DER Uf MHULCONCIg OLM all CI SLUWI ITaRLIVIL UCKal, äfven i mnationalförsamlingen finnes, som anser detta onda endast kunna afhjelpas genom att ptilligga konungen det absoluta veto, såsom det pbästa medlet för beskyddandet af friheten sjelf och till befordran af landets civilisation och lyckan. Vi tage således för gifvet, att en opinion, unsefärligen sådan den här blifvit uttryckt, verkligen finnes till hos en minoritet, låt äfven vara ansenlig nog till antalet, inom sjelfva Norge. Men häruti ligger egentligen ingenting som är egnadt att förvåna och öfverraska såsom en ny upptäckt om allmänna tänkesättets beskaffenhet, och hvaraf man sålunda äfven här i Sverge kunde draga stora och vigtiga slutföljder för representationsfrågans behandling. Fastmer ligger deruti någonting, som i följd af sakernas inre natur måste så vara, alldeles oberoende af de factiska resultaterna af Storthingens verksamhet, och ganska väl kan, äfven om de skarpa beskyllningarna samt och synnerligen befinnas ogrundade, fortfara lika väl som förut 1 minoritetens inbillning, just i följd af den ifrågavarande inre nödvändigheten. För att fatta detta, eller att ett visst spändt förhållande hos embetsmannaklassen, såsom ett helt betraktadt, måste äga rum mot Storthinget för hvarje gång, som pluraliteten i det sednare utgöres af den jordbrukande klassen eller hvad man kallat bonderegementet, är det knappt nödigt att hafva varit i Norge. Man kan göra sig en ganska lefvande föreställning derom, blott genom att hafva hört den ton, som bland en stor del af militären och de högre civila embetsmännen här i Sverge — utan att behöfva tala om adel och biskopar — låtit höra sig emot de sista riksdagarnas borgareoch bondestånd, sedan dessa börjat visa en mera sammanhållande kraft. Det skulle nemligen ingalunda vara svårt, om man gjorde sig mödan att genomleta årgångarna af Svenska Minerva eller Biet under 4840 och 4844 årens riksdagar, eller några brochyrer sådana som den om Publicitet och publicister, Dagens händelser bedömda af en landtman, Tidens oro och tidens kraf, med många flera dylika som också varit dedicerade till minoriteten eller de tänkande och således jemväl talat i intelligensens namn — det skulle, säga vi, ingalunda vara svårt, att i dessa skrifter sammanleta tillvitelser emot våra borgareoch bondestånd, om trångbröstighet, okunnighet, m. m., fullt motsvarande dem, som den norska brochyren innehåller mot Storthingen. Skälet härtill är hufvudsakligen, att all embetsmannamakt, som är permanent hos personerna, d. v. s. der desse icke tillsättas genom val af folket och blott för viss tid, utan äro utnämnde af regeringen och innehafva sina embeten såsom lifstidsegendom, måste hysa en naturlig jalusi mot en stark folkmakts öfvervigt, och det af följande orsaker: att embetsmännen hafva sin hufvudsakliga och ständiga sysselsättning hvar och en vid någon länk i regeringsbestyrets machineri, och således redan derföre anse sig såsom företrädesvis representerande den offentliga principen i samhället, samt följaktligen måste vara böjde att! betrakta området för sina befattningar såsom en dem tillhörig enskild mark, som bör vara fredad för allt intrång utifrån; samt att de äro ibesittning af rutin och specialkunskaper i afseende på detaljerna, hvilket kommer dem att med en viss förnämhet blicka ned på det profana folkets anspråk, att äfven hafva ett ord med i laget om föremålen för deras verksamhet. En ännu mera klar föreställning härom kan hemtas från ett serskildt inhemskt exempel. Hvem erinrar: sig icke t. ex. med hvilka förnäma axelryckningar, att icke säga hånlöje, männen af facket bemött diskussionerna uti riksstånden rörande frågorna om försvarsverket, och att äfven de mera upplyste af riksdagsmännen, när de yttrat sig öfver dessa ämnen, blifvit frikostigt betitlade med både trångbröstighet och okunnighet,. Nu är det väl också sannt, att en riksdagsman, såvida han ej specielt hör till yrket, omöjligen kan säga huru ett vapen skall skötas och försvaret för detsamma specielt inrättas, ett skepp byggas, en flotta manövreras, ett fältläger uppslås och anordnas m. m. så, som den studerade eller erfarne militären, serdeles i vår tid, då krigareståndet både är utmärkt på sin speciella bildningslinea, och i allmänhet besitter goda förberedande allmänna kunskaper. Men deremot ärer ingen kunna neka, att vissa allmännare fråsor om försvaret ligga så under den allmänna ankeförmågans domsrätt, att en representation kan ika väl som männen af facket afgöra desamma, och ganska ofta finner man till och med, att de ednare just i följd af rutinen eller af kärlek till vad de en längre tid sysselsatt sig med, så fastvänga dervid och stelna i sina åsigter, att de äro le siste att erkänna behofvet af förändringar, och åledes med misstroende eller en förnäm medöman betrakta hvad som går ut på att rubba det samla, så vida det ej utgått från dem sjelfva. Ivem kan t. ex, förundra sig om en fregattkapen eller amiral, som har allting väl och beqvämt nrättadt i sin kajuta, och sjelf är såsom en furte på sitt däck, icke gerna ser om sjöförsvaret ;enom ångfartyg och skärgårdsvapen beröfvas en lel af den poesi, som tillhör lefnadssättet på en eglande örlogsman? Men om nu en sådan jalusi äger rum emot epresentationen äfven här, der den sednare likäl är så föga mäktig, så kan den naturligtvis eka hlifva mindra I ett land agsara Nara dar NA AA -—av -— mA sm TRO a ar BLA PP me pr Fr KeA ti-)