i-litet lustiga öfver hans äfventyr, och upptäc
r-I för stadsmajoren Kummellund hans svågers ver
st liga belägenhet. Af en besynnerlig slump h
neml. stadsmajoren, som nyligen erhållit unde
glrättelse att hans med många tusen kannor brä
- vin lastade galeas sjunkit vid Wellinge qvarn:
ss gjort en promenad till Kastellholmen, för att fö
nIströ sig litet. Han träffar der sin kära svåger
ss I nyssnämnde sällskap, vill låna penningar af h
ålnom och blir utskrattad af de halfrusiga sjömä
å nen. - Stadsmajoren är en ruinerad man. För:
- någorlunda reparera affärerna, friar han till d
4l!bedagade men kärliga mamsell Rosennase, ha
- I dotters guvernant, förmodad arftagerska till
nyligen i Söderköping afliden rik morbrors fi
- mögenhet. Men, såsom Job anmärker, det
ingen tur med morbröderna, hvarken här i Stoc
holm eller i Söderköping: snart upplyses att mar
sell R. blott blifvit tillagd en liten pension af:
riksd. banko årligen. Stadsmajoren blir slutlig
bjelpt derigenom, att ryktet om svågerns ofantli
flrikedomar förstärkt hans kredit, så att det ly
alkats häradshöfdingen Westerqvist att åt sin bli
vande svärfader auskaffa en leverans af 40,0(
tunnor spannemål till undsättning åt de i föl
af missvexten beböfvande i Upland. Stadsmaj
ren prisar missvexten och gifver i sin glädje ti
Westerqvist löfte om mamsell Mathildas hand.
Herr Delands utseende och spel som sjömar
-Inen Job var, då ref. bevistade detta spektake
ypperligt. Herr Broman och fru Isberg (stad:
majoren och guvernanten) samt hr Andersson (
- häradshöfdingen) utförde skickligt sina roller, de
Isistnämnde var väl maskerad. Öfrige medspe
Ilandes partier äro obetydliga, och gåfvos oklan
I derligt.
) Hvad vi bafva att anmärka gäller sjelfva pjeser
Alt förf. till en farce — och detta stycke 5
len sådan — deri lemnar å sido dramatiken
strängare fordringar om händelsernas sammanhan
Joeh karakterernas utveckling, det betyder mindre
det är tillåtet; men den regeln, att ej ens de
lägre komedien får falla in i det gemena oc!
vidriga, må aldrig förgätas. Men uti rika mor
brodern äro alla karakterer, så mycket man der
af kan skönja, låga och föraktliga. En af hjel
tarne i detta plustspel,, den som leder hela in
trigen och slutli,en lyckliggöres med den vackr:
flickans hand och hjerta, drifver den satsen, at
man miste vara en åsna eller en varg, för at
vinna framgång och lycka här i verlden; antin-
gen måste man vara dum, gräsligt dum, eller i
högsta måtto glupsk och oförskämd .... Det vill
synas som denna tanka föresväfvat förf., då han
tecknat styckets hufvudfigurer. Job, den rika
morbrodren, hörer omisskänneligen till åsnornas
kategori, de öfriga, stadsmajoren, häradshöfdingen
och guvernanten, äro vargar; alla äro stöpta i
samma form, sjelfviskhet och egennytta är huf-
vuddraget i deras karakter.
Vi kunne icke underlåta, att göra hr Blanche
uppmärksam på vådan af den riktning, hvari hans
författareskap sålunda allt mer och mer tyckes
fördjupa sig. Terentius säger visserligen att ko-
medien skall vara en spegel af lifvet, och den
dramatiska konsten har det problemet gemensamt
med allt annat bildande konstnärskap, att den i
sina målningar ej får afvika ifrån naturen. Men
det får icke heller förgätas, att det sköna är en
annan oeftergiflig fordran hos konsten. Det kan
visst icke derföre förmenas eller klandras, om
konstnären väljer sina föremål ur lifvets lägre
regioaer, och Bellman t. ex. har bäst bevisat att
man kan göra detta med bevarande af idealitet
och skönhetssinne. Men om man vid sådana
skildringar uppsöker företrädesvis endast det låga,
smutsiga och fula, så kan detta omöjligen väcka
hvad man kallar ett ästetiskt intryck. Ett sådant
är likväl sjelfva konstens ändamål att kunna åstad-
komma. Det verkliga lifvet, om det också före-
ter mycken uselhet, saknar likväl icke beller
moraliska sköuheter. Framställningen af endast
låga handlingar, eller det ondas ständiga seger
öfver det goda, till och med utan kontrasten af
någon ädel strid deremot, utgör således icke ens
någon fullt sann tidsbild; och kan till slutet icke
nnat än väcka en känsla af äckel, som, i fall
let räcker länge, måste återfalla på författarens
rykte och framgång.
Det vore stor skada om detta skulle hända en
wuktor, som äger i flere andra hänseenden så
stora talanger för den dramatiska kompositionen,
ch en af de största, den att ofta genom biixt-
ande qvickheter kunna roa åskådaren. Vi äro
;ckså öfvertygade, att hr Blanche med mycken
ätthet skall kunna, när han finner det vara pu-
plikens fordran, gifva sina dramatiska skapelser
let enda som ännu felas dem, litet mera lyftning
sjelfva tonen och tendensen, hvilket ingalunda
;eböfver utesluta den humor, i hvilken han bar
å mycken styrka.
SOONER rar
HP mo
fo Po tf
I hopp att den kristliga välgörenheten ej trötinar
tt räcka en hjelpsam hand till nödens barn, ehuru
fta deras klagan höres, får undertecknad till ädta)
reNNiIiskAVÄNNEArs ÄMmMma dalsaman da mAlatana fFere oh )