TEATER.
Rika morbror, af A. Blanche.
Denna nya pjes, som några gånger gifvits p
Djurgårdsteatern, är qvick och lustig, såsom d
flesta alster af hr B:s penna, hvilka han redar
länge med frikostig hand strött omkring sig.
Uti en annan tidnings anmälan om ifrågava
rande stycke har blifvit yttradt: att det kan lik-
nas vid en starkt kryddad sillsallat, hvaraf aldrig
kan bli något helt, hvilket omdöme, såsom läsa
ren finner, är något magstarkt — och falskt äf
ven. Verkliga förhållandet är, att mera enhe
och genomförd plan förefinnes i detta, än i någo
af hr B:s förut uppförda lustspel.
Styckets sammanhang är följande:
Vice häradshöfdingen Alfred Westerqvist, er
på visst sätt vigilant ung man, har förälskat sig
i den rike stadsmajoren och riddaren Kummel-
lunds vackra dotter Mathilda, och kanske ännu
mera i hennes penningar. Men det förhåller sig
med tit. Westerqvist, som med en hel hop an-
dra unga män i verken, han har ingen förmögen-
het; och stadsmajor Kummellund, som söker göra
friaren begripligt, att dennes ljuspenningar icke
ens förslå till hushyra och ved, afslår bestämdt
hans anhållan om mamsell Mathildas hand. Stads-
majoren tycker att det kan vara nog med en
stackare i slägten, svågern Job Kurk, hvilken
varit många år till sjös och nu hemkommit, fat-
tig och utblottad. Stadsmajorens betjent har,
med detsamma han blifvit tillsagd att höfligt visa
häradshöfding W. på dörren, erhållit befallning
att köra bort den arme Job. Tit. Westerqvist
är en förslagen man; han hittar på ett ovanligt
medel för sina ändamål, och lyckas ganska väl.
Han låter stadsmajoren förstå att den stackars
Job Kurk alldeles icke är någon stackare, och
att kasta en fattig slägting på porten, det går
väl för sig, yttrar hr W.; men att kasta ut en
stenrik slägtinge, en plantageegare från Rio Ja-
neiro, en millionär... betänk er, hr stadsmajor
och riddarelv... i
Stadsmajoren betänker sig. Skulle väl fan
så hafva drifvit sitt spel?,... Stadsmajoren fat-
tar ett raskt beslut. Job Kurk, som i detsam-
ma inträder, blir emottagen med öppna armar,
får höra många ursäkter öfver det förut honom
visade ohöfliga bemötandet, man ber honom sitta
ner, stadsmajoren förärar honom sin dyrbara
snusdosa, en mängd gäster, som tillkommit, kom-
plimentera den förmente plantageegaren, smutsa
sina glacchandskar vid tryckningen af hans grofva
orena händer, göra sig underrättade om hans fem-
ton skepp äro assurerade, 0. s. v. Job, alldeles
förbryllad, vet i början ej hvad han skall tänka,
men finner sig omsider i sin roll, valkar sin
tuggbuss, och emottager med resignation omfam-
ningar och tacksägelser för 30,000 Piaster, som
han påstås hafva lofvat sin systerdotter Mathilda
i hemgift, då hon en gång gilter sig med härads-
höfdivgen. På sällskapets begäran berättar Jobi
derefter åtskilliga underbara saker om Rio Ja-!
neiro. Lyckliga land!
Silfver ur bergen hemtas der gratis,
Guldet på åkern vexer som potatis.
Der är hvar torpare rik som Carnegie,
Boskapen äter — färsk spenat med ägg i
Hela Stockholm begapar den fantastiskt ut-
styrde mannen, plantageegaren, dex rika mor-
brodren, som gjort sina slägtingar så mycket godt.
Så till vida är allt väl
Men Job kommer en dag på värdshuset å Ka-
stellholmen i sällskap med några gamla kamra-
ter, matroser och jungmän, hvilka göra sig ej
mm ES RK