för det mesta torde göra dem mindre benägn
att, utan nödtvång, acceptera och erkänna dej
demokratiska principen, såsom den öfvervägan
de i lagstiftningen — så finner man att det ä
ännu angelägnare, att åtminstone inga faktisk
misstag eller verkliga osanningar till det demo
kratiska elementets nedsättande må få tillfälle at
rotfästa sig, derigenom att de lemnas utan veder
läggning, serdeles om denna liggeriförhanden i sak
förhållanden, och detta är skälet, hvarföre vi ans
nödigt att egna en något närmare uppmärksamhe
åt de ifrågavarande artiklarne.
Den omtalta skriften, så vidt man kan döm:
till dess innehåll af de utdrag, som finnas inför
da i de ofvan citerade tidningarna — och dett:
gifver redan tillräckliga ämnen till anmärkninga
— sysselsätter sig dels med att karakterisera stats
skicket i Norge, sådant det nu skall befinnas för
ögonen, dels också att förutspå, hvad som skal
hända i framtiden, i fall sakerna fortgå enlig!
närvarande utsigter. Vi skola företaga dessa båda
delar till betraktande serskildt. a
Författaren börjar, enligt citationen i Minerva.
likasom att försvara konstitutionen emot åtskilliga
tillvitelser emot densamma, medelst det yttrandet,
att denna konstitution, fastän visserligen icke nå-
got utomordentligen förträffligt arbete, likväl icke
heller är så bristfälligt, att det med skäl kan be-
faras komma att leda till statsförfattningens upp-
lösning,. Men man fianer snart derefter, hvart-
hän ban vidare kommer härifrån, och denna del
är så märklig, att ett stycke deraf bör ordagrannt
införas:
Det är, heter det, ett temligen allmänt fel, att,
när de borgerliga angelägenheterna, i ett eller annat
hänseende, taga en olycklig vändning, vill man gerna
gifva lagarne skulden derföre, fastän de egentliga or-
sakerna ligga långt djupare, och skulle hafva fram-
bragt samma verkningar, huru än lagarne hade varit
inrättade. Ehuruväl således vår grundlag egentligen
är långt ifrån att vara fri från fel. är det dock icke
dess skuld, att våra politiska förhållanden icke äro
som de borde vara. Skrifna grundlagar kunna i och
för sig icke uträtta annat, än att undanrödja hindren
för nationens fria utveckling; men andan, som skall
göra till en sanning den idt, hvilken bokstafven sö-
ker att beteckna, måste utgå ur nationens eget hjerta.
Derföre kan ingen skrifven grundlag gifva åt en na-
tion en bättre författning än den, hvartill nationen,
enligt sin utveckling, är vuxen, och det är utan
tvifvel orsaken till, att vårt politiska tillstånd icke är
bättre, än det är. Den trångbröstighet, det oför-
stånd, den bornerade sjelfklokhet och det egoistiska
öfvermod, midt uti den tjockaste okunnighet, som i
sednare tid alltmer och mer söka att göra sig gäl-
lande på våra storthing, härröra icke af felaktiga
stadganden i grundlagen, utan äro ett sannt uttryck
af nationens egen politiska utveckling. Hvad grund-
lagen kunde göra, var att kalla nationen till politiskt
Hf, och det har den gjort. Huruledes dettalif skulle
forma sig, fick bero af högre lagar än dem, som kon-
stituenterne författade på Eidsvold.
När man således bar trott, att i nationalförsam-
lingen kunde inblåsas en bättre anda, genom att för-
ändra grundlagens bestämmelser om valsättet, röst-
rätten och valbarheten, så är det utan tvifvel en il-
lusion. Visst äro de vilkor, som vår grundlag upp-
ställer för rösträtten, icke stränga. I Frankrike t.
ex. är allenast en af 480 invånare röstberättigad; hos
oss omkring hvar 70:de. Men om det betänkes, att
representanterne hos oss väljas genom indirekta val,
och att endast de utvalda valmännen välja, så får
man erkänna, att detta system svårligen tillåter nå-
gon högre census. Deremot kan det icke nekas, att
det är föga rimlighet uti att, såsom grundlagen gjort,
befalla att hvarje distrikts representanter skola alla
väljas inom det sjelf. Jemväl i flera andra hänseen-
den kunde visserligen valsättet förbättras, men andan
i nationalförsamlingen skulle derigenom svårligen kun-.
na uti någon särdeles väsentlig mån förändras. På
enahanda sätt förhåller det sig med nationalförsam-
lingens organisation. Norge har icke i sitt sköte e-
lementer till två kamrar, och en sådan institution
skulle derföre sannolikt antingen hafva blifvit allde-
les onationa! och således verkande mot sitt ändamål,
eller ock a!ldeles overksam, såsom Storthingets in-
delning i Odelsthing och Lagthing är det. Så länge
våra tillgångar, så väl i ekonomiskt som intellektuelt
hänseende, äro så utomordentligt fattiga, som de än-
nu äro, kunna vi svårligen vänta att genom skrifna
lagar tillvägabringa någon särdeles dugligare natio-
nalförsamling, än den, som vi nu hafva. En natio-
nalförsamling, som icke till stor del består af bön-
der, skulle, enligt Norges naturliga förhållanden, knap-
past vara någon verklig nationalförsamling. Icke
heller kan det, under nuvarande förhållanden, anses
för något betydligt fel, att vår grundlag icke gifver
Konungen rätt till att upplösa nationalförsamlingen
och påbjuda nya val. Ty om denna institution skall
hafva någon verklig betydelse och nytta, förutsätter
den en politisk utveckling hos nationen, som det
norska foiket ännu är mycket långt ifrån att hafva
uppnått.
Säkert är likväl att grundlagen, dess tekniska o-
fullkomligheter å sido, lider af tvenne kardinalfel,
som allaredan haft skadliga följder, och som, derest
de icke afhjelpas, kunna blifva af oberäknelig ver-
kan. Dessa brister bestå deruti, att grundlagen icke
medgifver regeringens medlemmar tillräde till delta-
gande i Storthingets förhandlingar, och att den till-
lägger Konungen allenast ett suspensivt veto i afse-
ende på lagbeslut.
ÅS dat hän sntanmna menat an st ham nKaa 18