MICHAEL KOHLHAAS.) BERÄTTELSE AF HFEINRICH VON KLFEIST. BEARBETAD BD Ar CEELENSCELÄGER. HI. Koblhaas gallopperade redan på vägen till Dresden, då tanken på hans dräng och dess uppförande i borgen, snart förmådde bonom att först rida i skridt och derpå vända om till Kohlhaasenbräck. Ty bekant som han var, med verldens skröpliga inrättning, beslöt han, att om karlen gifvit anledning till det bemötande ban rönt på borgen, då skulle han fördraga det. Men drifven af en lika ädel känsla, som beständigt slog djupare rötter, ju längre han red och öfverallt under vägen hörde talas om Junker von Tronkas våldsamheter mot de förbiresande, afkunnade han också, alt om det hela, såsom det syntes, var elt öfverlagdt nidingsdåd, då skule han skaffa sig sjelf och verlden ersätlning för de tillfogade oförrätterna, samt säkerhet för framtiden. Så snart han kom hem och omfamnat sin hustru och sina barn, frågade han efter Herse; och nu fick han veta, alt drängen jemmerligen tilltygad hemkommit från borgen, sedan dess legat till sängs och spottat blod. — Är ban ännu återställd? — -sporde Kohlhaas och aftog sin kappa. — Så när som på blodspottningen, svarade Lisbeth. — Ligger han ännu till sängs? frågade Kobhlbaas och löste sin balsduk. Hustrun sva rade, alt han nu gick uppe. Det måste jag sjel undersöka, mente Kohlbaas, satte sig i ländstolen och sade: Kalla hit honom, kära hustru! Huruledes har du betettsdig på Tronkenburg! — frågade husbonden, då karien kom; jag är icke rätt nöjd med dig. — Dränger, hvars bleka ansigte vid dessa ord öfverdrogs af en flyktig rodnad, teg ett ögonblick och sade derefter: Deruti har ni rätt husbonde! Ty en knippa svafvelstic. kor, som jag af bimlens tiliskyndelse hade i fic. kan, och hvarmed jag tänkte sätta röfvarnästet brand, kastade jag i elfven, då jag hörde et spädt barn skrika derinne, och tänkte: må Gud blixt nedstörta den i aska; jag vill det icke! — ä) Se Aftonbl. 24 194.