ese—EN
nat — men detta var orsaken, det är säkert!
Ack, jag såg väl buru kär hon hade honom.
Nej, nej, vid Gud, ni gör honom orätt! ut-
ropade den i innersta hjertat träffade Amelie —
sista meningen af gummans långa berättelse hörde
hon icke. Häft:gt uppskakad af skildringen af
Hilmas lidanden, och kännande dervid liksom en
förebråelse att hafva Varit en orsak dertill, utplå-
nades dessa intryck af de orden: han tyckte alltid
om de förnäma — och den der fröken var både
rik och förnäm — derför etc. De slogo hennes
själ som en ljungeld!
Men det är ej möjligt! Han är för ädel; han
kunde ej så hycklar, fortfor bon för sig sjelf och
tusende bevis emot gummans beskyllning fram-
stodo för hennes tankar. Märtha var alltför upp-
tagen af det aldrig utnötta ämne, hvilket dagli-
gen meddelades dem hon umgicks med, för att
märka grefvinnans rörelse och utrop. Säkert
skulle hon ännu länge fortfarit att pladdra, om ej
Theodor i detsamma återkommit, ej mindre upp-
rörd än Amelie. Afven han hade under sin van
dring träffat någon, som underrättat honom or
alla de förändringar, som timat inom den fordn:
Prostfamiljen. Samvetets röst hade nu vystat all:
sofistiska ursägter i hans själ; och allt, allt hvac
de lidit, hvilade centnertungt på hans bjerta. —
Den vördnadsvärde gamles sista afsked, så längt
förgätet, ljöd åter i hans öra — huru hade har
väl uppfyllt hans sista bön! Hotande, tyckte har
att fosterfadrens vålnad reste sig ur grafven, son
han skyndade förbi. Kyrkan och begrafningsplatser
Jågo midt emot gården, på andra sidan vägen
Hade Amelie varit lugnare, skulle hans förstörd
utseende väckt hennes oro — hon, som annar