MICHAEL KOHLHAAS.)
BERÄTTELSE AF HFEINRICH VON KLFEIST. BEARBETAD
BD Ar CEELENSCELÄGER.
HI.
Koblhaas gallopperade redan på vägen till
Dresden, då tanken på hans dräng och dess upp-
förande i borgen, snart förmådde bonom att först
rida i skridt och derpå vända om till Kohlhaasen-
bräck. Ty bekant som han var, med verldens
skröpliga inrättning, beslöt han, att om karlen
gifvit anledning till det bemötande ban rönt på
borgen, då skulle han fördraga det. Men drifven
af en lika ädel känsla, som beständigt slog dju-
pare rötter, ju längre han red och öfverallt un-
der vägen hörde talas om Junker von Tronkas
våldsamheter mot de förbiresande, afkunnade han
också, alt om det hela, såsom det syntes, var elt
öfverlagdt nidingsdåd, då skule han skaffa sig
sjelf och verlden ersätlning för de tillfogade oför-
rätterna, samt säkerhet för framtiden.
Så snart han kom hem och omfamnat sin hu-
stru och sina barn, frågade han efter Herse; och
nu fick han veta, alt drängen jemmerligen tillty-
gad hemkommit från borgen, sedan dess legat
till sängs och spottat blod. — Är ban ännu åter-
ställd? — -sporde Kohlhaas och aftog sin kappa.
— Så när som på blodspottningen, svarade Lis-
beth. — Ligger han ännu till sängs? frågade
Kobhlbaas och löste sin balsduk. Hustrun sva
rade, alt han nu gick uppe. Det måste jag sjel
undersöka, mente Kohlbaas, satte sig i ländstolen
och sade: Kalla hit honom, kära hustru!
Huruledes har du betettsdig på Tronkenburg!
— frågade husbonden, då karien kom; jag är icke
rätt nöjd med dig. — Dränger, hvars bleka an-
sigte vid dessa ord öfverdrogs af en flyktig rod-
nad, teg ett ögonblick och sade derefter: Deruti
har ni rätt husbonde! Ty en knippa svafvelstic.
kor, som jag af bimlens tiliskyndelse hade i fic.
kan, och hvarmed jag tänkte sätta röfvarnästet
brand, kastade jag i elfven, då jag hörde et
spädt barn skrika derinne, och tänkte: må Gud
blixt nedstörta den i aska; jag vill det icke! —
ä) Se Aftonbl. 24 194.