Lä
folkförsamlingen för en representation af ymassan
Om det åter medgifves att den norska församlin-
gen, i följd af ett konservativt intresses öfvervigt
stundom i sina beslut kan göra sig skyldig till
ensidighet, så blir det ju påtagligt, att uti detta
medgifvande ligger ett försvar för personlighets-
principen, såsom en motvigt emot en sådan ensi-
dighet. Ty att hvarken vilja inrymma personlig-
hetsprincipen, d. v. s. rättigheten för hvar och
en, som i borgerligt bänseende är sui juris, att
deltaga i representantvalen mer eller mindre ome-
delbart, eller tillåta det egendomsintresse, som är
det största i samhället, att äfven få ega de flesta
rösterna vid dessa val, innebär en fullkomlig re-
aktion, emedan det tredje icke kan gifvas, utan
att kasta makten i händerna på ett fåvälde, hvil-
ket har helt andra intressen, än både mängdens
af befolkningen, räknad efter det numeriska an-
talet, och mängdens af dem som representera den
största egendomen i landet. Under ett sådant
bemödande ligger, med andra ord, i sjelfva verket
endast ett rent privilegiiintresse förborgadt, all-
deles af samma slag med dem, hvilkas öfvervigt
för närvarande gifver anledning till klagomålen
öfver den svenska representationen och som gjort
nödvändigheten af dess förbättring erkänd.
Angående Konungens absoluta veto, som den
norske brochyr-författaren synes önska att få in-
fördt, har redan så mycket blifvit taladt, att allt
vidare ordande derom kunde vara öfverflödigt.
Den bästa vederläggningen emot de härom anför-
da argumenterna finnes utan tvifvel i 1824 års
Constitutions- committees förträffliga betänkande,
och för öfrigt visar det sätt, hvarpå högsts. Ko-
nungens propositioner i detta ämne enhälligt
emottogos vid de sista Storthingen, att opinionen
härutinnan är tillräckligt rotfästad i alla klasser,
för att icke kunna förändras. Denna fråga har
också för ögonblicket icke något praktiskt intresse
för vårt land, emedan borttagandet af Regerin-
gens veto här PBse blifvit ifrågasatt. Imedlertid
kan det ej skäåZ att uppehålla sig vid en om-
ständighet, som blifvit anförd till bevis för behof-
vet af detta veto. Det är nemligen bekant, att
så vida representationens vilja i Norge skall blif-
va lag, utan eller emot Regeringens samtycke,
så måste trenne Storthing efter hvarandra hafva
yrkat samma beslut, utan att en enda bokstaf
någondera gången får förändras, hvarken i sjelfva
saken eller i beslutens uppställning och redak-
tionsformen. Nu resonnerar brochyr-författaren
ungefär så, att om trenne Storthing efter hvar-
andra vore enhälligt ense om samma beslut, så
måste man visserligen antaga detsamma såsom ett
så starkt uttryck af folkets vilja och behof, att
Regeringen icke borde kunna hindra dess fram-
gång; men deremot, menar han, är det icke all-
deles omöjligt, att trenne Storthing efter hvaran-
dra kunna med en ganska ringa öfvervigt emot
en betydande minoritets protester genomdrifva ett
sådant beslut, och att egentligen för deta fall
Konungens sbsoluta veto behöfdes.
Detta kan visserligen hafva något sken för sig;
men för det första har erfarenheten hittills ickel
visat, alt några farliga följder uppstått af S!or-
thingets ifrågavarande makt; för det andra måste
antingen Regeringens moraliska inflytande vara
ganska svagt, om den med alla sina bjelpmedel
och i förening med minoriteten inom thinget än-
dock icke skall under loppet af nio år kunna till-
vägabringa den ringaste förändring i ett förslag, .
som den anser skadligt för landet, eller ock fin-
nes väl någon anledning till den förmodan, att
saken utgår ifrån ett verkligt folkets .behof; och
för det tredje, återstår alltid den omständigheten,
att ingen korporation i verlden kan vara alldeles
fri från misstag, hvilka likväl kunna framdeles
rättas, om de visa sig medföra betänkliga följder,
samt att en Regering och dess embetsmän i detta
hänseende icke äro mera fritagne, än en folkför-
samling. Vi erinra oss för öfrigt, med anledning
af denna fråga, ett förträffligt kapitel uti den be-
kanta författarinnan Miss Martineaus beskrifning
om Förenta Staterna (jemväl utgifven i svensk
öfversättning), der hon visar, att om folket i ett
demokratiskt samhälle, hvarest det har den all-
rådande makten (såsom fallet på långt när icke
är i Norge), lätt begår missag, så blifva dessa
också ingenstädes så hastigt rättade, som under
ett sådant statsskick. Vi skole vid ett annat till-
fälle måbända meddela ett utdrag af detta läs-
värda och intressanta stycke.
En särskild farhåga, som gifvit den norske förf.
anledning till sina bekymmer, hemtas ifrån den
böjelse, som han tycker sig hafva funnit hos den
norska representationen, att utvidga kommuner-
nas makt och verkningskrets, under det den sö-
ker inskränka de kungliga embetsmännens, ochl
göra dem alltmer öfverflödiga. Vi tro oss visser-
ligen hafva anledning att betvifla, att detta ännu
på lång tid i någon märkligare måa skall inträffa
i ett land, hvarest den verkställande makten lig-
ger så stark i regeringens hand som i Norge.
Men om det äfven antages, att på tidens längd
någon anledning kan uppstå till den af broschyr-
förattaren yttrade förmodan, så är det långt
ifrån att vi deri kunna se något ondt. Det må-
ste väl medgifvas såsom en hufvudriktning hos
hela den nyare tiden, att den arbetar på det
problemet att foiken alltmer skola lära att styra
ran TA BH mm z?THooE oc ep aa