hvarvid man knappt kan hålla sig från att draga på munnen. Derföre att en sak funnits till, om än under aldrig så mångfaldiga omvexlingar och förändrade skepnader, tillhör den historien! Ingenting är sannare, ty allt tillhör ju historien. Men hvar i herrans namn hafva de värde författarne fått tag i den satsen, att någonting, blott derföre att det tillhört historien, icke skulle utan förebråelse kunna förändras? Man skulle då aldrig gå framåt, och det blir en fullkomlig försteningslära. Att skilja den nuvarande representationen från historien, har dessutom aldrig varit satt i fråga; fastmer skulle den genom en reform helt och hållet öfverlemnas åt eller införlifvas med historien, och för framtiden blifva dess ostörda tillhörighet. (Forts. följer.)