arbetshusan blifvit färdiga, skall lemna bidrag till sodtgörande af statens utgifter för den,som bordt der intagas, men i stället dömes till fängelse inom länet, hvarvid styrelsen ansett lämpligt, att fängelsetiden bestämmes, 4:sta gången till högst tvänne och andra gången till högst fyra månader. Den som ej är arbetsför, bör naturligtvis ej kunna dömas till arbetshus eller allmänt arbete; men då äfven den icke arbetsföre kan vara för allmänna säkerheten vådlig, torde det ock vara nödvändigt att lemna kommunerne och autoriteterne medel i händerne att sätta en gräns för sådana personers ohejdade framfart på vanartens och lastens bana. Styrelsen har derföre uti 22 föreslagit, att då ej arbetsföre personer gjort sig förfallne till länets arbetshus eller till allmänt arbete, de i stället skola dömas till fängelse inom länet, i förra fallet på högst 4 och i detsednare på högst 8 månader, med skyldighet för socknen att i den sålunda dömdes underhållskostnad deltaga med 4 rdr 46 sk. b:ko i månaden. På det att någon tvist om socknens skyldighet att ofvannämnda underhållsbidrag utgifva, ej må kunna uppstå, har styrelsen uti 23 föreslagit, att socknens åliggande i berörde afseende skall bestämmas uti samma utslag, hvarigenom någon enlizt denna författning till länets arbetshus eller allmänt arbete eller fängelse dömes. Uti kostnadens bestridande för vanartigas transporterande, har styrelsen ej ansett socknen böra deltaga, utan derför i 24 hemställt, att samma kostnad måtte bestridas till och ifrån länets arbetshus utaf länet, samt till och ifrån allmänt arbetshus af kronoarbetskompani utal rikets fångvårdsmedel. Uti oskiljaktigt samband med den nu afhandlade frågan, huru med för allmänna säkerheten vådliga personer förhållas bör, står, efter styrelsens åsigt, äfven den, om fattigvårdens behöriga ordnande. Ty om det är samhällets rättighet, att för bibehållande af dess inre lugn och säkerhet, genom vidtagande tvångsåtgärder förmå den vanartige eller lättjefulla, men arbetsföre medlemmen att genom nyttig verksamhet ärligen sig försörja, så måste det ock al samma skäl vara samhällets oeftergifliga pligt alt förskaffa nödig vård och underhåll åt dem af dess medlemmar, som, i anseende till mindre framskriden eller hög ålder eller sjukdom, äro urståndsatte att sjelfve sig dermed förse. I annat fall är det nemligen samhället sjelf som genom sin egen liknöjdbet eller grymhet tvingar dessa olycklige att begå rättsförnärmelser, hvilkas bestraffning således måste emot dem innefatta en ny orättvisa och en ny grymhet. Då af hvad styrelsen nu anfört följer, att den ilrågavarande författningen jemväl bör innehålla föreskrift om fattigvårdens behöriga handbafvande, så uppstår härvid först den frågan, huruvida det stadgande, som i afseende härå redan finnes, och enligt hvilket den fattiges vård och underhåll böra bekostas af den socken der den fattige sednast varit skattskrifven, är ändamålsenligt el ler ej. A denna fråga synes svaret ej gerna kun: na blifva annat än nekande. Tillämpningen a nämnde stadgande måste nemligen, efter styrelsens åsigt, ofta innebära en orättvisa och ej sällan utgöra ett hinder för den ännu arbetsföre, al genom nyttig verksamhet kunna fortfarande, pi ärligt sätt förskaffa sig sitt nödtorftiga uppehälle Orättvist är det utan tvifvel, att den socken, dei den fattige vistas, skall, äfven om ban der tillbragt endast den kortaste tiden af sin lefnad, ensam bestrida kostnaden för den fattiges underhåll, utan att derför erhålla någon ersättning a den eller de socknar, som dragit bästa nyttan al den fattiges arbetsförmåga under den mera verk: samma delen af dess lefnad. Hinderligt för der ännu arbetsföres nyttiga verksamhet ar detta stad: gande derföre, att det snart sagdt tvingar socknen att motsätta sig äfven sådana personers in flyttning, af fruktan att ensam få bekosta de sammes underhåll om de framdeles skulle bli. va i behof af fattigvårdens bistånd. Till afhjelpande af dessa olägenheter, och på de att fattigvården må blifva så inrättad, att den samma, i hvad på den ankommer, bidrager til I minskning af antalet utaf för allmänna säkerheter I vådliga personer, har styrelsen uti 25 föresla git, att den fattige skall njuta vård och underhål li den socken, som han tillhört; men att de sock: nar, som den fattige förut tillhört, skola deltags uti ersättning för kostnadens bestridande, beräk: nad efter det antal hela eller halfva år, som der fattige hvardera socknen tillhört. Genom ett så beskaffadt stadgande tror styrelsen ej allenast att alla socknar uti ifrågavarande afseende komma att vederfaras lika rättvisa, utar äfven att socknarnes obenägenhet att till sina medSESTOCETRD. FURE