OM SLAFHANDELN. Öfver den mycket ventilerade frågan om slafhandeln, läste vi nyligen uti en engelsk tidning nedanstående artikel, hvilken synes så upplysande, att den förtjenar meddelas äfven i svensk öfversättning: Om vi bedöma oss sjelfva efter de bemödanden vi göra, för att försvara principer, vid hvilka vi ingenting vinna, och för att påtvinga systemer, på hvilka vi förlora en hel hop, då är engelska nationen säkerligen den mest chevalereska nation i verlden. Det är en egenhet, som man ej kunde vänta sig af ett folk, itnpregneradt med handels praktiska och vinstälskande anda, och hvilket af rivaliserande grannar blifvit kalladt en nation af Shopkeepersp; en titel, mot hvilken vi ej hafva något att invända, ty dagligen bemöda vi oss mer och mer om att bli universums stora workshop,. Men vi äro ej helt och hållet upptagne af väfvande och spinnande, ej heller har hela vår energi blifvit absorberad af jernvägar; vi ha sparat litet för mensklighet och rättvisa; vi göra mycket mer för båda delarne än de som äro mindre sysselsatta och hvilka skulle anse det som en skymf, om de vägrades namnet filantropister och civilisatörer par excellence,. Sålänge freden fortfar mellan Europas stora makter, utgöres mensklighetens största onda af slafhandeln. Det är ej ett naturligt ondt, likt farsoter och pest, som menskligheten tyst och tåligt måste underkasta sig, utan ett menniskor af medmenniskor tilldeladt, mera förödande och mera qvalfullt ondt än det som åstadkommes af kriget, pesten eller hungersnöden; ty kriget kan nå sitt slut, pesten kan bli hämmad och hungersnöden afhulpen af öfverflödet; men slafhandeln fortgår beständigt. Fasans mörka flod vet ej af någon ebb, utan flyter oupphörligt i samma riktning, hvarje år uppslukande mer än många staters befolkning. Det är ett oupphörligt krig som af den starke föres mot den svage, af den civiliserade menniskan mot vilden, och hvad som är än värre, det föres af kristna, som fått lära sig barmhertighet och rättvisa, mot afgudadyrkare, som borde förbättras genom de kristnas tro; det är i sanning ett blodigt och förödande krig istor skala, och i den mest olyckliga form; ty den svagare sidan har ej utsigt till att kunna göra motstånd. En längre tid dref England denna brottsliga trafik öppet; lydande opinionens röst, öfvergaf det den likväl tidigare än andra nationer, men det är ej längesedan det afskaffade slafverisystemet, som är det ondas rot. Det skedde genom uppköp al slafegarnes rätt, med uppoffring af ofantliga summor, hvaröfver de tryckte skattdragande aldrig knotat; ty med rena händer uppträdde England som frihetens kämpe, uppmanande alla nationer, att handla på samma sätt, och starkt på oceanen, vägrade det tillåta, att dess fria barm fick vara en väg för slafhandlaren, samt använde allt för att helt och hållet qväfva denna handel. Det var en välgörande och ädel politik som förtjente att lyckas; men svårigheterna voro ofantliga, efter flera års förlopp tyckas de ej ba minskats; och fråga har nu uppstått huruvida vi skola lyckas att undertrycka det onda med vår polis; många som undersökt ämnet förklara det ganska tvifvelaktigt; och att den har ökat antalet af de bortröfvade afrikanernas lidanden, är beklagligan allt för visst. Vi borde ej så helt och hållet låtahänföra oss, utan stanna på vägen till målet för att lugnt granska resultaterna af våfa tillgöranden. Två saker ha blifvit anmärkta mot vår polis, för det första, att den är helt och hållet oduglig, då hvarje ny stränghet af oss i egenskap al Oceanens polischef, endast leder till mera sinnrika försök för att kunna undvika den; och för det andra, att föremålen, som vi bemöda oss om att tjena, må sämre genom vår mellankomst. Amnet har ofta blifvit framställdt i detta ljus för underhuset, men aldrig kraftigare och otvetydigare än af m:r Hutt i Tisdags afton (d. 24 Juni). Han beklagar tillvaron af den förfärliga handeln, hvilket hvar och en måste göra, men nekar att England ensamt är förbundet att söka qväfva den. Han säger: Jag är ingen försvarare för slafhandeln; jag betraktar den tvärtom som ett afskyvärdt brott, och jag har kännt lika mycken tillfredsställelse som någon annan öfver våra ansträngningar deremot, så länge de varit inskränkta till vår legitima handlingssfer..Men jag påstår, att vi ej utan en brottslig försummelse af närmare och högre skyldigheter kunna åtaga oss att utrota detta brott bland alla andra nationer, eller att patrullera verlden för att förhindra det. Jag nekar helt och hållet till, att vi ha den ringaste moraliska skyldighet att försöka det. Men jag lemnar detta å sido. Förutsatt, att det är detta lands skyldighet, att till hvad pris och med hvad risk och eälider för oss sielfva som helst. utrota detta för