AK mood
befallte honom att ändra taktik och att med egen
band sönderslita den slöja, hvilken ban snart
skulle se sönderslitas af andra, mindre varsamma
händer. Lik de generaler, hvilka göra en falsk
reträtt, svängde chevaliern om och yttrade med
mycken fasthet till sin onkel, och det i den skö-
na markisinnans närvaro:
— Min onkel! ni -sade mig nyss, att mellan
adelsmän äro öppna förklaringar alltid möjliga.
Ogonblicket är inne, då jag finner mig föranlåten
till en förklaring, skulle jag ock dervid förlora
både min onkels och min tants, för mig så o-
skattbara högaktning. — Nej, min värde onkel,
nej, man hade icke bedragit er; jag var verkli-
gen Mirabeaus vän, och det var hos honom jag
tog in, då jag, sent om aftonen d. 8 Februari,
anlände hit till staden, dagen före den dag då
jag första gången hade äran infinna mig hos er.
Vid denna bekännelse lyste en vredens blixt i
markisens ögon. Den unga markisinnan steg upp
från sin stol och krossade chevaliern med en
blick af det djupaste förakt.
— Ni har således gjort narr af Oss, sade hon.
— Ni har spelat en komedi, min herre, tillade
onkeln.
— Fördöm mig icke utan att höra mig, inföll
chevaliern med en af sinnesrörelse darrande röst.
Jag har varit Mirabeaus vän, hans varme, för-
trolige vän, och denna vänskap har varat i tio
års tid. Om detta skall läggas mig till last, så
söker jag ingalunda att derför försvara mig. Men
sedan i går hyser jag för Mirabeau icke allenast
kallsinnighet, utan äfven förakt och afsky.
— En tioårig vänskap slocknar ej på en dag,
svarade konsuln med ironisk ton.
— Stunrdom, svarade chevaliern med lugn, är
en timma nog till skingrande af ett helt lifs vill-
farelser. Tanklös, flyktig och lättsinnig som jag
hittills varit, hade jag aldrig af min vän begärt
redo för hans tänkesätt och politiska grundsatser.
Ni, min onkel, är ej okunnig om hurudan min!
In IT