nom, och då han deruti såg, att junker Wenzel blifvit dömd till två års fängelse, kastade han sig uppfylld af erkänsla, ned för kurfursten, med händerna korsade öfver bröstet, och försäkrade erkekanslern, i det han stod upp och lade sing händer på hans knän, att nu var hans enda önskan på jorden uppfylld. Derpå trädde ban fram till hästarne, mönstrade dem och klappade deras feta halsar, samt närmade sig åter kanslern med len förklaring, att han skänkte dem till sina två söner, Heinrich och Leopold. Kanslern svarade vänligt, att allt skulle ske efter hans önskan, och pad honom handla med de öfriga sakerna i knyet, efter eget behag. — Derefter kallade Koblaas på Herses gamla moder, som stod ibland nängden, och räckande henne byltet, sade han: Der, moder! Det hörer dig tilll — Tillika lemnade han henne skadeersättningssumman, såsom en hjelp på gamla dagar. Då ropade kurfursten: Kohlhaas, hästhandlare! Sedan du sålunda fått din rätt, gör dig likaledes redo, att gifva det kejserliga majestätet sin, hvars landsfred du brutit och hvars fullmäktig står här. — Kohlhaas aftog sin hatt, kastade den på marken och sade, att han vore redo. Sedan han innu en gång tagit barnen i sina armar, kysst lem och tryckt dem till sitt bröst, öfverlemnade an dem till amtmannen ifrån Kohlhaasenbräck, ch under det denne med stilla tårar bortförde lem, trädde han fram till blocket. Han var jus! sysselsatt att upplösa sin halsduk och öppna sin brösteduk, då han, vid en förfärlig blick, som han slungade bort i menniskohvimlet, upptäckte den välbekante mannen, med de blåa och hvita jädrarne, som dolde sig bakom tvenne andra.