—— — .tn— . no—— A?
mansmidas om mig. Jag utmålas såsom en arg
hund, åt hvilken provencalerne böra akta sig att
skänka sitt förtroende. At dem, hvilka kommit
och berättat mig detta, har jag sagt: Om jag är
en arg hund, så är det största skäl i verlden att
utvälja mig, ty despotismen och privilegierna
skola dö af mina bettv. — Detta svar har drif-
vit denna högmodiga adels afsky till det yttersta;
pösande och dum, som den är, retas den af de
entusiastiska rop, hvarmed folket beledsagar mig.
I går afton var det som den egentliga stormen
utbröt. Markis de La Fare, din morbror, åbero-
pade en gammal förordning af år 4620, i anled-
ning hvaraf jag förnekades rättigheten att hafva
säte och stämma bland Provences adel. Etfter
att hafva gjort allt, hvad göras kunde, för att reta
mig till någon öfverilad handling, togo de, då de
sågo detta sitt försök misslyckas, det partiet att
formera en deliberation, som uteslöt mig af det
föreburna skälet, att jag var godsegare på landet,
men icke egendomsegare i staden.
— Jag kan icke inse hvari denna stora skill-
nad består, anmärkte Vorbelles.
— Den är ingen, den är illusorisk, återtog Mi-
rabeau. — Detta är dumt, lågt, olagligt och be-
fängdt. Alla rättänkande menniskor hbafva ogil-
lat denna låghet. Från alla håll har man hör!
klagomål öfver adeln. Och vet du hvad adelr
svarade? .,. Här skall du få höra: )Vi ville, föj
hvad pris som: helst, göra oss af med Mirabeau
om det ej hade lyckats oss, så hade vi föroläm
pat honom; och om han då hade dödat en a
oss, så hade han ej sluppit ut med lifvet, utar
att trampa på allas våra döda kroppar. — SÅ
tänkte de genom mord rättfärdiga sin obillighet.
— Mord!... men det är ju förskräckligt! sad
Forbelles. ;
— Allt detta, återtog Mirabeau, — komme;
att hafva de följder, som ödet vill; men om de
) Ordagrant ur Mirabeaus bref till herr de Comps