Lä folkförsamlingen för en representation af ymassan Om det åter medgifves att den norska församlingen, i följd af ett konservativt intresses öfvervigt stundom i sina beslut kan göra sig skyldig till ensidighet, så blir det ju påtagligt, att uti detta medgifvande ligger ett försvar för personlighetsprincipen, såsom en motvigt emot en sådan ensidighet. Ty att hvarken vilja inrymma personlighetsprincipen, d. v. s. rättigheten för hvar och en, som i borgerligt bänseende är sui juris, att deltaga i representantvalen mer eller mindre omedelbart, eller tillåta det egendomsintresse, som är det största i samhället, att äfven få ega de flesta rösterna vid dessa val, innebär en fullkomlig reaktion, emedan det tredje icke kan gifvas, utan att kasta makten i händerna på ett fåvälde, hvilket har helt andra intressen, än både mängdens af befolkningen, räknad efter det numeriska antalet, och mängdens af dem som representera den största egendomen i landet. Under ett sådant bemödande ligger, med andra ord, i sjelfva verket endast ett rent privilegiiintresse förborgadt, alldeles af samma slag med dem, hvilkas öfvervigt för närvarande gifver anledning till klagomålen öfver den svenska representationen och som gjort nödvändigheten af dess förbättring erkänd. Angående Konungens absoluta veto, som den norske brochyr-författaren synes önska att få infördt, har redan så mycket blifvit taladt, att allt vidare ordande derom kunde vara öfverflödigt. Den bästa vederläggningen emot de härom anförda argumenterna finnes utan tvifvel i 1824 års Constitutionscommittees förträffliga betänkande, och för öfrigt visar det sätt, hvarpå högsts. Konungens propositioner i detta ämne enhälligt emottogos vid de sista Storthingen, att opinionen härutinnan är tillräckligt rotfästad i alla klasser, för att icke kunna förändras. Denna fråga har också för ögonblicket icke något praktiskt intresse för vårt land, emedan borttagandet af Regeringens veto här PBse blifvit ifrågasatt. Imedlertid kan det ej skäåZ att uppehålla sig vid en omständighet, som blifvit anförd till bevis för behofvet af detta veto. Det är nemligen bekant, att så vida representationens vilja i Norge skall blifva lag, utan eller emot Regeringens samtycke, så måste trenne Storthing efter hvarandra hafva yrkat samma beslut, utan att en enda bokstaf någondera gången får förändras, hvarken i sjelfva saken eller i beslutens uppställning och redaktionsformen. Nu resonnerar brochyr-författaren ungefär så, att om trenne Storthing efter hvarandra vore enhälligt ense om samma beslut, så måste man visserligen antaga detsamma såsom ett så starkt uttryck af folkets vilja och behof, att Regeringen icke borde kunna hindra dess framgång; men deremot, menar han, är det icke alldeles omöjligt, att trenne Storthing efter hvarandra kunna med en ganska ringa öfvervigt emot en betydande minoritets protester genomdrifva ett sådant beslut, och att egentligen för deta fall Konungens sbsoluta veto behöfdes. Detta kan visserligen hafva något sken för sig; men för det första har erfarenheten hittills ickel visat, alt några farliga följder uppstått af S!orthingets ifrågavarande makt; för det andra måste antingen Regeringens moraliska inflytande vara ganska svagt, om den med alla sina bjelpmedel och i förening med minoriteten inom thinget ändock icke skall under loppet af nio år kunna tillvägabringa den ringaste förändring i ett förslag, . som den anser skadligt för landet, eller ock finnes väl någon anledning till den förmodan, att saken utgår ifrån ett verkligt folkets .behof; och för det tredje, återstår alltid den omständigheten, att ingen korporation i verlden kan vara alldeles fri från misstag, hvilka likväl kunna framdeles rättas, om de visa sig medföra betänkliga följder, samt att en Regering och dess embetsmän i detta hänseende icke äro mera fritagne, än en folkförsamling. Vi erinra oss för öfrigt, med anledning af denna fråga, ett förträffligt kapitel uti den bekanta författarinnan Miss Martineaus beskrifning om Förenta Staterna (jemväl utgifven i svensk öfversättning), der hon visar, att om folket i ett demokratiskt samhälle, hvarest det har den allrådande makten (såsom fallet på långt när icke är i Norge), lätt begår missag, så blifva dessa också ingenstädes så hastigt rättade, som under ett sådant statsskick. Vi skole vid ett annat tillfälle måbända meddela ett utdrag af detta läsvärda och intressanta stycke. En särskild farhåga, som gifvit den norske förf. anledning till sina bekymmer, hemtas ifrån den böjelse, som han tycker sig hafva funnit hos den norska representationen, att utvidga kommunernas makt och verkningskrets, under det den söker inskränka de kungliga embetsmännens, ochl göra dem alltmer öfverflödiga. Vi tro oss visserligen hafva anledning att betvifla, att detta ännu på lång tid i någon märkligare måa skall inträffa i ett land, hvarest den verkställande makten ligger så stark i regeringens hand som i Norge. Men om det äfven antages, att på tidens längd någon anledning kan uppstå till den af broschyrförattaren yttrade förmodan, så är det långt ifrån att vi deri kunna se något ondt. Det måste väl medgifvas såsom en hufvudriktning hos hela den nyare tiden, att den arbetar på det problemet att foiken alltmer skola lära att styra ran TA BH mm z?THooE oc ep aa