MIRABEAU OCH MIRABELLE. HISTORISK NOVELL AF HIPPOLYTE BADOU. Mirabeaus lefnad har, liksom alla store mäns, blifvit, från början till slut, omrörd af alla panegyrister, alla pamflett-, memoiroch novellskrifvare. Derföre göra vi icke heller anspråk på alt finna någon ny ledtråd ur denna labyrint, hvarest det dock återstår så många saker att upptäcka. De händelser, vi gå att anföra, äro för historien hvad en episod är för ett poem, hvad en medaljong är på en stor tryckt duk. Fredsdomaren Mirabeau, farbror till den store talaren, har någorstädes beskrifvit staden Aix sålIunda: En stad, stor som en snusdosan. — Det är i denna snusdosa som vi gå att inkrustera vår medaljong, öfvertygade att en sådan ram är stor nog till proportionerna af ett sådant ämne. I. PISTOLEN. Det var den 8 Febr. 4789. Klockan var tio på aftonen. Timslaget) slog i metropolitankyrkan och upprepades, som ett echo, från klocka till klocka, hvilka hängde i höga staplar, ty någon annan kyrka fanns der icke; äfven i det inre af klostren hörde man detta ljud upprepas. Natten var mörk och kall, det var stark blåst, och stora hvirflar af våt snö slogo än mot husens gaflar, än mot de stängda luckorna. Man hörde, från alla håll, ingenting annat än vindens pipande och gnället af de af och an gungande lyktorna. Intet enda menniskosteg hördes på gatorna — man skulle kunnat tro att staden var utdöd. — Den var dock icke död; nej — den lilla staden bade blott stängt sina portar och luckor och Jagt sig att sofva, på en viss timma, såsom barn och gamla pläga göra. En enda person vakade och arbetade i denna atmosfer af hvila och sömn. Uti en fördjupning, eller insvängning af Place des Precheurs, i andra våningen af ett nytt hus,