2
och utan att göra några betraktelser öfver, hvad
afsigten med detta infall kunde vara, tillbaka till
Tronkenburg, för att afhämta sina vagnshästar.
Den första underrättelse han här fick, var att
man hade pryglat och bortkört hans dräng, för
hans ohyfsade uppförande. Kohlhaas frågade gos-
sen, som viste honom vägen, hvad karlen hade
gjort, men fick intet svar. Nu öppnade han stal-
let, och hur stor blef icke hans förskräckelse, då
han, i stället för sina två feta, glänsande hästar,
såg elt par torra, utmagrade ök, på hvilka man
kunde räkna refbenen — utan skötsel och till-
syn; en sann bild af eländet! När nu hästarna
med en matt rörelse suckade emot honom, vände
han sig högst uppbragt till gossen och frågade
hvad som vederfarits hans gångare? — Ingenting
annat, svarade gössen, än att man, så här under
hösten, begagnat dem litet ute till åkerarbete, j
brist på plogoxar. Kohlbhaas, i känslan af sin
vanmakt, sökte åter att kufva sin vrede, och äm-
nade med hästarna lemna röfvarhålan, då borg-
fogden i detsamma kom och frågade, hvad här
var att förhäfva sig öfver? — Kohlhaas frågade
om det var menskligt handladt, och snärtade
öken med piskan, för att visa, hur liflösa de stode
och knappt kunde röra sig: — En sådan tölp! —
sade borgfogden. Ni borde tacka Gud, att de lefv:
ännu. Var det obilligt, att hästarna förtjente sit
foder med att arbeta i åkern? — Han bad ho
nom slutligen hålla sig i skinnet, bvarom icke skulle
han hetsa hundarna på honom. — Hjertat klap
ade våldsamt i hästhandlarers bröst; han kände
stor lust att kasta den digra skurken i smutser
och sätta sin fot på hans köpparfärgade ansigte
Men hans rättskänsla, som liknade en guldvigt