- OM SLAFHANDELN.
Öfver den mycket ventilerade frågan om slaf-
handeln, läste vi nyligen uti en engelsk tidning
nedanstående artikel, hvilken synes så upplysan-
de, att den förtjenar meddelas äfven i svensk öf-
versättning:
Om vi bedöma oss sjelfva efter de bemödan-
den vi göra, för att försvara principer, vid hvilka
vi ingenting vinna, och för att påtvinga systemer,
på hvilka vi förlora en hel hop, då är engelska
nationen säkerligen den mest chevalereska nation
i verlden. Det är en egenhet, som man ej kun-
de vänta sig af ett folk, itnpregneradt med han-
dels praktiska och vinstälskande anda, och hvilket
af rivaliserande grannar blifvit kalladt en nation
af Shopkeepersp; en titel, mot hvilken vi ej
hafva något att invända, ty dagligen bemöda vi
oss mer och mer om att bli universums stora
workshop,. Men vi äro ej helt och hållet upp-
tagne af väfvande och spinnande, ej heller har
hela vår energi blifvit absorberad af jernvägar;
vi ha sparat litet för mensklighet och rättvisa;
vi göra mycket mer för båda delarne än de som
äro mindre sysselsatta och hvilka skulle anse det
som en skymf, om de vägrades namnet filantro-
pister och civilisatörer par excellence,. Sålänge
freden fortfar mellan Europas stora makter, ut-
göres mensklighetens största onda af slafhandeln.
Det är ej ett naturligt ondt, likt farsoter och
pest, som menskligheten tyst och tåligt måste
underkasta sig, utan ett menniskor af medmen-
niskor tilldeladt, mera förödande och mera qval-
fullt ondt än det som åstadkommes af kriget,
pesten eller hungersnöden; ty kriget kan nå sitt
slut, pesten kan bli hämmad och hungersnöden
afhulpen af öfverflödet; men slafhandeln fortgår
beständigt. Fasans mörka flod vet ej af någon
ebb, utan flyter oupphörligt i samma riktning,
hvarje år uppslukande mer än många staters be-
folkning. Det är ett oupphörligt krig som af
den starke föres mot den svage, af den civilise-
rade menniskan mot vilden, och hvad som är än
värre, det föres af kristna, som fått lära sig
barmhertighet och rättvisa, mot afgudadyrkare,
som borde förbättras genom de kristnas tro; det
är i sanning ett blodigt och förödande krig istor
skala, och i den mest olyckliga form; ty den
svagare sidan har ej utsigt till att kunna göra
motstånd. En längre tid dref England denna
brottsliga trafik öppet; lydande opinionens röst,
öfvergaf det den likväl tidigare än andra natio-
ner, men det är ej längesedan det afskaffade slaf-
verisystemet, som är det ondas rot. Det skedde
genom uppköp al slafegarnes rätt, med uppoff-
ring af ofantliga summor, hvaröfver de tryckte
skattdragande aldrig knotat; ty med rena händer
uppträdde England som frihetens kämpe, uppma-
nande alla nationer, att handla på samma sätt,
och starkt på oceanen, vägrade det tillåta, att
dess fria barm fick vara en väg för slafhandlaren,
samt använde allt för att helt och hållet qväfva
denna handel. Det var en välgörande och ädel
politik som förtjente att lyckas; men svårighe-
terna voro ofantliga, efter flera års förlopp tyc-
kas de ej ba minskats; och fråga har nu uppstått
huruvida vi skola lyckas att undertrycka det onda
med vår polis; många som undersökt ämnet för-
klara det ganska tvifvelaktigt; och att den har
ökat antalet af de bortröfvade afrikanernas lidan-
den, är beklagligan allt för visst. Vi borde ej
så helt och hållet låta- hänföra oss, utan stanna
på vägen till målet för att lugnt granska resul-
taterna af våfa tillgöranden. Två saker ha blif-
vit anmärkta mot vår polis, för det första, att
den är helt och hållet oduglig, då hvarje ny
stränghet af oss i egenskap al Oceanens polischef,
endast leder till mera sinnrika försök för att
kunna undvika den; och för det andra, att före-
målen, som vi bemöda oss om att tjena, må sämre
genom vår mellankomst. Amnet har ofta blifvit
framställdt i detta ljus för underhuset, men al-
drig kraftigare och otvetydigare än af m:r Hutt i
Tisdags afton (d. 24 Juni). Han beklagar till-
varon af den förfärliga handeln, hvilket hvar och
en måste göra, men nekar att England ensamt
är förbundet att söka qväfva den. Han säger:
Jag är ingen försvarare för slafhandeln; jag
betraktar den tvärtom som ett afskyvärdt brott,
och jag har kännt lika mycken tillfredsställelse
som någon annan öfver våra ansträngningar der-
emot, så länge de varit inskränkta till vår legi-
tima handlingssfer..- Men jag påstår, att vi ej u-
tan en brottslig försummelse af närmare och hö-
gre skyldigheter kunna åtaga oss att utrota detta
brott bland alla andra nationer, eller att patrul-
lera verlden för att förhindra det. Jag nekar helt
och hållet till, att vi ha den ringaste moraliska
skyldighet att försöka det. Men jag lemnar detta
å sido. Förutsatt, att det är detta lands skyldig-
het, att till hvad pris och med hvad risk och
eälider för oss sielfva som helst. utrota detta för-