nom, och då han deruti såg, att junker Wenzel
blifvit dömd till två års fängelse, kastade han sig
uppfylld af erkänsla, ned för kurfursten, med
händerna korsade öfver bröstet, och försäkrade
erkekanslern, i det han stod upp och lade sing
händer på hans knän, att nu var hans enda ön-
skan på jorden uppfylld. Derpå trädde ban fram
till hästarne, mönstrade dem och klappade deras
feta halsar, samt närmade sig åter kanslern med
len förklaring, att han skänkte dem till sina två
söner, Heinrich och Leopold. Kanslern svarade
vänligt, att allt skulle ske efter hans önskan, och
pad honom handla med de öfriga sakerna i kny-
et, efter eget behag. — Derefter kallade Kobl-
aas på Herses gamla moder, som stod ibland
nängden, och räckande henne byltet, sade han:
Der, moder! Det hörer dig tilll — Tillika lem-
nade han henne skadeersättningssumman, såsom
en hjelp på gamla dagar.
Då ropade kurfursten: Kohlhaas, hästhandlare!
Sedan du sålunda fått din rätt, gör dig likaledes
redo, att gifva det kejserliga majestätet sin, hvars
landsfred du brutit och hvars fullmäktig står
här. — Kohlhaas aftog sin hatt, kastade den på
marken och sade, att han vore redo. Sedan han
innu en gång tagit barnen i sina armar, kysst
lem och tryckt dem till sitt bröst, öfverlemnade
an dem till amtmannen ifrån Kohlhaasenbräck,
ch under det denne med stilla tårar bortförde
lem, trädde han fram till blocket. Han var jus!
sysselsatt att upplösa sin halsduk och öppna sin
brösteduk, då han, vid en förfärlig blick, som
han slungade bort i menniskohvimlet, upptäckte
den välbekante mannen, med de blåa och hvita
jädrarne, som dolde sig bakom tvenne andra.