— —
i luften, likt ett tomt ljud eller en tom rök. —
Om ni älskar eiler hatar, skola er kärlek och ert
hat icke förblifva overksamma; synnerligen skall
ert hat bli lifligt, häftigt och stridsfärdigt. Mar-
kis de la Fare förstår ej att hata, ty ålderdom
och svaghet äro synonyma. Derföre har jag al-
drig för konsuln yppat mina förslag. Det är er,
chevalier, er endast, som jag väljer till förtrogen
af mina planer. Bevisa att jag ej bedragit raig i
mitt val; — bevisa det derigenom, att ni med
en helig ed förpligtar er att understödja mitt
företag!
— Ermelinda, jag svär det, svarade Rudolf,
som, redan insnärd i en mörk labyrint, gerna
ville lära känna utgången, för att, om det ännu
vore tid, kunna draga sig tillbaka.
o— Nå väl, så hög mig, fortfor fru de la Fare.
Är det icke sant att, OM Mirabeau inträder i ge-
neralstaterna, så inkommer, tillika med honom,
konungavärdighetens, presterskapets och adelns
förfall.
Chevalier de Vorbelles, en lättsinnig och föga
djuptänkande man, var långt ifrån alt tänka som
Ermelinda. Imedlertid låtsade han dock dela
hennes öfvertygelse, för att komma under fund
med hvart bon syftade.
— Ja, svarade han derföre, konungavärdighet,
presterskap, adel — allt skall förgås på en gång.
— Bättre då att Mirabeau förgås! ropade Er-
melinda med hemsk energi. — Och Mirabeau
skall falla för min band, träffad af denna dolk,
samma dag som han blir utnämnd.
— ÖOlyckliga! ropade Rudolf. Ett annat rop
svarade utanför dörren,