ese—EN nat — men detta var orsaken, det är säkert! Ack, jag såg väl buru kär hon hade honom. Nej, nej, vid Gud, ni gör honom orätt! utropade den i innersta hjertat träffade Amelie — sista meningen af gummans långa berättelse hörde hon icke. Häft:gt uppskakad af skildringen af Hilmas lidanden, och kännande dervid liksom en förebråelse att hafva Varit en orsak dertill, utplånades dessa intryck af de orden: han tyckte alltid om de förnäma — och den der fröken var både rik och förnäm — derför etc. De slogo hennes själ som en ljungeld! Men det är ej möjligt! Han är för ädel; han kunde ej så hycklar, fortfor bon för sig sjelf och tusende bevis emot gummans beskyllning framstodo för hennes tankar. Märtha var alltför upptagen af det aldrig utnötta ämne, hvilket dagligen meddelades dem hon umgicks med, för att märka grefvinnans rörelse och utrop. Säkert skulle hon ännu länge fortfarit att pladdra, om ej Theodor i detsamma återkommit, ej mindre upprörd än Amelie. Afven han hade under sin van dring träffat någon, som underrättat honom or alla de förändringar, som timat inom den fordn: Prostfamiljen. Samvetets röst hade nu vystat all: sofistiska ursägter i hans själ; och allt, allt hvac de lidit, hvilade centnertungt på hans bjerta. — Den vördnadsvärde gamles sista afsked, så längt förgätet, ljöd åter i hans öra — huru hade har väl uppfyllt hans sista bön! Hotande, tyckte har att fosterfadrens vålnad reste sig ur grafven, son han skyndade förbi. Kyrkan och begrafningsplatser Jågo midt emot gården, på andra sidan vägen Hade Amelie varit lugnare, skulle hans förstörd utseende väckt hennes oro — hon, som annar