DER Uf MHULCONCIg OLM all CI SLUWI ITaRLIVIL UCKal,
äfven i mnationalförsamlingen finnes, som anser
detta onda endast kunna afhjelpas genom att
ptilligga konungen det absoluta veto, såsom det
pbästa medlet för beskyddandet af friheten sjelf
och till befordran af landets civilisation och
lyckan.
Vi tage således för gifvet, att en opinion, un-
sefärligen sådan den här blifvit uttryckt, verkli-
gen finnes till hos en minoritet, låt äfven vara
ansenlig nog till antalet, inom sjelfva Norge. Men
häruti ligger egentligen ingenting som är egnadt
att förvåna och öfverraska såsom en ny upptäckt
om allmänna tänkesättets beskaffenhet, och hvaraf
man sålunda äfven här i Sverge kunde draga
stora och vigtiga slutföljder för representations-
frågans behandling. Fastmer ligger deruti någon-
ting, som i följd af sakernas inre natur måste så
vara, alldeles oberoende af de factiska resultater-
na af Storthingens verksamhet, och ganska väl
kan, äfven om de skarpa beskyllningarna samt
och synnerligen befinnas ogrundade, fortfara lika
väl som förut 1 minoritetens inbillning, just i
följd af den ifrågavarande inre nödvändigheten.
För att fatta detta, eller att ett visst spändt
förhållande hos embetsmannaklassen, såsom ett
helt betraktadt, måste äga rum mot Storthinget
för hvarje gång, som pluraliteten i det sednare
utgöres af den jordbrukande klassen eller hvad
man kallat bonderegementet, är det knappt nö-
digt att hafva varit i Norge. Man kan göra sig
en ganska lefvande föreställning derom, blott ge-
nom att hafva hört den ton, som bland en stor
del af militären och de högre civila embetsmän-
nen här i Sverge — utan att behöfva tala om
adel och biskopar — låtit höra sig emot de sista
riksdagarnas borgare- och bondestånd, sedan dessa
börjat visa en mera sammanhållande kraft. Det
skulle nemligen ingalunda vara svårt, om man
gjorde sig mödan att genomleta årgångarna af
Svenska Minerva eller Biet under 4840 och 4844
årens riksdagar, eller några brochyrer sådana som
den om Publicitet och publicister, Dagens hän-
delser bedömda af en landtman, Tidens oro och
tidens kraf, med många flera dylika som också
varit dedicerade till minoriteten eller de tänkan-
de och således jemväl talat i intelligensens
namn — det skulle, säga vi, ingalunda vara svårt,
att i dessa skrifter sammanleta tillvitelser emot
våra borgare- och bondestånd, om trångbröstighet,
okunnighet, m. m., fullt motsvarande dem, som
den norska brochyren innehåller mot Storthingen.
Skälet härtill är hufvudsakligen, att all embets-
mannamakt, som är permanent hos personerna,
d. v. s. der desse icke tillsättas genom val af
folket och blott för viss tid, utan äro utnämnde
af regeringen och innehafva sina embeten såsom
lifstidsegendom, måste hysa en naturlig jalusi mot
en stark folkmakts öfvervigt, och det af följande
orsaker: att embetsmännen hafva sin hufvudsak-
liga och ständiga sysselsättning hvar och en vid
någon länk i regeringsbestyrets machineri, och
således redan derföre anse sig såsom företrä-
desvis representerande den offentliga principen i
samhället, samt följaktligen måste vara böjde att!
betrakta området för sina befattningar såsom
en dem tillhörig enskild mark, som bör vara fre-
dad för allt intrång utifrån; samt att de äro ibe-
sittning af rutin och specialkunskaper i afseende på
detaljerna, hvilket kommer dem att med en viss
förnämhet blicka ned på det profana folkets anspråk,
att äfven hafva ett ord med i laget om föremå-
len för deras verksamhet. En ännu mera klar före-
ställning härom kan hemtas från ett serskildt in-
hemskt exempel. Hvem erinrar: sig icke t. ex.
med hvilka förnäma axelryckningar, att icke säga
hånlöje, männen af facket bemött diskussionerna
uti riksstånden rörande frågorna om försvarsver-
ket, och att äfven de mera upplyste af riksdags-
männen, när de yttrat sig öfver dessa ämnen,
blifvit frikostigt betitlade med både trångbrö-
stighet och okunnighet,. Nu är det väl också
sannt, att en riksdagsman, såvida han ej specielt
hör till yrket, omöjligen kan säga huru ett vapen
skall skötas och försvaret för detsamma specielt
inrättas, ett skepp byggas, en flotta manövreras,
ett fältläger uppslås och anordnas m. m. så, som den
studerade eller erfarne militären, serdeles i vår
tid, då krigareståndet både är utmärkt på sin spe-
ciella bildningslinea, och i allmänhet besitter goda
förberedande allmänna kunskaper. Men deremot
ärer ingen kunna neka, att vissa allmännare frå-
sor om försvaret ligga så under den allmänna
ankeförmågans domsrätt, att en representation kan
ika väl som männen af facket afgöra desamma,
och ganska ofta finner man till och med, att de
ednare just i följd af rutinen eller af kärlek till
vad de en längre tid sysselsatt sig med, så fast-
vänga dervid och stelna i sina åsigter, att de äro
le siste att erkänna behofvet af förändringar, och
åledes med misstroende eller en förnäm medöm-
an betrakta hvad som går ut på att rubba det
samla, så vida det ej utgått från dem sjelfva.
Ivem kan t. ex, förundra sig om en fregattkap-
en eller amiral, som har allting väl och beqvämt
nrättadt i sin kajuta, och sjelf är såsom en fur-
te på sitt däck, icke gerna ser om sjöförsvaret
;enom ångfartyg och skärgårdsvapen beröfvas en
lel af den poesi, som tillhör lefnadssättet på en
eglande örlogsman?
Men om nu en sådan jalusi äger rum emot
epresentationen äfven här, der den sednare lik-
äl är så föga mäktig, så kan den naturligtvis
eka hlifva mindra I ett land agsara Nara dar
NA - AA -—- av -—
mA sm TRO a ar BLA PP me pr Fr KeA
ti-)