1icelS oOlverlagsna meat, IOr NVIKCIH IOIKGL HHeStv
buga sig som för en gudomlighet och villigt fram-
räcka sin hyllningsgärd. Knappast sedd och
hördo — heter det vidare — v,ännu ej upp-
fattad och anatomiserad af Rhenstrandens konst-
domare och konstkännare, var snilleblixten nog
för at: tända allt; och döfvande jubelrop genom-
bäfvade genast den i konstens tempelsalar sam-
manhopade skaran. Var det väl ensamt denna
ljufva och dock så kraftiga röst, mäktig af alla
sångens finaste skiftningar, som så underbart grep
: Var det ensamt denna fulländade
in i
:strupfördighet, för hvilken de svåraste och djerf-
vaste tonföljder halkade fram, än som en tynan-
de luftlägt, än med strömfallets makt, men öf-
veralit I samma genomskinliga renhet? Var
det den heundransvärda tonträffningen, säker, äfven
. språng; eller var det den konstfär-
dighet, som lät alla dessa fullkomligheter fram-
träda på det mest otvungna och naturliga sätt,
utan anspråksfull eller mödosamt tillkäm-
pad öfverdrift, men så, att man tyckte den eller
den passagen aildeles icke kunna sjungas riktigt,
på annal vis? Var det det välljudande dialekt-
fria språket, som gaf åt hvar stafvelse sin rätt,
och det fastän Jenny Lind ännu för ett år sedan
icke kunde tala detta språk? Var det den af
dessa ! ;eter uppburna och derigenom dub-
belt grpnde deklamationen, eller den ledighet,
hvarmed denna röst förmår, att efter de mest
olikartade sinnesrörelser, antaga de mest skiljak-
tiga tonfärger? Eller var det slutligen denna
underbar: mimiska och plastiska förmåga, hvil-
ken, äfven oberoende af sångens trolleri, skulle
ställa konstnärinnan bland de mest fulländade
skådespelerskor? ... Man kan ej besvara dessa
frågor; iv ingen af alla de herrliga gåfvorna öf-
verväger de öfriga; och om man än medgilver
att den ena eller andra teatersångerskan står jemn-
högt medl Jenny Lind i den ena eller andra af
hennes egenskaper, så ligger det egentligen i den
förut okända föreningen af dem alla, som hon
sväfvar högt öfver mängden af sina konstfränder.
Och hvad som sätter kronan på alltsammans, är
tjusningen af den rena oskuld, som omsväivar
detta 1: nde väsen, som beledsagar hvarje steg,
hvarjs ställning, hvarje armrörelse af Jenny Lind,
och s ie imponera på den råaste folkmassa,
men m ; dubbelt mått hänföra en för kon-
stens företeelser finkänslig och högt bildad pu-
blik.
Författaren till dessa enthusiastiska utgjutelser
omförimnäler dem såsom de sammanställda omdö-
mena af fiera konstdomare, i ett förtroligt afton-
sällskap mna afton, då mill Lind första gången
hade uppträdt som Norma på Kölns teater. För
taflans fullständighet må här tilläggas ett samman-
drag af en annan uppsats, i Kölns tidning, efter
representationen äfven af Friskytten:
,Hvem har ej i sin barndom lyssnat med from- .
het pi de gamla sagorna om tonernas hemlig-
hetsfuila makt, om sångens underbara verknin-
gar: huru den lugnar alla vilda passioner, botar
eller br 7 i förgätenhet alla lidanden, och täm-j
jer till ödmjukhet de råaste sinnen? Hvad som
likväl hittills blott för oss varit en ibland dig-
tens sköna bilder, känna vi förvandladt till en
ny, när Svenskan Jenny Lind med sin sång
drager den magiska kretsen omkring oss. Det
är ingon! stani som här utöfvar detta my-
stiska ie ty sångerskan strålar ej i den glans
af utom ordentlig skönhet, hvars anblick förvirrar
åskådaren till glömska af allt annat; ej heller
griper oss hennes röst med någon oerhörd styr-
ka, elter med en konstfärdigbet, som man beun-
drar, de att den är så konstfull. Nej, intet
af all men i hennes toner och spel
utvecklar sis en lugn, diup och mäktigt hänfö-
rande siölskroft, som fattar åhörarnes och åskå-
darnes ia, med en hemlighetsfull sympathbi,
hvars verkningssätt man känner utan att kunna
förklara. Huru ofta ha vi ej hört och beundrat
Norma a elier Asatha, föredragna af utmärkta sån-
en så hänfört oss har ännu ingen; l:
to ska vakade, ha vi ännu icke nedböjt oss
nas allmakt. Häpen, med återhållen an-
för ton
dedrägt, lyssnar publiken; den ryckes bort af dessa I.
tjusade och tjusande tontöljder; ty i de ögon-li
blick då singerskan helt och hållet öfverlåter sig,
åt sin ingivelse, tycks en högre ande leda henne lj;
och skänka lif åt hvad tonskalden sjelf blott drömt li
i den skap nde hänförelsens stunder. — Villeli
(
e
(
J
vi frarabålla enstaka momenter af hvad vi redan
erfarit, så skulle vi förstöra intrycket deraf; tyl
här herrskade konstens högsta jemnvigt i allt; in-
genstädes :s någonting sökt, för att åstadkom-
ma nåcon särskild, utom det öfriga framstigande
verkan. Detta gäller lika mycket för Norma som
för Agatha. I dubbelt mått ha vi lärt att vörda
Weber, sedan vi hört Jenny Lind skänka hans :
toner denna obeskrifliga tjusning. Om vanliga
bifallsbetygelser kan här ej bli fråga; hvad betyda !
här frar
S
LÅ
ropningar, kransar och blommor? Det
vore löjligt att vilja framhålla de ojemnförliga
skönheterna i hennes sång, då hvarje theori må-
ste förstummas vid en dylik företeelse. MHen-
nes sång är själens högsta och renaste uttryck;
derföre måste den fängsla hvar och en: derföre
står hon, bland alla sångerskor, åt hvilka Europa
hitti!ls skänkt sin hyllning, såsom i sitt konstslag
— den enda. W-.n
MH
(Insändt.)
Bland de förslag som blifvit gjorde om anläggning
af ett nati snalmuseum i Hurelegården, innefattade