förmågan, att en viss synbar öfverproduktion eger
rum, samt att vi skola förbruka de kol, som Ska-
paren för skapelsens jemna gång icke behöfver.
Säkert är, att då vi tagit det öfverflödiga, eger
han medel nog att tillsluta sina kolmagasiner och
berga dem undan vira roflystna blickar.
Vid detta förhållande är det tydligt och klart
huru värmen alstras, och att lifsverksamheten hos
förgångne planeter gifver förmåga och trefnad åt
lifsverksamheten på de nuvarande planeterne, samt
att dessa återgifva åt de kommande en likartad
förmåga med den de mottagit af sina föregångare.
Vi inse tydligt, att den rök, som uppstiger ur
vulkanerne, måste likna stenkolsrök; att då elden
framtränger till ett nytt kollager, skall en explo-
sion ega rurn, som förorsakar hvad vi kalla jord-
stöt eller jordbäfning; att vulkanerne skola om-
vexla i verksamhet, allt efter som koltillgången
minskas eller ökes. Vi se äfven, huru det från
Skaparen utgångna, och oss till ledstjerna förlä-
nade sunda förnuftet drifvit oss, att i smått ef-
terapa hvad Skaparen gjort i stort; våra drifhus-
inrättningar t. ex., hvad hafva de ej för en i ögo-
nen fallande likbet med planetens inrättning; vi
fälla, med yxans tillbjelp, träden i skogen det
ena året, och låter luftvexlingen torka dem, hvar-
efier de förvaras, för att begagnas vid ett annat
års drifningsarbete; Skaparen låter vattnet fälla
skogarne och den elektriska kraften förädla de
inpackade trädmassorne, och dessa begagnas der-
efter, för att på en blifvande planet framdrifva
växtligheten. Vi begagna glasbitar i trädinfatt-
ning, för att instänga, och genom solens blän-
kande och lifvande förmåga, kunna föröka värme
och växtlighet; Skaparen begagnar för samma än-
damål ett stort helt och klotformadt klart isskal.
Vi hafva varmrum, tempereradt rum och kall-
rum; Skaparen har inrättat planeterne på det
sätt, att de kunna indelas i den heta, de tempe-
rerade och kalla zonerna. Vi måste tillse att
luften i drifhusen ej blifver förskämd och osund,
emedan växterna då lida, först genom den osunda
luften, och sedan då frisk luft tillkommer, genom
luftvexlingen; men oaktadt att vi, — som det i
trädgårdsmästareterm heter, — sätter luft i rätt
tid, händer ändock, att de svagare plantorna viss-
na och falla; Skaparen låter kometerne sätta luft,
dervid händer, liksom i våra drifverier, att de
svagare plantorna förblekna och falla, vi kunna
kalla detta förbleknande digerdöd, kolera, eller
hvad vi behaga, men den verklige naturforskaren
skall förgäfves söka orsaken dertill i något annat,
än en förskämd- dunstkrets, och ovanan vid den
luftvexling, som genom en del af de skämda dun-
sternes utsläppande uppkommer.
Vid detta förhållande inses nogsamt, att ska-
Ipelsens början icke kan af oss uträknas, och att
det stora skapelseverket, från otänkbara tider till-
baka, långsamt fortgått och ännu fortgår; vi kunna
ej återhålla ett småleende då vi läsa den termen,
att detta år hålles före vara det 5847 ifrån verl-
dens (således icke jordens) skapelse,. Det synes
ock tydligen, att Moses, i de orden, Gud sade
varde och det vardt, endast uttalat en afvisnings-
formel, mot de till honom framställde naturvet-
tenskaplige förfrågningarne. Denna formel torde
blifvit före floden begagnad af dem, som då hörde
till den första, eiler lärda kasten, för att derige-
nom hålla hopen från upplysning och forskning,
samt Moses i munnen lagd af hans presterlige
anförvandter. Skulle Moses deremot uppfunnit
I densamma, kunna vi ej nog beundra hans fintlig-
het, ty denna formel, (som ej är absolut oriktig,
ty om vi ändra den till, Gud sade lif, eller Gud
Ivar det första lif, så torde vi vara sanningen när-
mast), passar till alla frågor som kunna göras om
det stora skapelseverket, och frågaren blifver det:
oaktadt icke en hårsmån klokare af svaret. Den
öfverträffar således de formler och förskansningar
hvarmed nutidens lärdom omgifvit sig, och bak-
om hvilka det sunda förnuftet står fjettradt, suc-
kar och qvider, att absolut visshet icke i något
vetande blifvit menniskans lott, ej inseende, att
den absoluta vissheten och öfvertygelsen icke vin-
nes genom intrasslade och konstgjorda onaturlig-
heter, utan genom enkelt och lättfattligt forskan-
de inom naturens och möjlighetens lagar. Men
der det sunda förnuftet hålles fjettradt eller af-
vises, der uppkommer otro och vantro med alla
dess ohyggliga följeslagare, så skedde det ock i
Moses tid, ty det sunda förnuftet insåg, att detta
varde var mera afvisande än upplysande, och der-
före höjdes altaret, kalfven och guldet till ära.
Hvad slutligen kalkstenen beträffar, så har ke-
mien visat, att de bostäder blötdjuren bygga åt
sig, d. v. s. koraller och snäckor, bestå af kalk;
nu veta vi att dessa blötdjur bygga stora bankar
och öar i hafvet. Jag påstår derföre, att vår kalk-
sten kommit från korallbankar, som blifvit bygda
på planeter, hvilka haft sin tillvarelse långt före
jordens danande, och genomgått de förvandlingar
jag 1 mina skrifter uppgifvit, och att korallban-
karne i våra haf blifver kalksten på planeter, som
få tillvarelse efter jordens försvinnande.
På detta sätt se vi huru den JlJefvande anden
kläder sig i materie och bygger materie, samt
genom öfvergångar från den ena till den andra
omklädnaden söker personifiera sig. H. H.