arbetshusan blifvit färdiga, skall lemna bidrag till
sodtgörande af statens utgifter för den,som bordt
der intagas, men i stället dömes till fängelse in-
om länet, hvarvid styrelsen ansett lämpligt, att
fängelsetiden bestämmes, 4:sta gången till högst
tvänne och andra gången till högst fyra månader.
Den som ej är arbetsför, bör naturligtvis ej
kunna dömas till arbetshus eller allmänt arbete;
men då äfven den icke arbetsföre kan vara för
allmänna säkerheten vådlig, torde det ock vara
nödvändigt att lemna kommunerne och autorite-
terne medel i händerne att sätta en gräns för
sådana personers ohejdade framfart på vanartens
och lastens bana. Styrelsen har derföre uti 22
föreslagit, att då ej arbetsföre personer gjort
sig förfallne till länets arbetshus eller till allmänt
arbete, de i stället skola dömas till fängelse inom
länet, i förra fallet på högst 4 och i detsednare
på högst 8 månader, med skyldighet för socknen
att i den sålunda dömdes underhållskostnad del-
taga med 4 rdr 46 sk. b:ko i månaden.
På det att någon tvist om socknens skyldighet
att ofvannämnda underhållsbidrag utgifva, ej må
kunna uppstå, har styrelsen uti 23 föreslagit,
att socknens åliggande i berörde afseende skall
bestämmas uti samma utslag, hvarigenom någon
enlizt denna författning till länets arbetshus eller
allmänt arbete eller fängelse dömes.
Uti kostnadens bestridande för vanartigas trans-
porterande, har styrelsen ej ansett socknen böra
deltaga, utan derför i 24 hemställt, att samma
kostnad måtte bestridas till och ifrån länets ar-
betshus utaf länet, samt till och ifrån allmänt ar-
betshus af kronoarbetskompani utal rikets fång-
vårdsmedel.
Uti oskiljaktigt samband med den nu afhand-
lade frågan, huru med för allmänna säkerheten
vådliga personer förhållas bör, står, efter styrel-
sens åsigt, äfven den, om fattigvårdens behöriga
ordnande. Ty om det är samhällets rättighet,
att för bibehållande af dess inre lugn och säker-
het, genom vidtagande tvångsåtgärder förmå den
vanartige eller lättjefulla, men arbetsföre med-
lemmen att genom nyttig verksamhet ärligen sig
försörja, så måste det ock al samma skäl vara
samhällets oeftergifliga pligt alt förskaffa nödig
vård och underhåll åt dem af dess medlemmar,
som, i anseende till mindre framskriden eller hög
ålder eller sjukdom, äro urståndsatte att sjelfve
sig dermed förse. I annat fall är det nemligen
samhället sjelf som genom sin egen liknöjdbet el-
ler grymhet tvingar dessa olycklige att begå rätts-
förnärmelser, hvilkas bestraffning således måste
emot dem innefatta en ny orättvisa och en ny
grymhet.
Då af hvad styrelsen nu anfört följer, att den
ilrågavarande författningen jemväl bör innehålla
föreskrift om fattigvårdens behöriga handbafvan-
de, så uppstår härvid först den frågan, huruvida
det stadgande, som i afseende härå redan finnes,
och enligt hvilket den fattiges vård och under-
håll böra bekostas af den socken der den fattige
sednast varit skattskrifven, är ändamålsenligt el
ler ej. A denna fråga synes svaret ej gerna kun:
na blifva annat än nekande. Tillämpningen a
nämnde stadgande måste nemligen, efter styrel-
sens åsigt, ofta innebära en orättvisa och ej sällan
utgöra ett hinder för den ännu arbetsföre, al
genom nyttig verksamhet kunna fortfarande, pi
ärligt sätt förskaffa sig sitt nödtorftiga uppehälle
Orättvist är det utan tvifvel, att den socken, dei
den fattige vistas, skall, äfven om ban der till-
bragt endast den kortaste tiden af sin lefnad, en-
sam bestrida kostnaden för den fattiges under-
håll, utan att derför erhålla någon ersättning a
den eller de socknar, som dragit bästa nyttan al
den fattiges arbetsförmåga under den mera verk:
samma delen af dess lefnad. Hinderligt för der
ännu arbetsföres nyttiga verksamhet ar detta stad:
gande derföre, att det snart sagdt tvingar sock-
nen att motsätta sig äfven sådana personers in
flyttning, af fruktan att ensam få bekosta de
sammes underhåll om de framdeles skulle bli.
va i behof af fattigvårdens bistånd.
Till afhjelpande af dessa olägenheter, och på de
att fattigvården må blifva så inrättad, att den
samma, i hvad på den ankommer, bidrager til
I minskning af antalet utaf för allmänna säkerheter
I vådliga personer, har styrelsen uti 25 föresla
git, att den fattige skall njuta vård och underhål
li den socken, som han tillhört; men att de sock:
nar, som den fattige förut tillhört, skola deltags
uti ersättning för kostnadens bestridande, beräk:
nad efter det antal hela eller halfva år, som der
fattige hvardera socknen tillhört.
Genom ett så beskaffadt stadgande tror styrel-
sen ej allenast att alla socknar uti ifrågavarande
afseende komma att vederfaras lika rättvisa, utar
äfven att socknarnes obenägenhet att till sina med-
SESTOCETRD. FURE