— — i luften, likt ett tomt ljud eller en tom rök. — Om ni älskar eiler hatar, skola er kärlek och ert hat icke förblifva overksamma; synnerligen skall ert hat bli lifligt, häftigt och stridsfärdigt. Markis de la Fare förstår ej att hata, ty ålderdom och svaghet äro synonyma. Derföre har jag aldrig för konsuln yppat mina förslag. Det är er, chevalier, er endast, som jag väljer till förtrogen af mina planer. Bevisa att jag ej bedragit raig i mitt val; — bevisa det derigenom, att ni med en helig ed förpligtar er att understödja mitt företag! — Ermelinda, jag svär det, svarade Rudolf, som, redan insnärd i en mörk labyrint, gerna ville lära känna utgången, för att, om det ännu vore tid, kunna draga sig tillbaka. o— Nå väl, så hög mig, fortfor fru de la Fare. Är det icke sant att, OM Mirabeau inträder i generalstaterna, så inkommer, tillika med honom, konungavärdighetens, presterskapets och adelns förfall. Chevalier de Vorbelles, en lättsinnig och föga djuptänkande man, var långt ifrån alt tänka som Ermelinda. Imedlertid låtsade han dock dela hennes öfvertygelse, för att komma under fund med hvart bon syftade. — Ja, svarade han derföre, konungavärdighet, presterskap, adel — allt skall förgås på en gång. — Bättre då att Mirabeau förgås! ropade Ermelinda med hemsk energi. — Och Mirabeau skall falla för min band, träffad af denna dolk, samma dag som han blir utnämnd. — ÖOlyckliga! ropade Rudolf. Ett annat rop svarade utanför dörren,