förmågan, att en viss synbar öfverproduktion eger rum, samt att vi skola förbruka de kol, som Skaparen för skapelsens jemna gång icke behöfver. Säkert är, att då vi tagit det öfverflödiga, eger han medel nog att tillsluta sina kolmagasiner och berga dem undan vira roflystna blickar. Vid detta förhållande är det tydligt och klart huru värmen alstras, och att lifsverksamheten hos förgångne planeter gifver förmåga och trefnad åt lifsverksamheten på de nuvarande planeterne, samt att dessa återgifva åt de kommande en likartad förmåga med den de mottagit af sina föregångare. Vi inse tydligt, att den rök, som uppstiger ur vulkanerne, måste likna stenkolsrök; att då elden framtränger till ett nytt kollager, skall en explosion ega rurn, som förorsakar hvad vi kalla jordstöt eller jordbäfning; att vulkanerne skola omvexla i verksamhet, allt efter som koltillgången minskas eller ökes. Vi se äfven, huru det från Skaparen utgångna, och oss till ledstjerna förlänade sunda förnuftet drifvit oss, att i smått efterapa hvad Skaparen gjort i stort; våra drifhusinrättningar t. ex., hvad hafva de ej för en i ögonen fallande likbet med planetens inrättning; vi fälla, med yxans tillbjelp, träden i skogen det ena året, och låter luftvexlingen torka dem, hvarefier de förvaras, för att begagnas vid ett annat års drifningsarbete; Skaparen låter vattnet fälla skogarne och den elektriska kraften förädla de inpackade trädmassorne, och dessa begagnas derefter, för att på en blifvande planet framdrifva växtligheten. Vi begagna glasbitar i trädinfattning, för att instänga, och genom solens blänkande och lifvande förmåga, kunna föröka värme och växtlighet; Skaparen begagnar för samma ändamål ett stort helt och klotformadt klart isskal. Vi hafva varmrum, tempereradt rum och kallrum; Skaparen har inrättat planeterne på det sätt, att de kunna indelas i den heta, de tempererade och kalla zonerna. Vi måste tillse att luften i drifhusen ej blifver förskämd och osund, emedan växterna då lida, först genom den osunda luften, och sedan då frisk luft tillkommer, genom luftvexlingen; men oaktadt att vi, — som det i trädgårdsmästareterm heter, — sätter luft i rätt tid, händer ändock, att de svagare plantorna vissna och falla; Skaparen låter kometerne sätta luft, dervid händer, liksom i våra drifverier, att de svagare plantorna förblekna och falla, vi kunna kalla detta förbleknande digerdöd, kolera, eller hvad vi behaga, men den verklige naturforskaren skall förgäfves söka orsaken dertill i något annat, än en förskämddunstkrets, och ovanan vid den luftvexling, som genom en del af de skämda dunsternes utsläppande uppkommer. Vid detta förhållande inses nogsamt, att skaIpelsens början icke kan af oss uträknas, och att det stora skapelseverket, från otänkbara tider tillbaka, långsamt fortgått och ännu fortgår; vi kunna ej återhålla ett småleende då vi läsa den termen, att detta år hålles före vara det 5847 ifrån verldens (således icke jordens) skapelse,. Det synes ock tydligen, att Moses, i de orden, Gud sade varde och det vardt, endast uttalat en afvisningsformel, mot de till honom framställde naturvettenskaplige förfrågningarne. Denna formel torde blifvit före floden begagnad af dem, som då hörde till den första, eiler lärda kasten, för att derigenom hålla hopen från upplysning och forskning, samt Moses i munnen lagd af hans presterlige anförvandter. Skulle Moses deremot uppfunnit I densamma, kunna vi ej nog beundra hans fintlighet, ty denna formel, (som ej är absolut oriktig, ty om vi ändra den till, Gud sade lif, eller Gud Ivar det första lif, så torde vi vara sanningen närmast), passar till alla frågor som kunna göras om det stora skapelseverket, och frågaren blifver det: oaktadt icke en hårsmån klokare af svaret. Den öfverträffar således de formler och förskansningar hvarmed nutidens lärdom omgifvit sig, och bakom hvilka det sunda förnuftet står fjettradt, suckar och qvider, att absolut visshet icke i något vetande blifvit menniskans lott, ej inseende, att den absoluta vissheten och öfvertygelsen icke vinnes genom intrasslade och konstgjorda onaturligheter, utan genom enkelt och lättfattligt forskande inom naturens och möjlighetens lagar. Men der det sunda förnuftet hålles fjettradt eller afvises, der uppkommer otro och vantro med alla dess ohyggliga följeslagare, så skedde det ock i Moses tid, ty det sunda förnuftet insåg, att detta varde var mera afvisande än upplysande, och derföre höjdes altaret, kalfven och guldet till ära. Hvad slutligen kalkstenen beträffar, så har kemien visat, att de bostäder blötdjuren bygga åt sig, d. v. s. koraller och snäckor, bestå af kalk; nu veta vi att dessa blötdjur bygga stora bankar och öar i hafvet. Jag påstår derföre, att vår kalksten kommit från korallbankar, som blifvit bygda på planeter, hvilka haft sin tillvarelse långt före jordens danande, och genomgått de förvandlingar jag 1 mina skrifter uppgifvit, och att korallbankarne i våra haf blifver kalksten på planeter, som få tillvarelse efter jordens försvinnande. På detta sätt se vi huru den JlJefvande anden kläder sig i materie och bygger materie, samt genom öfvergångar från den ena till den andra omklädnaden söker personifiera sig. H. H.