för det mesta torde göra dem mindre benägn att, utan nödtvång, acceptera och erkänna dej demokratiska principen, såsom den öfvervägan de i lagstiftningen — så finner man att det ä ännu angelägnare, att åtminstone inga faktisk misstag eller verkliga osanningar till det demo kratiska elementets nedsättande må få tillfälle at rotfästa sig, derigenom att de lemnas utan veder läggning, serdeles om denna liggeriförhanden i sak förhållanden, och detta är skälet, hvarföre vi ans nödigt att egna en något närmare uppmärksamhe åt de ifrågavarande artiklarne. Den omtalta skriften, så vidt man kan döm: till dess innehåll af de utdrag, som finnas inför da i de ofvan citerade tidningarna — och dett: gifver redan tillräckliga ämnen till anmärkninga — sysselsätter sig dels med att karakterisera stats skicket i Norge, sådant det nu skall befinnas för ögonen, dels också att förutspå, hvad som skal hända i framtiden, i fall sakerna fortgå enlig! närvarande utsigter. Vi skola företaga dessa båda delar till betraktande serskildt. a Författaren börjar, enligt citationen i Minerva. likasom att försvara konstitutionen emot åtskilliga tillvitelser emot densamma, medelst det yttrandet, att denna konstitution, fastän visserligen icke något utomordentligen förträffligt arbete, likväl icke heller är så bristfälligt, att det med skäl kan befaras komma att leda till statsförfattningens upplösning,. Men man fianer snart derefter, hvarthän ban vidare kommer härifrån, och denna del är så märklig, att ett stycke deraf bör ordagrannt införas: Det är, heter det, ett temligen allmänt fel, att, när de borgerliga angelägenheterna, i ett eller annat hänseende, taga en olycklig vändning, vill man gerna gifva lagarne skulden derföre, fastän de egentliga orsakerna ligga långt djupare, och skulle hafva frambragt samma verkningar, huru än lagarne hade varit inrättade. Ehuruväl således vår grundlag egentligen är långt ifrån att vara fri från fel. är det dock icke dess skuld, att våra politiska förhållanden icke äro som de borde vara. Skrifna grundlagar kunna i och för sig icke uträtta annat, än att undanrödja hindren för nationens fria utveckling; men andan, som skall göra till en sanning den idt, hvilken bokstafven söker att beteckna, måste utgå ur nationens eget hjerta. Derföre kan ingen skrifven grundlag gifva åt en nation en bättre författning än den, hvartill nationen, enligt sin utveckling, är vuxen, och det är utan tvifvel orsaken till, att vårt politiska tillstånd icke är bättre, än det är. Den trångbröstighet, det oförstånd, den bornerade sjelfklokhet och det egoistiska öfvermod, midt uti den tjockaste okunnighet, som i sednare tid alltmer och mer söka att göra sig gällande på våra storthing, härröra icke af felaktiga stadganden i grundlagen, utan äro ett sannt uttryck af nationens egen politiska utveckling. Hvad grundlagen kunde göra, var att kalla nationen till politiskt Hf, och det har den gjort. Huruledes dettalif skulle forma sig, fick bero af högre lagar än dem, som konstituenterne författade på Eidsvold. När man således bar trott, att i nationalförsamlingen kunde inblåsas en bättre anda, genom att förändra grundlagens bestämmelser om valsättet, rösträtten och valbarheten, så är det utan tvifvel en illusion. Visst äro de vilkor, som vår grundlag uppställer för rösträtten, icke stränga. I Frankrike t. ex. är allenast en af 480 invånare röstberättigad; hos oss omkring hvar 70:de. Men om det betänkes, att representanterne hos oss väljas genom indirekta val, och att endast de utvalda valmännen välja, så får man erkänna, att detta system svårligen tillåter någon högre census. Deremot kan det icke nekas, att det är föga rimlighet uti att, såsom grundlagen gjort, befalla att hvarje distrikts representanter skola alla väljas inom det sjelf. Jemväl i flera andra hänseenden kunde visserligen valsättet förbättras, men andan i nationalförsamlingen skulle derigenom svårligen kun-. na uti någon särdeles väsentlig mån förändras. På enahanda sätt förhåller det sig med nationalförsamlingens organisation. Norge har icke i sitt sköte elementer till två kamrar, och en sådan institution skulle derföre sannolikt antingen hafva blifvit alldeles onationa! och således verkande mot sitt ändamål, eller ock a!ldeles overksam, såsom Storthingets indelning i Odelsthing och Lagthing är det. Så länge våra tillgångar, så väl i ekonomiskt som intellektuelt hänseende, äro så utomordentligt fattiga, som de ännu äro, kunna vi svårligen vänta att genom skrifna lagar tillvägabringa någon särdeles dugligare nationalförsamling, än den, som vi nu hafva. En nationalförsamling, som icke till stor del består af bönder, skulle, enligt Norges naturliga förhållanden, knappast vara någon verklig nationalförsamling. Icke heller kan det, under nuvarande förhållanden, anses för något betydligt fel, att vår grundlag icke gifver Konungen rätt till att upplösa nationalförsamlingen och påbjuda nya val. Ty om denna institution skall hafva någon verklig betydelse och nytta, förutsätter den en politisk utveckling hos nationen, som det norska foiket ännu är mycket långt ifrån att hafva uppnått. Säkert är likväl att grundlagen, dess tekniska ofullkomligheter å sido, lider af tvenne kardinalfel, som allaredan haft skadliga följder, och som, derest de icke afhjelpas, kunna blifva af oberäknelig verkan. Dessa brister bestå deruti, att grundlagen icke medgifver regeringens medlemmar tillräde till deltagande i Storthingets förhandlingar, och att den tilllägger Konungen allenast ett suspensivt veto i afseende på lagbeslut. ÅS dat hän sntanmna menat an st ham nKaa 18