoren är en ruinerad man. För: någorlunda reparera affärerna, friar han till d 4l!bedagade men kärliga mamsell Rosennase, ha I dotters guvernant, förmodad arftagerska till nyligen i Söderköping afliden rik morbrors fi mögenhet. Men, såsom Job anmärker, det ingen tur med morbröderna, hvarken här i Stoc holm eller i Söderköping: snart upplyses att mar sell R. blott blifvit tillagd en liten pension af: riksd. banko årligen. Stadsmajoren blir slutlig bjelpt derigenom, att ryktet om svågerns ofantli flrikedomar förstärkt hans kredit, så att det ly alkats häradshöfdingen Westerqvist att åt sin bli vande svärfader auskaffa en leverans af 40,0( tunnor spannemål till undsättning åt de i föl af missvexten beböfvande i Upland. Stadsmaj ren prisar missvexten och gifver i sin glädje ti Westerqvist löfte om mamsell Mathildas hand. Herr Delands utseende och spel som sjömar -Inen Job var, då ref. bevistade detta spektake ypperligt. Herr Broman och fru Isberg (stad: majoren och guvernanten) samt hr Andersson ( häradshöfdingen) utförde skickligt sina roller, de Isistnämnde var väl maskerad. Öfrige medspe Ilandes partier äro obetydliga, och gåfvos oklan I derligt. ) Hvad vi bafva att anmärka gäller sjelfva pjeser Alt förf. till en farce — och detta stycke 5 len sådan — deri lemnar å sido dramatiken strängare fordringar om händelsernas sammanhan Joeh karakterernas utveckling, det betyder mindre det är tillåtet; men den regeln, att ej ens de lägre komedien får falla in i det gemena oc! vidriga, må aldrig förgätas. Men uti rika mor brodern äro alla karakterer, så mycket man der af kan skönja, låga och föraktliga. En af hjel tarne i detta plustspel,, den som leder hela in trigen och slutli,en lyckliggöres med den vackr: flickans hand och hjerta, drifver den satsen, at man miste vara en åsna eller en varg, för at vinna framgång och lycka här i verlden; antingen måste man vara dum, gräsligt dum, eller i högsta måtto glupsk och oförskämd .... Det vill synas som denna tanka föresväfvat förf., då han tecknat styckets hufvudfigurer. Job, den rika morbrodren, hörer omisskänneligen till åsnornas kategori, de öfriga, stadsmajoren, häradshöfdingen och guvernanten, äro vargar; alla äro stöpta i samma form, sjelfviskhet och egennytta är hufvuddraget i deras karakter. Vi kunne icke underlåta, att göra hr Blanche uppmärksam på vådan af den riktning, hvari hans författareskap sålunda allt mer och mer tyckes fördjupa sig. Terentius säger visserligen att komedien skall vara en spegel af lifvet, och den dramatiska konsten har det problemet gemensamt med allt annat bildande konstnärskap, att den i sina målningar ej får afvika ifrån naturen. Men det får icke heller förgätas, att det sköna är en annan oeftergiflig fordran hos konsten. Det kan visst icke derföre förmenas eller klandras, om konstnären väljer sina föremål ur lifvets lägre regioaer, och Bellman t. ex. har bäst bevisat att man kan göra detta med bevarande af idealitet och skönhetssinne. Men om man vid sådana skildringar uppsöker företrädesvis endast det låga, smutsiga och fula, så kan detta omöjligen väcka hvad man kallar ett ästetiskt intryck. Ett sådant är likväl sjelfva konstens ändamål att kunna åstadkomma. Det verkliga lifvet, om det också företer mycken uselhet, saknar likväl icke beller moraliska sköuheter. Framställningen af endast låga handlingar, eller det ondas ständiga seger öfver det goda, till och med utan kontrasten af någon ädel strid deremot, utgör således icke ens någon fullt sann tidsbild; och kan till slutet icke nnat än väcka en känsla af äckel, som, i fall let räcker länge, måste återfalla på författarens rykte och framgång. Det vore stor skada om detta skulle hända en wuktor, som äger i flere andra hänseenden så stora talanger för den dramatiska kompositionen, ch en af de största, den att ofta genom biixtande qvickheter kunna roa åskådaren. Vi äro ;ckså öfvertygade, att hr Blanche med mycken ätthet skall kunna, när han finner det vara puplikens fordran, gifva sina dramatiska skapelser let enda som ännu felas dem, litet mera lyftning sjelfva tonen och tendensen, hvilket ingalunda ;eböfver utesluta den humor, i hvilken han bar å mycken styrka. SOONER rar HP mo fo Po tf I hopp att den kristliga välgörenheten ej trötinar tt räcka en hjelpsam hand till nödens barn, ehuru fta deras klagan höres, får undertecknad till ädta) reNNiIiskAVÄNNEArs ÄMmMma dalsaman da mAlatana fFere oh )